Annons

Staden som ekosystem

Städer är fulla av biologiska överraskningar.

Författare: 

Publicerad:

2003-09-01

Den biologiska analfabetismen är över oss. Minsta barn kan skilja en Audi från en Toyota, men knappast en svala från en mås. Växter och djur - inga namn. Urbaniseringen är fullbordad, nu är staden vår hembygd och bilmärken är de glosor som gör landskapet läsbart. Blommor och fåglar, vem bryr sig?

Håll med om att den är lättsjungen, denna klagosång. Men den visan har vi hört förr, så låt oss i stället efterspana dilemmats lösning - som kanske döljer sig i den senaste trenden bland botanister, fågelskådare och fältbiologer: urbanbiologi. Staden har visat sig vara en av våra artrikaste miljöer, inte trots exploateringen utan tack vare.

Stadens ekosystem är lika djupt präglat av människan som någonsin småjordbrukets öppna landskap. Allas vår fallenhet för nymodigheter och ständig förändring borgar för att systemet blir instabilt och dynamiskt. Gammalt och nytt om vartannat, immigranter, ogräs, rymlingar och opportunister. Detta är överraskningarnas naturtyp.

Störd natur är också natur

Ett tecken på naturintressets nya inriktning är uppståndelsen kring fyndet av en oansenlig skalbagge på bilparkeringen vid Wennergren Center i Stockholm. Där växer sandvita, en växt som spreds i Sverige under 1700-talet med importerat gräsfrö och som nu har funnit en fristad i störda miljöer av alla slag, gärna i städer. En ganska vanlig art. Det kan man däremot inte säga om den mindre sandviteviveln, Ceutorhynchus hampei. Namnet har den fått efter sin värdväxt vilken den inte kan klara sig utan.

Bara genom sin existens har denna lilla bagge ställt till med en hel del besvär för Stockholms trafikplanerare. Sandviteviveln är endast känd från ett fåtal platser i landet, och artens nordligaste utpost är alltså sandvitan på den dammiga parkeringsplatsen i Stockholm. Både blomman och baggen är nykomlingar; utan människan hade de aldrig dykt upp. Är detta god natur värd att spara? Allt fler tycker det. Åtminstone är den spännande och full av berättelser.

Människan har i alla tider haft sina följearter, inte bara brunråttor och vägglöss, katter och andra boparasiter. Ett stort antal mer indirekt gynnade organismer, växter och djur har också dragit fördel av allt spill och de störningar i ekosystemen som är den påhittiga människans kännemärke.

Sambanden är mer eller mindre tydliga. Exempelvis är gråsparven fullkomligt kulturberoende och har varit det så länge någon kan minnas. Koltrasten däremot, som förr var en genuin skogsfågel, erövrade inte städerna på allvar förrän under 1900-talet. Nu kan den sägas vara kulturgynnad, ungefär som ringduvorna. De senare, som förr alltid flyttade söderut om vintern, stannar nu i stigande antal året om i många syd- och mellansvenska samhällen. Ja, till och med den skygga skogsduvan har på senare år börjat höras i skånska parker och villaträdgårdar, möjligen lockad av tillgången på boplatser i kulturmiljöns alla ihåliga träd. På lång sikt kommer kanske också den att sälla sig till stadens invånare.

Fler och fler arter ändrar sitt beteende i urban riktning. Ödemarksfåglar som berguv, korp och pilgrimsfalk hörs och syns allt oftare i städernas utkanter. Råttor, sopor, duvor - ungefär så ser matsedeln ut. Och den som synar floran i rännstenen upptäcker snart att det ofta finns en högre koncentration arter inom stadens hank och stör än i naturen på landet. Låt oss utreda hur det här hänger ihop.

Skyr att tävla, kräver störning

Något förenklat styrs stadsekosystemets artrikedom av två elementära omständigheter: dels hamnar fler arter i städer än utanför, dels är det fler som lyckas överleva där.

Gatkamomill kan tjäna som ett första exempel. Denna växt, som numera är ytterst vanlig ända uppe i övre Norrland, anträffades vild första gången i Sverige år 1846 i Uppsala. Ursprungligen hörde arten hemma i Ostasien och Nordamerika men spreds över världen som fripassagerare på handelsfartyg. Förmodligen fanns frön i den barlast som dumpades i hamnarna, och växten fördes sedan vidare längs järnvägar och andra transportleder. Gatkamomillen hamnade i städerna. Och eftersom arten gror bäst på omrörd mark utan slutet växttäcke föll dess frön i god jord vid vägkanter och avskrädeshögar, på bakgårdar och skräpiga rivningstomter. I skogen trivs den inte. Där är konkurrensen alltför hård.

Åtskilliga växter som numera är typiska i svenska städer har på detta sätt kommit över haven. Andra anlände som föroreningar i utsäde av olika slag, oftast vallfrö, och vann snabbt spridning inom jordbruket; i regel var det fråga om konkurrenssvaga ettåriga växter. När odlingen rationaliserades och giftbekämpningen tilltog, försvann många av dem mer eller mindre, utom just i städerna. Där fanns, och finns ännu, de störningar och den planlösa brist på rationalitet som de gamla ogräsen gynnas av. En malva som kallas skär kattost är ett exempel i mängden, riddarsporre ett annat.

Alla de arter som under många hundra år har införts med avsikt hör givetvis också till bilden. I städerna växer allt ifrån förvildade medicinalväxter som skelört, bolmört och hundtunga till en uppsjö nu naturaliserade trädgårdsrymlingar som blekbalsamin och knölklocka.

Den spanska skogssnigeln, gemenligen kallad mördarsnigel, är faktiskt bara ett av ganska få obehagliga undantag bland de hundratals invandrade arter som vi har goda skäl att glädjas över. När snigelpaniken griper omkring sig kan det således vara värt att erinra om den vackra pantersnigeln, som råkade komma hit 1833 och blev kvar. Vinbergssnäckan, som sannolikt infördes redan under medeltiden, fick vi också behålla.

Urskog i miniformat

Det är utan tvivel invandrarna som sätter färg på stadsnaturen. Men det hindrar inte oroliga röster från att höjas om farorna med dessa, som termen lyder, främmande invasionsarter. Innan vi går in på den debatten bör det kanske sägas att våra städer främst av allt hyser inrikes invandrare. Många är förstås bara tillfälliga, kanske på genomresa likt vattenrallen som en höstmorgon satt och såg förvånad ut på ett fönsterbleck i Gamla stan i Stockholm. Men de flesta lever permanent i städerna, och de blir bara fler och fler i takt med att stadsplanerarna bygger in grönska mellan husen.

Ett länge försummat exempel är parkernas, alléernas och kyrkogårdarnas ofta ihåliga ädellövträd som rymmer en förunderligt rik fauna av skalbaggar och andra ryggradslösa djur, arter som i många fall har blivit sällsynta i våra skogar. Bara i centrala Lund fann insektsforskarna härom året mängder av sådana rariteter i träd som av enbart estetiska skäl planterades vid mitten av 1700-talet. Nu är det en urskogsmiljö i miniformat. I de kalkrika murfogarna på domkyrkan finner man året om den sällsynta ormbunken murruta. Under dimmiga höstkvällar genljuder hela Lundagård av den gråskimliga fladdermusens taktfasta läte, inte olikt en illa oljad cykel. Den som letar finner bägge dessa arter i många svenska städer.

Just fladdermöss tycks ha en särskild förkärlek för bebyggelse, kanske för att husens alla skrymslen och vrår erbjuder skyddade sovplatser. Både långörad och nordisk fladdermus flyger i samhällen långt upp i Norrland och det finns fler. Minst åtta arter lever i Stockholm, och på Irland har det gått så långt att man gör skillnad mellan katolska respektive protestantiska fladdermusarter, beroende på vilken typ av kyrkor de fördrar att sova i om dagarna.

Ekosystemet staden är alltså en salig röra, både flyktingsluss och tillfällig mötesplats för arter som lika gärna eller hellre lever i de miljöer vi vanligen brukar förknippa med begreppet natur. Det rena kulturberoendet är i regel förbehållet sentida invandrare som har anlänt och etablerat sig med människans hjälp.

En allt friskare miljö

Ja, några kommer förstås för egen maskin. Den svarta rödstjärten är en sådan art. Söderut i Europa häckar den i klippbranter och djupa raviner och har i sin successiva spridning norrut helt specialiserat sig på stads- och industrimiljöer. Sålunda uppehöll sig härom året en svart rödstjärt på innergården hos Forskning & Framsteg, mitt i Klarakvarteren i centrala Stockholm. Med litet fantasi påminner den solvarma, vildvinsbevuxna lilla redaktionsgården om en sydfransk ravin. Det gynnsamma mikroklimatet mellan husväggar är generellt en omständighet som bidrar till stadens biologiska rikedom.

Under decennierna efter andra världskriget tog svavelföroreningar från biltrafik och industrier död på nästan alla lavar i och kring tätorterna. Men redan för tio år sedan var återkolonisationen i full gång. En lavinventering på det nedlagda Eriksbergsvarvet i Göteborg är betecknande. Där finns hela 59 arter, varav två är helt nya för landet och många växer på udda underlag som asfalt, betong och rostig plåt.

Men är inte detta bara kuriosa? Är inte den urbana flyktingförläggningen mest ett ovidkommande sammelsurium som inte gärna bör jämföras med ordinär natur? Och är förresten inte många främmande arter mest av allt en sorts hotfulla, ekologiska föroreningar?

Förvisso har exotiska arter ställt till med bekymmer på olika håll i världen. Särskilt drabbade är ekosystem i vattenmiljöer och på oceaniska öar där växt- och djurlivet har varit isolerat i årmiljoner. I sådana system kan invasioner av nya ogräs, rovdjur och parasiter få katastrofala följder i så måtto att gamla unika arter kan förlora i konkurrensen och dö ut.

Det bekymret finns dock inte hos oss i nämnvärd grad. Hela den nordiska naturen är ung, och nära nog samtliga arter är invandrade under de senaste tio tusen åren. Detta har följden att endemiska, eller infödda, arter i praktiken saknas. Därmed inte sagt att främmande arter alltid är av godo. Minken är något av en ekologisk olycka. Arter som kaukasisk jättebjörnloka och malörtsambrosia kan framkalla svåra allergireaktioner. Och visst händer det att oavsiktligt importerade småkryp ställer till förtret. Men problemen är nästan aldrig så allvarliga som de synes vara när sensationslystna medier slår på trumman och talar om katastrof. Att den dödligt giftiga svarta änkan ibland gömmer sig i sätena på importerade amerikanska raggarbilar stämmer visserligen, men det kan man leva med.

Rekord på Eskilstuna soptipp

Visst kan stadens flora och fauna sägas vara obeständig och besynnerlig. Så är det. Men i takt med att allt fler av oss betraktar staden och dess förorter som vår egentliga hembygd tror jag att vi kommer att uppskatta stadens arter allt mer. Kanske känner vi en dag lika varmt för stadens ekosystem som vi i dag känner för den öppna landsbygdens beständigare men likaledes artificiella ekosystem.

Att fågelskådarna i Stockholm med liv och lust tävlar om vem som lyckas observera flest arter innanför tullarna (i skrivande stund står de vid Årstabron och spanar på en forsärla) kan man visserligen le åt och hänskjuta till ett något lättsammare nöjeskonto. Likaså stadsbotanisternas närgångna intresse för soptipparnas kosmopolitiska ogräsflora.

Men hur mycket av det värde vi tillmäter naturen hör inte hemma på nöjeskontot? När allt kommer omkring ligger det största värdet i det enkla faktum att naturen genom sin blotta existens förmår skapa hemkänsla och trivsel. En prunkande slåtteräng med alla dessa blommor, humlor och fjärilar kan framkalla ett välbefinnande hos många av oss som är mer värt än de ekosystemtjänster i form av pollinering, kvävefixering, nedbrytning och vattenrening som uträttas av artmångfalden.

Specialisterna på Eskilstunatippen är antagligen bara en förtrupp, ett avantgarde, låt vara litet eget. Dessa amatörbotanister föresatte sig att undersöka floran på 45 kommunala soptippar i Mälardalen. Det blev en makalös inventering av vad som närmast är ett slags illaluktande uppsamlingsheat för växtarter som befinner sig på tillfälligt eller stadigvarande gästspel i kringliggande städer. De hittade hela 490 arter! Från hela världen.

Redan en flyktig blick på växternas namn ger en antydan om nutidens handelsvägar. Det är inte bara människor och pengar som lever i den fria rörlighetens tid. Därför fann man koreansk anisisop, karpaterklocka, amerikansk grovsnärja, kinesisk förgätmigej, mexikansk spikklubba, turkisk drakblomma, japansk hönshirs, sibiriskt bovete, kamtjatkaros, armeniskt björnbär, ungersk skräppa, rysk sodaört, lydisk fetknopp, kaukasiskt fetblad, boersenap, kanadensiskt gullris - för att nu bara nämna några få i mängden. Rikast av alla tippar var den i Eskilstuna med sina 226 arter.

Men man behöver inte kräla runt i snusk och sopor för att hitta dem. De finns också inne i städerna, många av dem på närmsta skolgård.

Morgondagens Katthult

Jungfrulig vildmark i all ära, lyckad skövling är ändå att föredra. Inte alltid förstås, men ofta är det just olika former av exploatering som skapar en njutbar blandning av natur och kultur. Småbrutet jordbrukslandskap av ålderdomligt snitt är nog det bästa exemplet på en kulturskapad naturmiljö som tilltalar oss. Ängarna och hagarna med all sin biologiska mångfald är sedan ett par generationer så innerligt älskade att vi söker bevara dem i ursprungligt skick. Varför? Vad får oss att betrakta lantbrukets biologiska bieffekter som god natur? Svaret stavas antagligen skönhet, historia och artrikedom, allt i oupplöslig förening. Samt längtan tillbaka till barndomens landskap.

Om så är fallet, vilket jag tror, kan vi våga oss på en förutsägelse av vad nästa generation kommer att älska och vårda som sin barndoms marker, en miljö som inte sällan är mycket vacker och historiskt intressant - staden - och som formligen svämmar över av säregna växter och djur. Doften av solvarm asfalt vilar över morgondagens Katthult.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar