Annons

Freudianska felhandlingar

Sigmund Freud menade att i stort sett alla felsägningar och andra felhandlingar har en djupare innebörd som kan analyseras.

Sigmund Freud menade att i stort sett alla felsägningar och andra felhandlingar har en djupare innebörd som kan analyseras.I år är det precis hundra år sedan Sigmund Freuds bok Vardagslivets psykopatologi publicerades. Han författade den under en avgörande period runt sekelskiftet då den psykoanalytiska teorin började nå ett erkännande.Boken är inte ensam i sitt slag. Även andra läkare och författare hade sysslat med vardagslivets missöden och misstag, samtidigt med eller före Freud. Freud använder den sammanfattande termen felhandlingar. Författaren Karl Kraus, samtida med Freud och redaktör för tidskriften Die Fackel, analyserade gärna missöden av olika slag i tidskriften. Han samlade t ex lustiga feltryck som visade att typografen hade gissat och ofrivilligt avslöjat författarens verkliga avsikt.Andra författare som fann dolda motiv bakom till synes oskyldiga misstag var på 1700- och 1800-talen Wolfgang von Goethe och Arthur Schopenhauer.Freud analyserar egen glömskaI Vardagslivets psykopatologi återger Freud personliga händelser och situationer som varit konfliktfyllda för honom. Boken inleds med kapitlet "Att glömma egennamn" och där analyserar Freud varför han själv glömde namnet Signorelli.Freud beskriver hur han färdas tillsammans med en främling mot en plats i Herzegovina, och hur de samtalar om att resa i Italien. Freud frågar sin medresenär om han någonsin haft nöjet att besöka Orvieto och se freskerna där. Freud upptäcker då att han själv inte kan minnas namnet på den konstnär som har målat freskerna - Signorelli. I stället minns han namnen på två andra renässanskonstnärer, Botticelli och Boltraffio. Och detta trots att han vet att dessa konstnärer inte har något att göra med målningarna i fråga.I sin analys av händelsen kommer Freud fram till att de felaktiga namnen dök upp därför att han hade försökt att hindra en oroväckande tankegång från att göra sig påmind. Direkt före svårigheterna att minnas namnet Signorelli hade Freud med sin medresenär diskuterat turkarnas seder i Bosnien och Herzegovina. Freud drog sig då till minnes något som en kollegas patient hade yttrat, en turk med en sexuell åkomma: "Ni vet ju, min herre, att när det inte längre går, då har livet inget värde." Uttalandet kunde tolkas som att turkar "sätter sexualnjutningen högre än allt annat".På grund av att Freud inte ville beröra ett sådant ömtåligt ämne i samtal med en främling avledde han sin uppmärksamhet från fenomenen död och sexualitet som var förbundna med hans tankegång. Eller rättare sagt, han försökte. Tankegången återvände via en indirekt bana till de förbjudna ämnena - Signorellis fresker i Orvieto som avbildar döden, domen, helvetet och himlen.Signorelli blir Botticelli Freuds fortsatta analys av den egna upplevelsen avslöjade att associationerna till död och sexualitet också var förbundna med en av Freuds patienter som nyligen "begått självmord på grund av en obotlig sexuell störning". Freud hade fått besked om detta när han befann sig i en liten stad vid namn Trafoi.Han kunde konstatera att det bortglömda namnet Signorelli hade genomgått ett antal transformationer. Först delades det upp i två stavelser, Signor och elli. Den senare återkom i oförändrad form i ett av ersättningsnamnen, Botticelli. Signor, översatt till Herr, genom ett antal associationer - resan gick genom Bosnien och Herzegovina, och ordet Herr ingick i anekdoterna om turkarnas seder - förbands med det bortträngda ämnet död och sexualitet. Den senare förbindelsen uppkom enligt Freud genom en förskjutning längs namnförbindelsen Herzegovina och Bosnien: Bosnien, Botticelli, Boltraffio - det var i Trafoi som Freud fick beskedet om patientens självmord.Namnen, skriver Freud, hade vid detta förlopp behandlats på ett liknande sätt som ordbilderna i en mening som ska förvandlas till en rebus. Kapitlet avslutas med att Freud uttryckligen särskiljer det han kallar vanlig glömska från den glömska som betingas av bortträngning.Avsikt bakom glömskanFreud tar upp fler fall av egen glömska i sin bok. Men han ger också andra exempel, från såväl militär- som yrkes- och kärleksliv. Det gäller pengar, rivalitet, hat och självhat, makt, självbestraffning och otillåten kärlek.Freud argumenterar för att den psykoanalytiska metoden avslöjar att vissa, till synes oavsiktliga, bristfälliga psykiska prestationer i själva verket bestäms av okända och omedvetna motiv. Han preciserar vad som kännetecknar en felhandling. Den får inte gå utanför det vi uppfattar som det normalas gränser och störningen måste vara tillfällig. Vi utför handlingen på ett riktigt sätt för det mesta, och om vi blir rättade förstår vi genast att vi har gjort fel. Om vi lägger märke till felhandlingen så ser vi den som ett resultat av bristande uppmärksamhet eller som ett slumpens verk.Freud ser också en skillnad mellan en psykoanalytisk och en vidskeplig attityd. Psykoanalytikern menar att när det egna själslivet ger upphov till oavsiktliga och överraskande händelser avslöjas något om en själv. Men litet eller ingenting om det som finns utanför en själv. Freud menar att han inte har någon tilltro till en inre, psykisk, tillfällighet. Däremot tror han på en yttre, reell, slump.För den vidskeplige är det tvärtom. När märkliga saker händer söker den vidskeplige förklaringen utanför sig själv. Enligt Freud förenas dock den vidskeplige och psykoanalytikern i begäret att tolka det som förefaller vara ett resultat av slumpen.Freud diskuterar också kritiskt telepati och profetiska drömmar, och han beskriver hur paranoikern fungerar. Denne kan identifiera något som händer inom det egna omedvetna på ett korrekt sätt, men felaktigt se händelsen som ett uttryck för vad som händer i en annan person. Paranoikern tror alltså inte på sin egen kunskap och utvecklar därför vanföreställningar.Trötthet kan ligga bakomBoken om vardagslivets missöden har väckt diskussioner, i likhet med flera andra av Freuds böcker. Det har ifrågasatts om alla felprestationer verkligen har bakomliggande motiv, och exempel på felprestationer med enkla förklaringar har lyfts fram. Orsakerna behöver inte vara så djupsinniga, glömska kan t ex helt enkelt bero på trötthet. En del kritiker menar att Freuds förklaringar ofta är långsökta och tillkrånglade.Freud lär så sent som i september 1938 ha menat att en felhandling som att slå sönder en kopp kan ske av en slump. Felsägningen, däremot, inträffar aldrig utan orsak. Och redan i Föreläsningar. Orientering i psykoanalysen skrev Freud att han inte påstod att varje felhandling är meningsfylld, dvs möjlig att tolka, men att han höll det för troligt.En annan kritik mot Freud har varit att han också här, i de mest okomplicerade vardagshändelserna, ger sexualiteten alltför stor betydelse. Men det är faktiskt så att få av de exempel som Freud analyserar hänför sig till felhandlingar som berör sexuallivet. Han påpekar i bokens sista kapitel att hans urval har varit partiskt och inriktat på att utesluta det sexuella.Freud har också kritiserats för att de ordbryggor som flera av hans analyser vilar på förutsätter ett flerspråkigt omedvetet. Han antar att det omedvetna hos en människa kan hantera delar från såväl modersmålet som inlärda och främmande språk."Alla är vi neurotiker"Freuds text kan tolkas så att en felhandling i princip är möjlig att analysera. Men det är inte samma sak som att det i praktiken alltid går att analysera den. Det är t ex nödvändigt att den som har utfört felhandlingen också har viljan att förstå den. Om förståelsen ska gå utöver det ganska självklara och det som gäller den konkreta situationen krävs dessutom att personen kan bidra med idéer om bakgrunden till felhandlingen. Det krävs också en vilja och förmåga att gå bortom både här och nu och det omedelbara motivet. Det bör också finnas någon till hands att rikta sina tankar och infall till.Det Freud kallar vardagslivets psykopatologi visar att gränsen mellan normalt och icke-normalt, mellan friskt och sjukt är otydlig. Genom att han jämställer fel-, tillfällighets- och symtomhandlingar med neurotiska symtom, får uttrycket att vi alla i någon mån är neurotiska mening. Vanliga trivialiteter blir symtomatiska och meningsfulla.För Freud utgjorde felhandlingen ett uttryck för det omedvetna som är lätt att känna igen och ett övertygande indicium för dess existens.Långtgående följderGenom Freuds teori om vardagslivets felhandlingar kan psykoanalysen inte längre reduceras till de sjukliga patienternas psykologi, inte heller till ett kapitel i en psykiatribok. Efter felhandlingarna gick Freud vidare med vitsen och visade att även den kan inlemmas i teorin.Diktarna har sedan lång tid förmått uppfatta och ge uttryck för samma fenomen som psykoanalytikerna. Precis som dessa, uppfattar diktarna felhandlingen som meningsfylld. August Strindberg har mer än någon annan författare givit uttryck för detta, skriver Freud.Han menar också att ingen såsom Friedrich Nietzsche har kunnat uttrycka hur försöket att avvärja olust påverkar minnet. En av hans aforismer lyder:"Detta har jag gjort, säger mitt minne. Detta kan jag icke hafva gjort - säger min stolthet och förblir obeveklig. Omsider - ger minnet efter." Per Magnus Johansson är Filosofie doktor i idé- och lärdomshistoria, leg psykolog och leg terapeut samt verksam som psykoanalytiker. Läs mer om freudianska felhandlingar på www.fof.se

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar