Annons

Maktkamp genom tiderna

Gränsen mellan skolmedicinen och alternativ medicin blev tydlig först när medicinen professionaliserades under andra hälften av 1800-talet. Men den är fortfarande rörlig.

Medicin - etablerad eller alternativ - handlar om människors hälsa och välbefinnande och påverkar därmed oss alla. Gränsen mellan skolmedicin och vad som numera kallas komplementär medicin är historiskt framvuxen och flytande. Benämningarna är i sig värderande vilket visar att detta är ett omdebatterat område. Vad som en gång var alternativ medicin, eller kvacksalveri, kan nu vara etablerad skolmedicin och tvärtom. Grovt sett kan man säga att det som inte utövats av skolmedicinare nedsättande kallats kvacksalveri under flera sekler. Detta ord ersattes av det mer positivt laddade begreppet alternativ medicin på 1970-talet, vilket i sin tur håller på att ersättas av benämningen komplementär medicin.

Gränsdragningen mellan skolmedicinen och andra sjukdomsbehandlingar är inte alltid en frukt av vetenskapliga landvinningar och medicinska framsteg. Även politiska beslut och kulturella eller historiska sammanhang påverkar hur gränsen dras. Bara det faktum att olika länder har skilda normer och synsätt på människor och läkekonst visar att detta handlar om andra saker än vetenskapliga fakta. Man kan, som sociologen Eva Palmblad vid Hälsohögskolan i Jönköping, se den rörliga gränsen mellan skolmedicin och alternativmedicin som en maktkamp mellan olika grupper och yrkesutövare. Hon menar i boken Sanningens gränser att den medicinska vetenskapen till stor del också handlar om moral. Den är normerande, dvs talar om vad som är bra eller dåligt.

Under andra hälften av 1800-talet vann skolmedicinen mark i och med att läkarkåren professionaliserades. Därmed kom den i konflikt med folkmedicin och kvacksalveri. Den tidigare romantiska och spekulativa sjukvården, som byggde på harmonier mellan kroppsvätskor, fick ge vika för en alltmer empirisk medicin grundad på iakttagelser och statistik.

Medicinen professionaliseras

Läkarkårens mobilisering mot kvacksalveriet skedde delvis genom att man försökte skapa opinion och markera sin status genom tidskrifter som Hygienisk Revy och Hälsovännen. Dessa grundades runt sekelskiftet 1900 och vände sig direkt till allmänheten, där kvacksalvarnas kunder fanns. I riksdagen motionerade man om hårdare åtgärder mot kvacksalveriet, men något förbud gick aldrig igenom.

Däremot tillkom en ny lag 1915 som reglerade behörigheten att utöva läkekonst. Den ersatte de kvacksalveriförordningar som gällt sedan slutet av 1600-talet och som reglerat bl a "kvacksalvares" och "bråcksnidares" verksamheter. Då, under 1700- och 1800-talen, utspelade sig inga omfattande konflikter mellan kvacksalvare och läkare. Även om det förekom stridigheter kring enskilda fall, finns det även många exempel på samarbete.

- Vad som har definierats som kvacksalveri har gått hand i hand med den medicinska utvecklingen, menar Uppsalahistorikern Sofia Ling, som arbetar på en avhandling om kvacksalveri under det sena 1700-talet och 1800-talet. Även om gränsdragningen mellan fälten till att börja med var diffus, kan man se att kvacksalveri och skolmedicin växelverkar med och förutsätter varandra. En vanlig form av kvacksalveri under äldre tid var försäljning av naturmedel.

Medicinsk storindustri

Alternativa metoder hade funnits länge i form av exempelvis folkmedicin. Men det var med skolmedicinens expansion som en gränslinje mellan denna och annan medicin blev tydlig och omstridd. Homeopati, kiropraktik, osteopati och naprapati har funnits sedan 1800-talet. Samtidigt var exempelvis åderlåtning respekterad skolmedicin in på 1850-talet och fanns med i läkarböckerna seklet ut.

Runt sekelskiftet 1900 växte det fram ett stort intresse för alternativa behandlingar och kurer av olika slag: hypnos, badkurer, massage, vegetarisk kost, hungerkurer, barfotavandringar, elixir, universalmedel, elektriska bälten, Voltakors (metallplattor som skulle hänga över bröstet) och liknande. Man kan, som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i boken Medicinens öga, tala om en medicinsk storindustri som tar form inom detta område. För vid detta sekelskifte verkade hela Europa vara drabbat av en mängd nya sjukdomar som alla knöts till den nya tid man tyckte sig leva i. Neurasteni (nervtrötthet), onani, bleksot, nostalgi och hysteri betraktades som nya sjukdomar som omgavs med nya facktermer. Att dessa diagnoser också hade med normer och moral att göra tydliggör medicinens centrala roll i samhället.

Skolmedicinens kris

En orsak till expansionen för alternativa kurer kring sekelskiftet var skolmedicinens kris - att den inte kunde hantera de grasserande infektionssjukdomarna bland befolkningen, som växte och flyttade in till städerna. Trots inomvetenskapliga framgångar på det diagnostiska planet vid slutet av 1800-talet - exempelvis upptäckten av tuberkelbacillen och hur kroppens celler fungerar - ökade inte skolmedicinens behandlande förmåga förrän på 1930- och 40-talen, då sulfa och antibiotika kom i bruk. I detta glapp växte intresset för alternativa kurer.

Intresset kan också sättas i samband med att många i samtiden talade om sin tid som "nervositetens tidsålder", där urbanisering och samhällsförändringar medförde rotlöshet i en tid då invanda föreställningar och tankesätt övergavs. Detta gynnade alternativa idéer och ideologier. Framstegstro blandades med kulturpessimism, och tidens osäkerhet gynnade både nya tidsbundna sjukdomar och tron på alternativa läkemedel.

Även bristen på läkare kan ha varit en orsak till intresset för alternativa kurer under tidigt 1900-tal. År 1890 fanns 806 praktiserande läkare i Sverige, vilket kan jämföras med ca 25 000 yrkesverksamma läkare i dag. Samtidigt var läkarrollen i förändring - den övertog i och med sekulariseringen prästens gamla roll som sanningssägare och allvetande expert på människan och samhället.

Statliga utredningar

På 1950-talet utreddes och kartlades kvacksalveriet i Sverige, och tre stora grupper identifierades bland landets 500 utövare av alternativa behandlingar. Den största gruppen bestod av homeopater, sedan följde grupper som kloka gubbar och gummor samt kiropraktiker. Andra kategorier var såväl talpedagoger, psykoanalytiker och skönhetsspecialister som åderlåtare, leddragare och elektroterapeuter. Detta visar att synen på alternativ medicin förändras med tiden, och saker som inte tillhör skolmedicinen i dag kan mycket väl bli etablerade i framtiden.

Under 1980-talet skedde ett uppsving för den alternativa och komplementära medicinen. År 1984 bildades Kommittén för alternativ medicin, KAM, som är en sammanslutning av utövare av sådana metoder (se rutan "Med naturligt ursprung"). Vid slutet av 1980-talet genomfördes återigen undersökningar om bruket av alternativ medicin. Då fanns det omkring 3 000 personer som utövade omkring 200 typer av sjukdomsbehandlingar utanför den etablerade sjukvården. Utredningen, som blev klar 1989, visar att var femte svensk hade uppsökt alternativa behandlingsformer och att två tredjedelar av befolkningen kunde tänka sig att göra det. Alla åldersgrupper och utbildningsnivåer var representerade, men könsskillnaden var tydlig: män uppsökte i högre grad kiropraktiker, medan kvinnor behandlades med homeopati och naturläkemedel. Kvinnor använde naturläkemedel i dubbelt så stor omfattning som män. Orsakerna till att man sökte sig till alternativ medicin var antingen rekommendationer från bekanta eller missnöje med den offentliga vården. De vanligaste besvären var olika smärttillstånd, ofta ryggvärk. En annan undersökning från slutet av 1980-talet visar att så många som var tionde läkare sökt alternativ behandling.

Numera har exempelvis naprapatin fått erkännande såtillvida att det krävs legitimering för att utöva yrket. Detta skedde 1994, men så sent som 1988 kallades naprapati för "kvacksalveri" i Läkartidningen.Den komplementära medicinen och skolmedicinen verkar nu återigen närma sig varandra, och läkarna talar hellre om dialog än om motsättning. De krav på förbud som läkarna ofta framförde under första hälften av 1900-talet har så gott som tystnat. Gränsen mellan de två grupperna är heller inte alltid är så tydlig - många läkare har själva använt alternativa behandlingar i sin läkarpraktik eller samarbetat med alternativmedicinare.

Minskade konflikter

Det är uppenbart att alternativmedicinen kan ge sjuka hopp främst genom att inrikta sig på de problem där skolmedicinen har misslyckats, varför det alltid kommer att finnas en marknad utanför skolmedicinen. Motzi Eklöf, lektor i idrotts- och hälsovetenskap som forskat om alternativmedicinens historia, menar att historien visar att en medicinsk examen inte är någon garanti för framgångsrik behandling, precis som icke-medicinare kan vara till hjälp vid sjukdomstillstånd.

Det är, anser Karin Johannisson, paradoxalt men tydligt att alternativmedicinen växer sig extra stark i perioder av medicinsk expansion och allmän samhällsförändring. Så var det vid förra sekelskiftet, och så är det även i vår tid vid den högteknologiska medicinens genombrott.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Senare forskning visar att akupunktur förmodligen bara är placeboeffekt. Det är väl också den mest logiska slutsatsen eftersom man misslyckats med att bevisa motsatsen.

Lägg till kommentar