Annons

Fisktomma sjöar

I sjöar utan fisk finns ett fördolt, särpräglat och hotat djurliv.

För den oinvigde kan utplantering av fisk ses som ett berikande av fjällfaunans biologiska mångfald - man tillför ju området ytterligare arter. Men sjöar utan naturlig närvaro av fisk utgör unika livsmiljöer och har stor betydelse för en del känsliga djurarter. Varaktiga bestånd av fisk gör bl a att vissa stora och långsamsimmande kräftdjur liksom vissa insekter slås ut.

När inlandsisen försvann för 10 000 år sedan fanns det sjöar i den svenska fjällvärlden som fisk inte kunde nå naturligt. Att vissa sjöar saknar fisk kan också bero på att de bara ibland är vattenfyllda eller att de bottenfryser på vintrarna. Även kemiska eller fysiska förändringar som åstadkommits av människan, t ex försurningen, kan göra det omöjligt för fisk att föröka sig.

Utsättning av fisk

Samerna satte redan i äldre tider ut matfisk i enstaka sjöar inom renarnas sommarbetesområden. Rödingen var den fisk som lämpade sig bäst, och att kombinera t ex röding och lake gav mer storvuxna rödingar i näten. Laklever är dessutom rik på A-vitamin, vilket gynnar mörkerseendet. Visste samerna allt detta?

I modern tid var utplantering av fisk i fisktomma fjällvatten under många år en organiserad del av fiskevården i våra fyra fjällän. I Kirunafjällen planterades det ut mer än en halv miljon rödingar, öringar och sikar i ursprungligen fisktomma sjöar under perioden 1933-63, mest under krigsåren 1942-44. I dag är det olagligt, men det händer att föreningar och privatpersoner gör det ändå. Av det skälet undviker myndigheterna att ange de fisktomma sjöarnas namn och lägen.

Sjöarnas djursamhällen

I fjällsjöarnas ytvatten begränsas djur- och växtlivet av låga temperaturer, stora variationer i nederbörden, låga halter av närsalter, is- och snötäckets långa varaktighet och den mycket stora skillnaden i ljus mellan sommar och vinter. Om vi söker oss uppströms en norrländsk älv mot källorna i fjällen passerar vi därför sjöar med allt enklare och artfattigare fisksamhällen. Fjällmiljön erbjuder sålunda ökat utrymme för de arter som är fiskarnas favoritbytesdjur.

Men även fiskar kan vara känsliga. Så är fallet med rödingen, som finner en fristad i fjällvatten. Skulle en fiskart som aspsik planteras ut i rödingsjöar betas de små planktondjuren snabbt ner, och rödingen konkurreras ut och försvinner.

Livet startar tidigt

Om vi en klar sensommardag blickar ut över en fjällplatå från någon av dess småtoppar ser vi en mängd blänkande ytvattenspeglar. Fjällsjöarna är istäckta under merparten av året. Det faktum att is och snö kan släppa igenom en hel del solljus påskyndar såväl tillväxten av alger och bakterier - den s k primärproduktionen - som islossningen.

Fotosyntesen kan starta så fort solen stiger över horisonten, och långt mer än hälften av den årliga primärproduktionen kan ske medan fjällsjön är istäckt. Denna produktion är förutsättningen för högre livsformer.

I fjällvatten där det funnits fisk länge domineras djurplanktonfaunan av små arter och opigmenterade individer av hinn- och hoppkräftor. Fågelfaunan utgörs av fiskätande arter som olika lommar, skrakar, måsar och tärnor.

Fjällvatten utan fisk

I de naturligt fisktomma fjällsjöarna domineras djurplanktonfaunan däremot av stora arter och pigmenterade individer av hinn- och hoppkräftor. Dessutom förekommer ofta representanter för två grupper av större kräftdjur: gälbladfotingar och sköldbladfotingar, varav två arter är rödlistade i Sverige (om rödlistning, se rutan på sidan 33).

Fågelfaunan i fisktomma fjällvatten utgörs främst av arter som livnär sig på dessa kräftdjur, bl a alfågel och smalnäbbad simsnäppa, men även andra änder och vadare. Också smålommen har visat sig gärna häcka vid små fisktomma fjällsjöar.

Den mörka och kalla vintern, avbruten av en kort sommar med nästan ständigt dagsljus, gynnar de växter och djur som är anpassade till ett liv under isen snarare än till sol och värme. Vissa alger är så känsliga för ljus att fotosyntesen faktiskt hämmas av sommarens extrema ljus. Efter islossningen ersätts därför vårlevande algarter av sommarlevande arter som är bättre anpassade till ljusförhållandena. Även dessa sommaralger behöver skydda sig mot alltför kraftigt solljus, vilket sker genom att de sjunker ner till 3-4 meters djup under dagen.

Vissa arter av kräftdjur har utvecklat ett annat skydd mot solens ultravioletta ljus - mörka pigmentmönster. Denna skyddsmekanism fungerar dock bara i fisklösa sjöar, eftersom den mörka färgen annars gör kräftdjuren till alltför lättfunna byten. Ny forskning visar att till och med luktämnen från fisk räcker för att motverka pigmentering.

En annan typisk egenhet hos fisktomma fjällvatten är att smådjur sitter fullt exponerade på stenar och bottnar. Dessa smådjur utgörs främst av husbyggande nattsländelarver och snäckor. Även sköldbladfotingar, sötvattensmärlkräftor och larver av vissa större dag- och bäcksländearter uppträder betydligt mer exponerat och tätt i fisklösa vatten. De främsta indikatorerna på att en sjö verkligen saknar fisk är dock de s k gälbladfotingarna (bild 3).

Gälbladfotingar är en primitiv grupp kräftdjur som är särskilt beroende av fisktomma vatten. De finns i extrema klimatområden, såväl i polartrakter som i öknar över hela världen, och påträffas i både salta och söta vattensamlingar. Sjöarna är ofta tillfälliga, och gälbladfotingarna fortplantar sig via tjockskaliga viloägg som överlever både infrysning och långvarig torka.

Simmar med buken uppåt

En annan egendomlig egenskap är att gälbladfotingarna ständigt simmar och att de gör det med buken vänd uppåt. Näringen utgörs främst av alger, bakterier, encelliga djur och nedbrutna rester av organiskt material. Födan ansamlas och transporteras via benens simrörelser längs en djup ränna utmed buksidan fram emot mundelarna.

Av de tre arter som dokumenterats i Sverige finns två endast i fjällvatten. De påträffas såväl i stora permanenta sjöar som i små tillfälliga vattensamlingar, oftast åtskilda men ibland tillsammans.

Viloäggen kläcks i samband med islossningen i juni. De mikroskopiska larverna växer fort, når könsmognad efter 3-4 veckor och är fullt utvecklade vid midsommar eller i början av juli. Kroppsstorleken varierar mellan 10 och 25 millimeter beroende på art, kön och vilken sjö de kommer från. De vuxna gälbladfotingarna lever i ett par månader, och endast en generation kläcks per år. Efter parningen mognar äggen inom en dryg vecka, och de släpps sedan gruppvis efter upprepade parningar under hela sommaren.

Alfågeln är beroende

Många fågelarter - t ex smalnäbbad simsnäppa, smålom och säkert många småfåglar - tar för sig av den rika sommarproduktionen av kräftdjur, snäckor och insekter i grunda och fisktomma fjällvattnen.

Mellan gälbladfotingar och alfåglar (bild 2) finns dock ett speciellt samband, upptäckt av den svenske zoologen Olof Pehrsson redan på 1970-talet. Bägge djuren har sin utbredning över större delen av Arktis. Efter att ha övervintrat i stora flockar ute till havs flyger alfåglarna i slutet av maj åter mot häckningslokalerna i de arktiska fjäll- och tundraområdena. I Sverige häckar alfåglarna främst på högt belägna fjällhedar med fisktomma vatten, men även i björkskogsregionen och på de vidsträckta myrarna nordost om Torneträsk.

Att det finns vattensamlingar som är rika på näringsdjur är avgörande för de vuxna alfåglarnas energiintag, både före och under äggläggningen liksom under den långa ruvningsperioden.

Ett dygn efter att alfågelns ägg har kläckts leder honan ungarna till små och grunda vatten där gälbladfotingar utgör deras stapelföda. Sjöarnas tidiga produktion av alger och bakterier kan ge en explosiv utveckling av gälbladfotingar, och detta sammanfaller i tiden med alfågelungarnas kläckning och behov av energirik näring.

Ungarna dyker själva efter kräftdjuren. Analyser av alfågelns näringsval visar att de i likhet med fiskar föredrar de större arterna och individerna av gälbladfotingar, hinnkräftor, hoppkräftor, fjädermyggor och bäcksländelarver. Redan i slutet av juli, då tillgången på gälbladfotingar börjar minska, lämnar alfågelhonorna och deras ungar de små sjöarna för att förena sig med hanarna i större fjällsjöar.

Fler alfågelungar överlever under lämmelår, då rovdjur som fjällräv, fjällabb, större trutar, korp och jaktfalk kan äta lämlar i stället för fågelungar. Följden blir att tillgången på gälbladfotingar dessa år blir än mer begränsande för alfågelungarna. De tvingas då, med försämrad tillväxt som följd, att vandra till andra vattensamlingar som kan ligga flera kilometer bort.

För att inte alltför hårt beskatta den begränsade tillgången på näringsdjur stannar bara den ena föräldern hos ungarna - hos alfågeln modern och hos simsnäppan fadern. När det gäller smålom hjälps båda föräldrarna åt med matningen, men de söker å andra sidan sin egen föda i fiskförande vatten bortom den fisktomma häckningslokalen.

Trots att fåglarna äter massor av gälbladfotingar överlever bestånden tack vare att fåglarna finns vid sjön bara under några få sommarveckor. Sannolikt är vissa av kräftdjuren i sin tur beroende av fåglar för sin vidare spridning - viloäggen kan nämligen överleva i fåglarnas tarmsystem.

Hoten är många

Det svenska häckningsbeståndet av alfågel har uppskattats till så få som 1 000-2 000 par. Sannolikt har antalet minskat pga inplanteringarna av fisk i tidigare fisktomma fjällvatten. I listan över hotade fågelarter i EUs s k fågeldirektiv återfinns smalnäbbad simsnäppa och smålom. Alfågeln står inte på den listan, men är rödlistad i Sverige.

Förbudet mot utplantering av fisk och skyddet av fisktomma vatten är tydligt reglerade i lag. Fiskeriverket har även presenterat ett förslag till nationellt åtgärdsprogram för bevarandet av fjällvatten som är naturligt fisklösa. Detta hindrar inte att det fortfarande förekommer utplantering till följd av privata initiativ.

Försurande nederbörd utgör ett annat hot mot de pH-känsliga gälbladfotingarna. Att fisktomma fjällvatten i de skotska högländerna i dag saknar gälbladfotingar och sköldbladfotingar beror sannolikt på ytterligare ett hot: salamandrar. Kanske kommer det mildare och blötare klimat i de svenska fjällen som förutspås av klimatforskarna att öka inslaget av glupska groddjur även i våra fisktomma fjällvatten.

Bevarandeåtgärder?

Det finns i dag ett växande lokalt motstånd mot direktiv från nationella naturvårdsmyndigheter, t ex om att inrätta nya nationalparker. Däremot förefaller de s k Natura 2000-områdena, som avsätts av regionala naturvårdsmyndigheter enligt direktiv från EU, ha varit ett framgångsrikt alternativ i bl a Sverige och Finland när det gäller att åstadkomma utökat naturskydd. Enligt min mening bör EU därför införliva naturligt fisktomma fjällvatten bland naturtyperna i det ekologiska nätverk som Natura 2000-områdena utgör. För att garantera skydd för kvarvarande fisktomma vatten krävs att stora och otillgängliga områden avsätts.

Våra vidsträckta nationalparker och naturreservat i Norr- och Västerbottensfjällen avsattes för sent - i många av de fisktomma sjöarna hade fisk redan satts ut. Det kanske rentav är dags att börja avlägsna introducerade fiskbestånd i speciellt skyddsvärda fjällområden?

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar