Annons

Demokratin kan gynnas av nytt valsystem

Det finns brister i vårt nuvarande proportionella valsystem, menar många kritiker. Är det dags för majoritetsval - igen?

De proportionella valen ifrågasätts i dag. Argumenten skiftar, men både politiker och andra samhällsdebattörer är kritiska. En orsak till att frågan kommit upp är de senaste årens svaga regeringar. De har tvingats kompromissa med småpartier för att få igenom sin politik. Både i borgerliga kretsar och inom socialdemokratin har ledande personer uttryckt missnöje med dagens valsystem, medan det inom vänsterpartiet och miljöpartiet - som haft förhållandevis stort inflytande de senaste åren - talats tyst om saken.

Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Göran Persson är, liksom moderaten Anders Björck, exempel på framträdande politiker som har intresserat sig för frågan. Även samhällsdebattören Harry Schein har nyligen tagit upp frågan om enpersonsvalkretsar. Ett sådant system ger regeringar med majoritet i riksdagen. Detta innebär att regeringarna kan föra sin utlovade politik och ställas till svars för den i nästa allmänna val. Ett argument som förts fram inom borgerliga kretsar är att majoritetsval skulle gynna politiker som i första hand är lojala mot väljarna och inte mot partiledningarna.

De proportionella val som Sverige och de nordiska länderna tillämpar betyder att mandaten i folkrepresentationen fördelas i relation till hur många röster varje parti har fått. Det innebär att små partier kan komma in i riksdagen och att många partier konkurrerar med varandra. Ofta begränsas mångfalden av en småpartispärr som ligger mellan 3 och 5 procent, i Sverige 4.

Stora partier gynnas

Majoritetsval i enpersonsvalkretsar innebär i stället att varje valkrets väljer en enda kandidat, vilket gynnar stora och etablerade partier. Systemet har sitt ursprung i Storbritannien men finns även i bl a Indien, Kanada och USA.

Sverige övergick från majoritetsval till proportionella val vid rösträttsreformen 1907-09. Impulserna till denna reform kom från högern, medan vänstern ville behålla majoritetsvalen. I och med övergången sattes samarbetet högt på den politiska dagordningen. År 1920 menade statsminister Nils Edén att en "svensk parlamentarisk regering samarbetar med riksdagen och sitt parti på ett helt annat sätt än den engelska". Statsvetarprofessorn Leif Lewin vid Uppsala universitet menar att man genom detta nya proportionella valsystem gjorde nödvändigheten att samarbeta till en dygd i Sverige.

Leif Lewin använder begreppen majoritetsdemokrati respektive samarbetsdemokrati. Det förra indikerar tydligt vilka som är i regering och vilka som är i opposition. Det senare bygger oftast på förhandlingar mellan olika partier i den representativa församlingen och har konservativa rötter. Det ena bygger på konflikt, det andra på konsensus, åtminstone så långt att en riksdagsmajoritet bildas. Lewins indelning ligger nära de två olika valsystemen.

Det proportionella systemet skapar s k vågmästarpartier, småpartier som genom att ansluta sig till det ena eller andra stora partiet kan erhålla ett högst betydande inflytande. Under den senaste valperioden har vänsterpartiet och miljöpartiet haft denna roll, under den föregående centerpartiet. Under den svenska parlamentarismens moderna historia har ett enskilt parti haft egen majoritet i riksdagen endast under perioden 1968-70, då socialdemokraterna ensamma hade majoritet. Alla andra perioder har Sverige haft antingen minoritets- eller koalitionsregeringar.

Konkreta förslag

Företrädare för partier som ofta innehar en vågmästarroll har gärna lagt ut texten om det proportionella systemets fördelar. Carl Gustav Ekman, på 1920- och 30-talen ledare för frisinnade folkpartiet och två gånger statsminister i minoritetsregeringar, menade att detta system är mer demokratiskt än majoritetsdemokratin, eftersom vågmästarpolitiken innebär att de regerande tvingas ta hänsyn till olika partier och väljargrupper. Under socialdemokratins storhetstid efter andra världskriget försvann vågmästarpolitiken, eftersom kommunisterna så gott som alltid stödde de regerande socialdemokraterna. Den återkom på 1970-talet.

Det har nu lagts fram olika konkreta förslag på en förändring till majoritetsval i Sverige, exempelvis av socialdemokraten Hans Kilsved och folkpartisten Rickard Appelbom. De föreslog häromåret ett valsystem utifrån den brittiske politikern Roy Jenkins modell, som innebär att man låter väljarna rangordna kandidaterna vid valet. Vid rösträkningen ser man först efter om någon kandidat har fått mer än 50 procent av rösterna. Om så är fallet är kandidaten vald. Om inte tas den kandidat som har minst antal röster bort, och andrahandsrösterna fördelas bland kandidater på dessa röstsedlar. Om någon då inte heller har fått mer än 50 procent, går man vidare på detta sätt tills någon är vald.

Genom detta system skulle personer med många andrahandsröster få en fördel, och detta skulle även öka partiernas intresse av att deklarera vilka partier som ligger närmast till inför en eventuell regeringsbildning. Dessutom skulle inga röster bli värdelösa, som ju i dag är fallet med de röster som läggs på partier som inte når 4-procentsgränsen. Kilsved och Appelbom menar också att den personliga kontakten mellan väljare och politiker skulle öka i detta system.

Ett vanligt argument mot majoritetsval är att kvinnor och minoriteter blir sämre representerade. Hans Kilsved och Rickard Appelbom har framhållit att detta kan lösas genom partiernas interna nomineringar, precis som dagens proportionella system. Statsvetarprofessorn Olof Petersson vid Studieförbundet Näringsliv & Samhälle anser dock att det finns grundläggande motsättningar mellan systemen. Där måste man prioritera:

- Majoritetsval motverkar hög kvinnorepresentation, medan det å andra sidan innebär större möjlighet att kräva ansvar av politikerna. Ett annat problem är att gränsdragningen mellan valkretsarna ofta kan vara avgörande för hur den representativa församlingen sätts samman. Den som har makten att rita upp gränserna kan i praktiken ofta avgöra valet.

Ett annat konkret förslag, nyligen signerat moderaten Anders Björck, förste vice talman i riksdagen, är att ha enpersonsvalkretsar med två valomgångar enligt fransk modell. Om ingen får mer än hälften av rösterna i den första omgången, röstar man på nytt i ett val mellan de två kandidater som fått flest röster. Ett sådant system skulle bryta dagens "författningspolitiska dödläge", skriver han.

Ska diskussionen om enpersonsvalkretsar under år 2002 bara ses som ett uttryck för allmänt missnöje med det proportionella systemet, eller är det troligt att den faktiskt kommer att leda till en förändring av dagens valsystem? Det är en öppen fråga, men Anders Björck föreslår i alla fall en ny författningsutredning och manar till partiöverläggningar i frågan efter höstens val.

Ansvar för förd politik

Statsvetaren Carsten Anckar vid Åbo akademi i Finland har sammanfattat de viktigaste argumenten för och emot majoritetsval. Som väljare får man relativt klara alternativ att välja mellan. Det vinnande partiet kan föra den utlovade politiken och ställas till ansvar eller belönas av väljarna vid nästa val. Majoritetsval tenderar därmed att frambringa ett tvåpartisystem. Det proportionella systemet brukar i stället medföra en mängd partier att välja mellan.

Carsten Anckar menar att majoritetsval är att rekommendera för länder som har ett fragmenterat partisystem och som har svårt att bilda starka regeringar. Han anser att Sverige i internationell jämförelse dock har så pass stabila regeringar att majoritetsval inte skulle behövas. En annan iakttagelse är att majoritetsval tenderar att medföra lägre valdeltagande.

Forskningens roll

Att hitta det perfekta valsystemet är emellertid omöjligt. Även statsvetarna är oense om vad som är det bästa. Olof Petersson menar att det finns anledning att vara skeptisk till alla som tvärsäkert talar för det ena eller andra systemet. Forskningen kan i stället användas för att slå hål på myter om de olika systemen. Det finns exempelvis undersökningar som visar att majoritetsval inte gynnar väljarkontakten, vilket brukar anföras som argument för detta.

Inget system för att genomföra demokratiska val är självklart. Ståndsriksdagen avskaffade sig själv när den inte längre var tidsenlig. Senare övergick vi från majoritetsval till proportionella val, och efter ytterligare ett antal decennier avskaffade vi tvåkammarsystemet. Eftersom det politiska systemet har ändrats förr, så kan det ske igen. Om vi vill, eftersom det är vi väljare som bestämmer.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

10

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Menar du som vi hade för ett tag sedan då vi räknade 15% v 45% s 25%m och 5% fp 5% övrigt 5% blankt = 90% besatta platser i riksdageneller menar du att det är bra som vi har det nu med att inte räkna blankröster?själv har jag inget emot att inte belägga samtliga riksdagsplatser. dessutom tycker jag att om man tycker att propertionella val är bra så är det förtryck att ha en 4%gräns. dpeciellt om man har många partiere där ett kommer på 4.01% och alla övriga på 3.9% då styr 349 personer valda av mindre än en 20del av befolkningen över 90% av befolkningen. (resten gör väl uppror hoppas jag).

Nu är det ju på tal att "omöjliggöra" s.k. proteströster på Kalle Anka-partiet o.dyl, detta för att sådana röster "stjäl" procent av de andra partierna. Om detta går igenom så innebär det att ett parti som med dagens system skulle få kanske 3.9% istället skulle få vara med i riksdagen, trots att inte fler personer tycker partiet är bra. Jag anser att fyraprocentsgränsen bör utgå ifrån hur många av Sveriges befolkning som röstar på partiet, inte hur många röster AV sammanlagda antalet "giltiga" röster partiet har fått. Om endast ett fåtal röstar så kommer partier som inte många alls gillar få vara med i riksdagen.

En av de främsta bristerna med vårt proportionella valsystem är den dåliga återkopplingen mellan våra valda företrädare och väljarkåren. Jag tror att det finska systemet är en rätt bra lösning som vi gärna kunde kopiera. I Finland väljer man dels parti, dels person. Vilka representanter från ett visst parti som hamnar i riksdagen bestäms inte av partiet utan av väljarna. Partiet tilldelas det antal platser som motsvarar andelen röster de fått. Sedan fördelas dessa platser inom partiet helt och hållet efter antalet röster de olika kandidaterna erhållit! Den som fått flest kryss får första platsen, osv. På detta sätt får gräsrötterna ett mer direkt inflytande över politiken. Partierna styr dock fortfarande så till vida att de väljer vilka som får representera partiet på valdsedlarna, men en i folkliga kretsar impopulär partigängare kommer inte in i riksdagen ändå.Den svenska varianten på personval med trösklar tycker jag känns som enlöjlig halvmessyr. Ge makten till väljarna, men behåll ändå proprtionaliteten. System som det brittiska, där det hänt att ett parti fått 15% av rösterna, men inte en enda plats i parlamentet tycker jag känns absurt.

Jag anser att man iaf inte ska låta partier som väldigt få tycker är bra nog vara med och styra. Om man nu ska ha en tröskel (den behöver ju inte vara på fyra procent, och borde nog inte vara det om man gick efter befolkning istället för antal giltiga röster) så kan man ju ändå fylla hela riksdagen så att säga. Säg att endast S och M fick nog många röster, då får de fylla upp posterna i riksdagen själva. Men det spelar ju ingen roll egentligen om det är "tomma" platser eller inte, makten ligger ändå hos S och M, som många uppenbarligen tycker den ska göra isf. Jag tycker inte det är bra som det är nu iaf.

Det finska systemet verkar dock ändå inte helt olikt vårt nuvarande system. Vi kan ju personrösta. Om fler tog tillvara på den möjligheten skulle väljarna ha större inflytande över riksdagens sammansättning.

Ja, för det är ju jättebra att man röstar på bra retoriker som övertygar en om att just de är bäst, även om de inte är det. Jag anser att kändisskap inom politik _bara_ är dåligt.

Nej, det är du inte. Dock finns det andra dilemman. Borde inte blankröster på något sätt betyda något? Jag vet, de gör inte det idag, men BORDE de inte?Som fiktivt exempel, säg att 30% av befolkningen är missnöjda med hela systemet och inte tycker det finns ett enda parti som är värt att rösta på. Hur ska dessa 30% i ett s.k. demokratiskt val göra sin röst hörd?

du är ingalunda ensam!i din skepsis mot 4%spärren.inte heller du stefan är ensam i den funderingen.jag anser att det vore en smula vanskligt att låta en procent av stolarna i riksdagen stå tomma, det skulle bara ge mer makt åt de återstånde stolarna, men om man inte räknade att x% av rksdagen är för och y% av riksdagen är emot förslag z utan i ställt i grundlagen säger att ett riksdagsbeslut skall vitsordas av minst 175 ledamöter, då skulle faran med de tomma platserna endast vara at inga beslut skulle kunna gå igenom om det totala valdeltagandet är ngt mindre än 50%, vilket antagligen skulle stärka röstdiciplinen.

Fyraprocentsspärren känns riktig tycker jag. Den silar bort de värsta flumpellarna, men ger alla seriösa partier en reell chans. Däremot upplever jag partiröstningen som ohyggligt fjärran från vad jag skulle känna som att jag hade möjlighet att påverka. Den personvalsmöjlighet som någon ovan nämner, fanns inte då jag flyttade från Sverige. Jag bor sedan länge i Finland, och får alltså delta i kommunalval här. Det finska systemet passar mig precis; man röstar på en person som man har haft möjlighet att noga rannsaka om dess åsikter och kan känna att är "en vettig mänska". I Sverige visste man inget om dem som fanns på litorna utom vad partiet med sina floskler sade. Det enda jag kunde påverka var att åtminstone stryka över alla som uppgav militära yrken.I Finland finns det numera också flera obundna nätsidor som sammanställer kandidaternas åsikter om vissa frågor, och man kan låta en sökmaskin sålla fram kandidater som har flest åsiktsmatch med en själv. I läsarenkäten "röstade" jag på personval, men förstod i den uppföljande artikeln att jag missförstått det; det gällde inte som i Finland, utom som i USA, och då skulle jag för allt i världen helst dra tillbaka min röst...

Detta inlägg är föranlett av artikeln om valsystem.Enda syftet med spärren ifråga är att förhindra minoriteter att få sina rättmätiga demokratiska rättigheter. Jag kan inte förstå att man med argument som att det kan bli svårt med regeringsbildning mm kan ha något så drastiskt. Varför inte införa diktatur på en gång och slippa allt krångel? Är jag verkligen ensam om att tycka att fyraprocentsspärren är en skam för Sverige fullt i klass med den fyrtiogradiga röstskalan?

Lägg till kommentar