Annons

Att få bete sig är nödvändigt

Vilda djur i fångenskap trivs sällan riktigt bra. Men forskning om djurs beteenden gör det möjligt för djurparkerna att förbättra miljön för sina inhysingar.

Författare: 

Publicerad:

2000-01-01
Dagens djurparker skiljer sig på många sätt från traditionella menagerier. Björnar och kattdjur som monotont vandrar fram och tillbaka i en alldeles för liten bur var tidigare en vanlig syn. Men i dagens djurparker visar man ogärna upp djur som inte har det bra. Och man strävar efter att så långt det är möjligt ge djuren ett liv på samma villkor som deras vilda släktingar.

Sand ersätter snö

För att djuren ska trivas måste de få utlopp får många olika slags behov, både fysiska och beteendemässiga. Rätt slags stimulans kan vara lika viktig för trivseln som tillgången på mat, vatten och utrymme.

Isbjörnar i det vilda rör sig över stora områden på jakt efter sälar och annan föda. Men i en djurpark är utrymmena begränsade, och isvakar där sälar kan sticka upp huvudet är svårt att ordna. Djurens saknad efter att få bete sig naturligt kan leda till stark stress. Ett sätt för dem att ersätta det naturliga beteendet och bli av med stressen är att utveckla stereotypa beteendemönster som upprepas gång på gång. Isbjörnars vankande fram och tillbaka är ett exempel på detta.

Numera försöker man på olika sätt stimulera isbjörnarna för att de ska må bättre. På Kolmården gömmer djurvårdarna mat i anläggningen så att djuren får utlopp för driften att ströva omkring och söka efter byten.

Andra djurparker har prövat ett nytt grepp. I stället för det traditionella isbjörnsberg som ska likna den snötäckta och isfyllda miljö som isbjörnarna kommer ifrån, har man utformat anläggningar som mer ser ut att passa för brunbjörnar. På marken läggs ett tjockt lager av jord och sand där djurskötarna gräver ner kött i gömmor som liknar de gömmor som isbjörnarna själva gör i snön. Isbjörnarna har inte varit sena att haka på. De tillbringar nu mycket tid med att gräva för att antingen leta efter mat eller gömma byten i sanden.

Hur gör djur?

Numera pågår samarbete mellan djurparker runt om i världen för att utveckla det man kallar miljöberikning. Det syftar till att ge djuren möjlighet att få utlopp för så många av sina naturliga beteenden som möjligt. Att ge isbjörnarna möjlighet att gräva i sand är ett exempel på lyckad miljöberikning.

Genom att studera djur i det vilda skaffar sig etologerna - de som forskar om djurs beteenden - kunskap om dessas naturliga levnadssätt. För varje enskild art kartläggs t ex vilka tider på dygnet som djuren är aktiva, hur stor del av dagen som går åt till att hitta föda, när de vill vara ensamma och när och hur de vill vara tillsammans. Först när forskarna har kartlagt hela repertoaren av beteenden kan de bedöma vilka behov som är de mest grundläggande för just den artens trivsel.

Fysisk kamp ersätter dödande

Ibland är det svårt att låta djuren leva ut sina behov. Ska man t ex låta rovdjur ta levande byten? Är det försvarbart att låta lejon jaga andra djur i en djurpark? Nej självklart inte, svarar nog de flesta av oss. Men om vi tänker ett steg vidare kanske problemet ändå går att lösa. Vad är det egentligen som driver lejonet att döda? Är det födan i sig, eller jakten som är den inre drivkraften?

Mycket tyder på att det är behovet av att smyga sig på och anfalla, alltså själva jakten. Alltså går det lika bra med ett dött djur eller ett stort köttstycke, förutsatt att det serveras på ett sådant sätt att lejonet får lust att smyga sig fram och anfalla det.

I Kolmårdens djurpark finns en speciell anordning upphängd mellan några tallar. Det är en linbana som löper över stängslet runt den stora anläggning där lejonen får ströva fritt omkring. Med hjälp av linbanan firar djurvårdarna in stora köttstycken till lejonen. Men köttet blir hängande nära ett träd fyra meter ovanför marken och hålls på plats av en 90 kilo tung motvikt som sitter fästad i linbanan utanför stängslet.

För att få tag i maten måste ett lejon först klättra upp i trädet och ta tag i köttet och sedan dra ner det mot marken. För att det ska lyckas måste djuret kämpa rejält. På det här sättet får djuret kompensation för den del av jakten som utgör själva dödandet. Jagande lejon biter sig fast i sitt byte och håller fast tills djuret dör, en kamp som i många fall kan pågå länge.

Mer ljud ger rikare miljö

Själv har jag arbetet med att berika miljön för Kolmårdens delfiner. De lever i en socialt mycket välfungerande grupp och har stort utbyte av varandra. Något som inte minst avspeglar sig i de nya ungar som titt och tätt sätts till världen.

I de populära delfinshowerna får djuren visa upp sin fysiska styrka och smidighet, men även sin intelligens och läraktighet. Själva träningen bakom de välregisserade föreställningarna är i sig en form av berikning. Den ger djuren både fysisk motion och mental stimulans. Delfinerna på Kolmården har sällan tråkigt, men ändå saknar de något. Deras släktingar i det vilda använder sitt ekolod mycket flitigt. Delfinerna behöver ekolodet för att orientera sig i mörka eller grumliga vatten och för att leta reda på och fånga fisk. I den ljusa och välkända bassängen orienterar sig delfinerna enbart med synen. Där används ekolodet främst för att undersöka nya saker eller okända föremål, vilket innebär att delfinerna allt för sällan får tillfälle att träna en av sina viktigaste förmågor.

Nu har vi försökt inreda delfinernas bassänger så att deras omgivning är mer komplex och oförutsägbar ur akustisk synvinkel. Dessutom ska inredningen ge djuren möjlighet att själva bestämma om de vill simma undan och vara i fred för de andra eller gömma sig för djurparkens besökare. Bland de föremål som vi har provat verkar konstgjorda havsalger vara det som tilltalar delfinerna mest. Algerna består av långa plastslangar som hålls upprätta av flytkroppar och som är försedda med reflektorer som ljudet kan studsa mot. När delfinerna simmar bland algerna använder de sitt ekolod mycket flitigt.

Delfinerna är påhittiga och roar sig med plastalgerna på många sätt som vi inte hade räknat med. Att simma igenom algerna tycks vara spännande. Algerna duger också utmärkt att stryka sig mot och klia sig med. Dessutom går de att utnyttja när delfinerna är osams. Ungen Lotus har t ex ofta simmat in i skydd bakom algerna när hans mamma Lotty varit i uppfostrartagen. Då kan det vara skönt att få litet avstånd mellan sig och mamma.

Anställd som retsticka

Att hålla gorillor i djurpark är en utmaning. Dessa intelligenta djur ställer höga krav på sin omgivning och sitt sällskap. I det vilda lever gorillor i sammansvetsade familjegrupper. En stor del av dagen utgörs av familjeliv, dvs att putsa varandra, uppfostra ungarna och att ägna sig åt andra sociala bestyr.

Kolmårdens gorillagrupp består i dag av två vuxna honor, en ung hona och en hanne. Gorillorna är inte släkt med varandra. Den unga honan Naomi kom till Kolmården eftersom hennes riktiga mamma inte ville ta hand om henne, så i stället har den ena honan, Iris, så smått börjat se efter henne. Tyvärr fungerar inte gruppen som en riktig gorillafamilj, och det djurvårdarna önskar sig mest av allt är en liten gorillaunge. En egen unge skulle säkert liva upp stämningen bland de vuxna gorillorna och förhoppningsvis leda till bättre gruppkänsla.

För att göra gorillornas liv litet mer spännande har man även prövat en speciell form av berikning. Tillsammans med gorillorna bor några guerezor, apor som är snabba och nyfikna och som gör så gott de kan för att reta den stora gorillahanen Efata. Den här sortens berikning kan tyckas konstig, men den ger på ett enkelt sätt en ökad oförutsägbarhet och komplexitet åt en tillvaro som annars kan bli tråkig, hur många gungor och hängmattor man än hänger upp åt gorillorna.

Att leta efter föda är en annan tidskrävande uppgift för gorillor i det fria. På matsedeln finns många olika sorters växter och löv, en näringsfattig och ofta svårsmält kost. En så varierande diet kan vara svår att servera i en djurpark, och i stället får djuren ofta nöja sig med bananer och andra frukter. Eftersom frukt inte alls motsvarar den näringsfattiga föda som gorillorna är anpassade till, kan en sådan kosthållning leda till övervikt och problem med hälsan.

I stället för frukt får gorillorna i Kolmården lövsly och annan näringsfattig mat. Med den dieten kan de äta länge och fylla magarna utan att bli feta. Maten dukas också fram på ett mer naturligt sätt: slyet sprids ut i anläggningen och nötter göms i säckar med halm eller träull. På så sätt tvingas gorillorna att arbeta för att få sin mat precis som de måste göra i det vilda. Därmed mår de också mycket bättre.

Av Cecilia Lundblad, fil mag i biologi. I sitt examensarbete prövade hon olika anordningar för att berika delfinernas miljö i Kolmårdens djurpark. Artikeln är skriven som ett praktikarbete på Forskning & Framsteg under hennes studier vid Journalisthögskolan i Göteborg.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar