Annons

Nytt ozonhot över Arktis?

Nu väntar forskarna att ozonskikten över både Antarktis och Arktis så småningom ska börja läka. Men växthuseffekten kan komma att förvärra ozonläget över Arktis.

Nytt ozonhot över Arktis?AV DONAL MURTAGHNu väntar forskarna att ozonskikten över både Antarktis och Arktis så småningom ska börja läka. Men växthuseffekten kan komma att förvärra ozonläget över Arktis.Jordens skyddande lager av ozon tunnas regelbundet ut under vårvintern. Denna skrämmande upptäckt gjordes av brittiska forskare 1985 och gällde luftlagren ovanför Antarktis. Hålen i ozonlagret släpper igenom UV-strålning som kan skada liv både på land och i vatten. Senare konstaterades att även Arktis är drabbat, men i mindre skala.Mycket snart hade forskarna orsakssammanhangen klara för sig. Industriellt framställda klor- och fluorhaltiga kolföreningar, s k CFC, ansamlas i atmosfären och medverkar till att ozonet bryts ner. Den hotfulla situationen ledde till internationella överenskommelser om att begränsa utsläppen. Trots begränsningarna har det antarktiska ozonhålet brett ut sig mer och mer, eftersom de nedbrytande ämnena försvinner mycket långsamt ur de högre luftlagren. Men om prognosen över ozonlagrets återhämtning stämmer borde kulmen nu vara nådd.Stora variationerOzonet bildas huvudsakligen i stratosfären över tropikerna och transporteras därifrån mot polerna. Det som händer i ozonhålet är att ozonets livstid förkortas från flera månader till dagar och veckor, till följd av angrepp från främst kloratomer. Under den polära natten över Antarktis, dvs midvintern, kyls luftmassorna ner till så låga temperaturer att det bildas moln i stratosfären (bild 1). Det är på partiklar i dessa moln som kloratomer frigörs från stabila klorföreningar och bryter ner ozonet med hjälp av den återvändande solens ljus.I princip händer samma sak över Arktis (bild 2 och 3), men här kommer temperaturerna inte lika ofta ner på de nivåer som krävs för att de speciella molnen ska bildas. Kloratomer aktiveras och förstör ozonet mer tillfälligt. Därför uppkommer heller inga regelrätta ozonhål på våra breddgrader.De säsongsvisa förlusterna av ozon över Arktis varierar mycket mer än över Antarktis. Under vintern 1998/99 var förlusten av ozon obetydlig, medan omkring 20 procent av ozonet bröts ner åren före och efter. Vintrarna 1994/95 och 1995/96 försvann hela 30 procent av det polära ozonet.Variationerna beror på att vintervädret över de arktiska haven är mycket mindre stabilt än över Antarktis stora kontinent. Varm luft kan strömma norrut och blanda sig med de avkylda polära luftmassorna. De vintrar då ozonnedbrytningen har varit stor, har stratosfären varit kall under långa perioder, medan förlusten har varit liten de år då stratosfären varit störd av varma luftströmmar.Växthuseffekten och ozonhaltenEnligt våra modeller kommer det att ta 70-100 år för de stratosfäriska klorhalterna att återgå till sina värden på 1970-talet, förutsatt att överenskommelserna om CFC-utsläppen efterlevs. Den stora frågan är när vi med säkerhet kommer att veta om situationen har förbättrats, och i så fall hur snabbt förbättringen kommer att ske.På grund av den långsamma minskningen av klormängderna och klimatets naturliga variationer kan det ta upp till 30 år innan vi får statistiskt säkra belägg för att prognoserna stämmer. Det finns dock ytterligare en faktor som måste beaktas, nämligen förväntade klimatförändringar. Medan växthuseffekten leder till att luften närmast jordytan värms upp, är lägre temperaturer att förvänta i stratosfären. Redan nu har en temperaturminskning konstaterats i den lägre stratosfären, men denna sänkning beror främst på att ozonhalterna har minskat.Under kalla vintrar skadas ozonlagret mer än under varma vintrar, eftersom det då bildas flera stratosfäriska moln. Frågan blir då om växthuseffekten kan bidra till nedbrytningen. Svaret är antagligen ja, så länge det finns stora mängder klor i stratosfären. Hur mycket mer är det däremot svårt att uttala sig om.Över sydpolen kan ozonhålet inte bli så mycket större än det redan är, eftersom det är nära kopplat till den s k polarvirveln som isolerar luftmassorna över Antarktis. Men det finns risk att lägre temperaturer i stratosfären över Arktis kan stabilisera den nordliga polarvirveln och på så sätt förhindra att den varma luften strömmar till. Därmed ökar förutsättningarna för stratosfäriska moln och ökande ozonförluster.Enligt de senaste prognoserna kan kopplingen mellan ett varmare klimat och ozonkemin fördröja återhämtningen med ungefär tio år. Men för att bättre förstå de kemiska processer som pågår i atmosfären, och för att få reda på om de prognoser som våra modeller ger är korrekta, krävs fortsatt övervakning av stratosfärens ozon- och klorhalter. Just nu har Sverige en egen satellit, Odin, i bana runt jorden. Den mäter ozon och andra ämnen som är aktuella i sammanhanget. Medan ni läser denna artikel, följer Odin händelserna i vårvinterns arktiska stratosfär. DONAL MURTAGH ÄR PROFESSOR I GLOBAL MILJÖMÄTTEKNIK VID CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA. HANS FORSKNING OM OZON STÖDS AV chalmers miljösatsning (cei) och rymdstyrelsen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Ökar det verkligen läsandet så mycket att dylika alarmistiska artiklar får breda ut sig utan minsta krav på saklighet?

Synd då det var en av de få kvarvarande lättlästa vetenskapsskrifterna med kvalité på svenska.

När det gäller ozonlagret såväl som klimatet har långt ifrån alla samband utforskats, vi vet helt enkelt för lite, det är komplexa system med många olika former av återkopplingar. Det finns även de som menar att CFC påverkan är förhållandevis liten, eller i vilket fall kraftigt överdriven, och att ersättningsprodukterna mycket väl i en del fall vara värre.

Käre Helge,
du är medveten om att det är en nio år gammal artikel du plötsligt fått upp ögonen för? Vissa personer kanske förundras över att du har en så pass lång reaktionstid.

Mvh,
Harald Berts

9 år gammal artikel eller inte så är det ju fortfarande från den brittiska forskningen från 1985 som alla fortfarande går efter.

Förmodligen sitter dom nu och badar i stålars och skrattar åt alla dumma som går på deras utvärdering.

Har ni hört en forskare säg så här nån gång?

För fem år sen trodde vi att det var så här men idag vet vi att det är så här. Var femte år kommer de med samma replik på något de forskat om i brits på annat och göra.

Lägg till kommentar