Annons

Förintelsen

Är förintelsen på väg att trivialiseras?

Man kan tala om vågor av intresse för förintelsen. Det blommade upp under tidigt 60-tal i samband med rättegången i Israel mot Adolf Eichmann, som ledde förintelsen i nazi-Tyskland. Samma sak när tv-serien Holocaust sändes 1978 i USA och 1979 i Sverige. Under det tidiga 1990-talet väcktes intresset igen.

Det säger Stéphane Bruchfeld, doktorand i idéhistoria vid Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord, som häromåret inrättades vid Uppsala universitet. Han forskar om svenska historierevisionister och förintelseförnekare, och är medförfattare till den bok som för några år sedan delades ut till alla svenska skolelever, ...om detta må ni berätta...

- Intresset för förintelsen är i dag ett internationellt fenomen och delvis en frukt av kalla krigets slut och murens fall. Arkiven i öst har ju öppnats. Femtioårsjubileet av andra världskrigets slut har också bidragit till ett ökat intresse genom uppmärksamheten på minneshögtider och publicitet i massmedierna. Den växande främlingsfientligheten och nynazismen är en annan orsak.

En sökning på Libris - det svenska biblioteksdatasystemet - bekräftar det tilltagande intresset för förintelsen. Ordet ger nästan 1 800 träffar på böcker och artiklar tillgängliga i svenska bibliotek. En bra bit över hälften av dessa är från 1990-talet eller senare. Sedan millennieskiftet har det skrivits fler verk i ämnet än under hela 1950- och 60-talen. Det publiceras så mycket att fältet är svårt att överblicka till och med för experter på området. Nyligen gav Vetenskapsrådet också 20 miljoner kronor till forskningsprogrammet "Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen".

En gemensam referens

- Den tidigare historieskrivningen om andra världskriget lyfte fram motståndsrörelserna och enigheten mot nazisterna, menar Ulf Zander, forskare vid Historiska institutionen, Lunds universitet, och en av redaktörerna för den nyutkomna antologin Echoes of the Holocaust (Nordic Academic Press). Men kalla krigets slut, kommunismens fall och EUs utvidgning har inneburit något av en historiens återkomst. Allt fler berörda länder har måst förhålla sig till förintelsen. Det är något som förenar. Alla kan dessutom förenas kring den absolut moraliska nollpunkten i förintelsen.

Den svenska historien om andra världskriget skrevs om under 1990-talet, då tvångssteriliseringar, naziguld och svenska frivilliga i SS kom i dagen. Den gamla berättelsen omen framgångsrik neutralitetspolitik och god beredskap övergavs. Därmed blev vi en del av den gemensamma europeiska historien och dess trauman.

- Man kan tala om förintelsen som en ny "stor berättelse" som ger mening i tillvaron och har ett moraliskt budskap, säger Max Liljefors, som nyligen disputerat på avhandlingen Bilder av Förintelsen vid Konstvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Förintelsen skapar identifikation, framför allt med offren, samtidigt som den är en varning till kommande generationer.

Nya folkmord

Auschwitz finns sedan ett par år med på FNs världsarvslista. Sedan 1970-talet har monument och minnesmärken anlagts i allt snabbare takt. Årsdagen av Auschwitz befrielse, den 27 januari, är sedan 1998 officiell minnesdag för förintelsen i många länder. Förintelsen håller på att bli Historia med stort H. Nya generationer behöver ställa sina frågor och bearbeta sitt arv. Vi har också under 1990-talet sett nya folkmord, i Rwanda och Bosnien. De väcker nytt intresse för förintelsen, för att försöka förstå skeenden som leder till planerat övervåld mot andra folkgrupper.

Men intresset är inte enbart en europeisk angelägenhet. Även i USA odlas minnet av förintelsen.

- I USA finns numera en nästan sakral inställning till förintelsen, ett synsätt som håller på att övertas också här i Europa, menar Ulf Zander.

Från början betraktades förintelsen som en sovjetisk angelägenhet. Ryssarna hade befriat Auschwitz och framhållit de sovjetmedborgare som faktiskt fanns bland offren, varför intresset för förintelsen länge var svalt i USA.

Unikt eller inte?

Det finns en dubbelhet i synen på förintelsen. Å ena sidan betonas dess unika historiska status, dess ojämförbarhet. Men när förintelsen ägde rum uppfattades den inte som unik av den omvärld, som kände till förföljelserna av judar och andra grupper, men väl av nazisterna själva. De såg det som en historisk uppgift att rädda hela mänskligheten från det judiska hotet. För omvärlden dröjde det tills efter 1945 innan man fogade samman informationen om massmorden till organiserad kunskap om vad som egentligen hände.

Å andra sidan finns det i dag, som framgår ovan, en tendens att ständigt jämföra med förintelsen; exempel har vi sett under Bosnienkriget, USAs bombningar i Kosovo och under Irakkriget.

Problemet med förintelsens historiska status yttrar sig bl a i en i sammanhanget liten sak: om man ska skriva förintelsen med stort eller litet f.

- Jag tycker att en skrivning med litet f är rimligt, säger Ulf Zander. För det första brukar man inte benämna historiska händelser med stora bokstäver, för det andra så riskerar förintelsen med stort f att bli till en ojämförbar storhet, och en för alla gånger fastslagen bild av den kommer att cementeras.

Förintelsen som resurs

Den 1 juni i år öppnades i Sverige den statliga myndigheten Forum för levande historia, som främst ska syssla med informationsverksamhet om förintelsen. Förintelsen som pedagogisk "resurs" emot rasism och mobbning är ett fenomen i sig. Föreningen Hem och skola hade för en tid sedan en kampanj där förintelsen framhävdes som en slutfas i en mobbningsprocess:

- Sådan användning tror jag snarast får motsatt verkan, eftersom det saknas mängder av tankeled innan man kan dra en sådan slutsats, säger Ulf Zander. I en folder som informationsprojektet Levande historia har utgivit jämställs Auschwitz, Treblinka och Dachau med Kode, Ytterby och Klippan, tre platser i Sverige där rasistiska mord har begåtts.

- Genom att ständigt framhållas som referenspunkt eller metafor för allmän ondska, riskerar förintelsen att trivialiseras och bli en schablon utan innebörd, en ikon, menar Ulf Zander. En fortsatt demonisering av förövarna och hänvisningar till ren och skär ondska bidrar knappast till någon förståelse. Det finns också forskare som ifrågasätter användandet av förintelsen som "moralisk terapi" och som talar om föreslagna massbussningar till Auschwitz som ett slags peep-show, ett horror-Disneyland utan historiskt sammanhang.

Max Liljefors menar att något av vad han kallar förintelseestetik har vuxit fram:

- Det finns vissa ikoner som alltid finns med i vårt högtidlighållande av förintelsen. Exempelvis Auschwitz skorstenar och likhögarna. Det finns en risk för mättnad.

- En annan sak som är problematisk är den nutida betoningen av överlevare, vilket t ex är temat i filmen Schindler's list. Detta är väl snarast en eftergift till genren, men ändå historiskt problematiskt, eftersom överlevarna proportionellt sätt var så otroligt få, menar Ulf Zander, som dessutom är skeptisk till statliga informationskampanjer som sådana.

- Kampanjer biter inte ett dugg på revisionister, men däremot kan de fungera för tvekande och tonåringar, menar dock Stéphane Bruchfeld, som också han framhåller risken för trivialisering.

- Det vore bättre med en bra och problematiserande historieundervisning i skolan i stället. Risken är annars att vi hamnar i ett läge då vi får statliga historiekampanjer om allt möjligt som för tillfället anses viktigt, säger Ulf Zander.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar