Annons

Folkbrist - igen

Att befolkningen i Sverige är för liten är en fråga som har varit på tapeten förr. Första gången var för drygt 250 år sedan, då Tabellverket inrättades.

Allt färre ska försörja allt fler. Ökad invandring eller höjd pensionsålder har föreslagits som motåtgärder. Till och med statsministern har uppmanat svenska folket att skaffa fler barn.

De styrandes intresse för antalet undersåtar går dock långt tillbaka i tiden. Redan Bibeln nämner den romerske kejsaren Augustus skattskrivning, och någon form av kyrkbokföring har funnits i flera länder sedan medeltiden. Men det var under 1700-talet som befolkningen blev ett objekt som staten försökte skapa sig en faktisk och praktisk kunskap om för att kunna styra.

I Sverige kom undersåtarnas förökning, livslängd, sjukdomar och död att betraktas som politiska problem som staten i allt högre grad skulle reglera. Framför allt var fokus inriktat på befolkningens faktiska och tänkbara storlek. Man ville ha en stor befolkning. Många undersåtar var det viktigaste tecknet på ett lands styrka. Många människor med stora behov skulle driva fram efterfrågan, vilket i sin tur skulle skapa nya näringar. På så vis skulle välstånd nås i ett Sverige som var försvagat av stormaktstidens krig. Argument för denna befolkningssyn hämtades både från Bibeln och från det merkantilismen, det dominerande ekonomiska tänkandet under stora delar av 1700-talet.

Talrik befolkning eftertraktad

En talrik befolkning sågs dessutom som en viktig exponent för framsteg och lycka i allmänhet. En av åtskilliga befolkningsdebattörer på den tiden menade att det under antiken funnits en mycket större befolkning på jorden än i samtiden. Denna tanke byggde på föreställningen att jorden åldras och att den varit mer fruktbar tidigare.

De rent militära fördelarna med en stor befolkning var dock något som lyste med sin frånvaro i befolkningsdebatten under 1700-talet. I stället framhöll man att handel och fred gynnade befolkningsökningen och att de tidigare krigen hade förorsakat många undersåtars död. Genom hela befolkningsdiskussionen under 1700-talet var man överens om nyttan av en stor och växande befolkning. Det gällde såväl intellektuella som politiker och köpmän.

Problemet var emellertid att den eftertraktade stora mängden människor inte fanns inom landets gränser. I stället ansåg man sig ha folkbrist. Det största problemet var att landet var så glest befolkat. Sverige jämfördes med exempelvis Storbritannien, där långt fler människor levde på en mindre yta.Folkbristen berodde på alltför stor utvandring, hette det. Intresset för frågan var stor. Kungl Vetenskapsakademien utlyste vid mitten av 1700-talet en pristävling för att få svar på varför så många flyttade från landet varje år.

Pehr Wargentin i Tabellkommissionen föreslog till och med att emigration skulle kriminaliseras, medan andra spekulerade över hur många människor som skulle kunna rymmas i landet. Enligt de mest optimistiska kalkylerna kunde Sverige rymma uppemot 30 miljoner invånare. Detta skulle ske genom kolonisation och uppodling av folktomma landskap, exempelvis Lappland, eller genom att locka människor från andra länder till Sverige. Exempelvis ville man förmå politiska och religiösa flyktingar att flytta till Sverige. I skrifter om den besvärande folkbristen efterfrågades lindrigare straff eller "olägenheter" för ogifta.

Andra förslag var premier för dem som skaffade många barn och särskilda förmåner för invandrare.

Tabellverket inrättas

Som en följd av önskemålen om att reglera befolkningen inrättades Tabellverket. Det grundades 1749, och Tabellkommissionen inrättades 1756 för att administrera siffrorna.

Tabellverkets huvudsakliga uppgift var att samla in uppgifter om födda och döda. Därmed tog den svenska befolkningsstatistiken på allvar sin början. Även för Tabellkommissionen var befolkningens storlek, eller rättare sagt litenhet, en av huvudfrågorna. Man talade om "en svår och tryckande folkbrist" och om att en "talrik menighet är et lands väsenteligaste rikedom". Befolkningen sågs som en storhet som staten och dess ämbetsmän kunde administrera och dominera. Någon egen, inre dynamik i befolkningsutvecklingen hade man svårare att föreställa sig.

Detta synsätt bestod till 1800-talets första decennier. Men i takt med befolkningsökningen som följde av "freden, potäterna och vaccinet", som Esaias Tegnér talade om, började man alltmer eftertrakta en kvalitativt bra befolkning. Det tog sig efter hand uttryck i ett ofta nationalistiskt och ibland rashygieniskt tänkande kring svenskarna. Medan statistikerna under 1700-talet främst hade intresserat sig för invånarnas antal, fokuserade de på 1800-talet på befolkningens moraliska status. Siffror över t ex kriminalitet, självmord och andelen oäkta barn skulle påvisa civilisationsnivån i nationen. Problemet var inte längre att befolkningen var för liten, utan att alltför många var omoraliska eller ociviliserade.

Så såg man på saken under stora delar av 1800- och 1900-talen, ibland med tragiska konsekvenser för dem som inte ansågs passa in. Hur stor eller liten en befolkning i ett land egentligen bör vara lär väl aldrig demografer, nationalekonomer, statistiker och politiker bli ense om. Det enda vi kan vara säkra på är att deras åsikter om hur många vi ska vara kommer att växla lika mycket som befolkningssiffrorna i sig.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar