Annons

En modern gammal grek

Få böcker ger sådant perspektiv på de tankar och värderingar som dominerar i vår egen tid som Lucretius mer än 2 000 år gamla dikt Om tingens natur.

När Maurice Brotteaux - en av huvudpersonerna i Anatole Frances roman om franska revolutionen, Gudarna törsta - förs till schavotten putar hans rockficka kring en av hans käraste ägodelar: Lucretius bok De rerum naturae. Brotteaux, en avsigkommen adelsman som försörjer sig på att framställa och sälja sprattelgubbar, utmärker sig, som så många av Anatole Frances hjältar, snarare genom tolerans och bildning än genom moralisk oförvitlighet.

Det finns, enligt hans livsfilosofi, ingen anledning att bli upprörd vare sig över människornas ofullkomlighet eller över livets korthet. Döden är ofrånkomlig, men i grund och botten inget att frukta: där du är, där är icke döden - där döden är, där är icke du. I sanning en lämplig filosofi för den som efter en summarisk rättegång är på väg till avrättningsplatsen.

Ute i moraliskt ärende

Lucretius skulle ha varit stolt över att få följa Brotteaux till giljotinen. Då han omkring ett halvsekel f Kr skrev sin lärodikt var han först och främst ute i moraliskt ärende. Den romerske författaren hade tagit djupa intryck av den grekiske vishetsläraren Epikuros, som hade levt ett kvarts millennium tidigare och utvecklat den levnadskonst, som går under hans namn.

Vi tänker oss gärna en epikuré som en vällusting, som utan tanke på morgondagen hänger sig åt bordets, konstens och könets njutningar. Det är sant så till vida att den grekiske filosofen predikade att denna världens glädjeämnen är de enda vi har att räkna med, men falskt om man inbillar sig att han talade sig varm för tygellösa orgier.

Epikuros var tvärtom utomordentligt medveten om bakrusets plågsamhet och förespråkade snarare ett stilla liv tillsammans med en kärleksfull familj och goda vänner än storslagna utsvävningar. Bene vixit qui bene latuit - den har levt väl som har dolt sig väl - cocooning i en stormig värld.

Författaren föga känd

Epikuros själv har inte efterlämnat särskilt mycket material för sentida filosofihistoriker att fördjupa sig i. Desto gladare kan vi vara över att ha tillgång till Lucretius - Epikuros vältalige lärjunge. Fast även Lucretius är en skuggestalt: den helige Hieronymus, kyrkofadern bakom den berömda latinska bibelöversättningen Versio Vulgata, berättar att Lucretius föddes på 90-talet f Kr; blev vansinnig av en kärleksdryck, skrev sin stora lärodikt under tillfälliga perioder av hälsa och tog slutligen sitt liv vid 44 års ålder.

Hieronymus lilla notis är faktiskt allt vi vet om författaren till antikens mäktigaste lärodikt - inga andra dikter av Lucretius är kända - och säger nog mer om kyrkofaderns upprördhet över den materialistiske skaldens filosofi än om vem denne egentligen var.

Måttfullheten hyllas

På en punkt hade Hieronymus nog ändå rätt: Lucretius dikt är oavslutad. Den sjätte och sista boken tar abrupt slut i en beskrivning av pestens härjningar i Aten och det är svårt att tro att detta är den avslutning som skalden hade tänkt sig. Hans diktverk är för övrigt ojämnt, och en driftig förlagsredaktör skulle inte ha tvekat att stryka en del longörer.

Annars är nog det mesta Hieronymus berättar om Lucretius fantasier. Författaren var knappast från sina sinnens bruk, han var tvärtom både bildad och filosofiskt medveten.

Mest indignerad var Hieronymus antagligen över att Lucretius förnekade själens odödlighet. För Lucretius själv var det faktum att själen gick under samtidigt med kroppen snarast trösterikt. Det fanns ingen anledning att frukta några straff - eller för den delen hoppas på några belöningar - efter döden.

Slutsatsen blir att vi bör sträva efter lycka i denna värld och ta för oss av vad den har att erbjuda. Men allt bör ske med måtta. Lucretius värdesätter vänskapen mer än passionen, och när hans dikt innehåller en ingående beskrivning av den fysiska kärleken - och framhåller att både kvinnor och män kan njuta under samlaget - är det snarast för att han vill varna oss för att låta erotiken rusa i väg med förnuftet.

Bäst kan det vara att söka erotisk tillfredsställelse utan att utsätta sig för de bekymmer som hängivenheten för en enskild person medför. Men, konstaterar Lucretius samtidigt, en ömsint och kärleksfull kvinna som vårdar sitt yttre kan "vänja dig att dela livet med henne". Sist och slutligen är det ur vanan som den sanna kärleken föds. Den epikureiska måttfullheten förnekar sig inte.

Avskyr vidskepelse

Men det är trots allt inte som moralfilosof som den antike skalden nått sin berömmelse. När han gång på gång dyker upp i västerlandets idéhistoria är det framför allt som en antik förespråkare för en materialistisk världsbild som erinrar om den som vuxit fram under intryck av de moderna naturvetenskaperna.

Lucretius moralfilosofi är nämligen grundad i en materialistisk uppfattning av tillvaron som skiljer sig avsevärt från den filosofi som lanserades av exempelvis Platon och Aristoteles och sedan adopterades av kyrkan. Lucretius dikt innehåller långa - delvis långrandiga - utläggningar om atomernas egenskaper, sinnesförnimmelsernas karaktär och tillvarons uppkomst och natur. Det intressanta med dessa utläggningar är att Lucretius försöker undvika alla hänvisningar till gudomliga ingripanden.

Alla de gudar människorna har skapat åt sig är bara fantasifoster, men för att vara dessa hjärnspöken till lags har de gång på gång varit beredda att göra en massa dumheter. Agamemnon, som offrar sin egen dotter Ifigenia för att få förlig vind till det meningslösa kriget mot Troja, är bara ett exempel på vad överdriven fromhet kan ställa till med. När Lucretius i ett av diktens mest läsvärda avsnitt beskriver hur den arma Ifigenia "lyfts av manliga händer" för att slaktas på altaret blir hela scenen ett uttryck för hans avsky för mänsklig vidskepelse och patriarkalt förtryck.

Själen är också materia

Allt, skriver Lucretius, är antingen atomer eller tomrum. Med atomer menar Lucretius naturligtvis inte riktigt samma sak som vi numera avser med detta begrepp, men det handlar trots allt om små partiklar, som, genom att omkombineras ungefär som bokstäverna i en text, bygger upp allt det som finns i världen. Även själen består av atomer, mycket små, runda och fina - men dock materiella. Materiens kretslopp är evigt: atomerna bildar ständigt nya kombinationer men förstörs aldrig. Och de är ständigt i rörelse.

Hur har då allt det liv som myllrar på jorden uppkommit? Lucretius tänkte sig begynnelsen som ett kaos: jorden födde fram den ena mer eller mindre vanskapliga skepnaden efter den andra.

De flesta av dessa varelser var missfoster; de kunde varken skaffa sig näring eller fortplanta sitt släkte och gick därför under. Men några klarade trots allt av att leva kvar och det är dessa lyckligt lottade som numera befolkar vår värld. Lucretius skapelseberättelse har ytliga likheter med det naturliga urvalet, och den romerske lärodiktsförfattaren har mycket riktigt räknats in bland Darwins föregångare.

Det intressanta med Lucretius är att han förnekar att det skulle finnas någon tanke eller avsikt bakom skapelsen. Allt har bara blivit till genom tillfälligheter, ett förhållande som Lucretius använder för att lösa det s k teodicéproblemet. Varför, frågar han sig, skulle välvilliga gudar skapa en värld så full av mödor och elände som den där vi lever? Nej, då är det bättre att tänka sig blinda naturkrafter bakom tillvaron. Människorna får själv skapa mening i livet.

Så länkas Lucretius materialistiska världsbild samman med hans uppfattning om vad som bildar ett gott liv. Just denna kombination av naturvetenskaplig materialism och en moralfilosofi som räknar med detta liv - men inte något annat - skulle visa sig synnerligen livskraftig. Den som läser den antika lärodikten blir alltså medveten om hur den nyttomoral som på gott och ont präglar vår egen tid har sin grund i en viss uppfattning "om tingens natur".

Ingen hederplats hos teologer

De flesta av de tankar som bevarats från antiken är inte materialistiska. Överallt talas det i mer eller mindre tydliga ordalag om högre makter som format världen och styr den i enlighet med sina avsikter. Sådana hänvisningar undviker Lucretius, men det är inte troligt att han var ensam om sina åsikter.

När Lucretius framstår som något av en särling har det antagligen att göra med vad som har bevarats till vår tid. Egentligen är det anmärkningsvärt att vi över huvud taget kan läsa hans dikt i dag. Den katolska kyrka som under hela den s k medeltiden förvaltade arvet från antiken beredde knappast honom någon hedersplats i teologernas bibliotek.

Med renässansen och humanismen pånyttföddes emellertid intresset för den antika materialismen. I slutet av 1400-talet lät exempelvis påven Sixtus IV - han med Sixtinska kapellet - framställa en luxuös handskrift av Lucretius dikt. Under naturvetenskapernas barndom på 1500- och 1600-talen blev den antike skalden ännu mer aktuell.

Upplysningstidens religionskritiska författare tilltalades framför allt av Lucretius förklaring av hur en lagbunden värld befolkad av funktionellt organiserade organismer kunde uppkomma genom slumpmässiga skeenden. Den skotske filosofen David Hume talade exempelvis precis som Lucretius om ett slags sorteringsprocess.

Hundra år senare använde Darwin samma resonemang för att förklara varför växter och djur är så ändamålsenligt byggda utan att han för den skull behövde hänvisa till någon Skapare. Lucretius tankegång hade blivit en del av den moderna naturvetenskapens världsbild. Skapargudarna hade drivits på flykten - och med dem både rädslan för eviga helvetesstraff och mödorna att göra sig förtjänt av den himmelska saligheten.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar