Annons

Människa - res dig upp!

Var det den så kallade Kingdonlinjen i Afrika som skilde människorna och schimpanserna åt?

Någon gång för mellan 5 och 8 miljoner år sedan inträffade i östra Afrika en händelse som skulle få genomgripande följder för livet på jorden. Då tudelades av okänd anledning ett bestånd av en apart, varvid två evolutionära linjer, människolinjen respektive schimpanslinjen, uppstod. Nu representeras den första linjen av en enda art, människan, medan den andra företräds av två, tre eller fyra schimpansarter; om det rätta antalet tvistar de lärde.

Strängt taget ger ordet "linje" en felaktig bild, för "rätlinjig" har människolinjens historia sannerligen inte varit. Inte ens ett "stamträd" med spretande grenar avspeglar den förvirrande mångfald av otvetydiga arter, tvivelaktiga arter och geografiska raser som forskarna upptäckt.

Stor oenighet

Paleoantropologerna - de forskare som ägnar sig åt att studera människolinjens evolution - är i högsta grad oense till och med om ett så grundläggande faktum som antalet arter som utgör människolinjen. Oenigheten beror dels på att det fossila materialet, trots de rika fynd som gjorts på senare tid, är fullt av luckor, dels på att avgränsningen mellan arter blir extra svår när de olika "enheterna" inte existerar samtidigt utan skiljer sig åt kronologiskt.

En art är inte en punkt utan en process. Var i ett evolutionärt skeende är det motiverat att anse att en ny art har uppkommit? Mellan tolv och tjugo arter anser dock de flesta experter att vi har inom människolinjen. Varningsflagg måste dock hissas: det händer inte alltför sällan att ett nytt fossilfynd görs som föranleder sin upphittare att beskriva det som en ny art.

Till de friaste tänkarna inom den paleoantropologiska härskaran hör Jonathan Kingdon, uppvuxen i Tanzania men sedan många år bosatt i Sydafrika. Han är milt uttryckt mångsidig: expert på afrikanska däggdjurs systematik och anatomi, skribent av guds nåde och inte minst konstnär, något som kommer till uttryck i hans fälthandbok över Afrikas däggdjur - ett standardverk och en levande klassiker. Hans nya bok, Lowly origin: Where, when, and why our ancestors first stood up, kan varmt rekommenderas för envar som vill veta mer om vår arts ursprung och utveckling. Och vem är inte intresserad av sina anor?

Från klätterapa till markapa

Alla världsdelar, i högsta grad också Afrika, har genomgått många dramatiska variationer i klimatet. Under en period, som varade i mer än en och en halv miljon år, för drygt 8 till 6,5 miljoner år sedan, drabbades Afrika av svår torka. Till följd härav uppstod en ökenaktig zon som sträckte sig från Afrikas horn i nordöst snett ner genom kontinenten till nuvarande Namibia. Öster om denna så kallade Kingdons linje lyckades en del skogsområden, speciellt längs de fåtaliga vattendragen, överleva torkperioden tack vare närheten till havet. Väster om linjen fanns då som nu stora regnskogar, fuktade av våta Atlantvindar. Var det kanske Kingdons linje som klöv den hypotetiska aparten i två, varav den östra, inskränkt till djungelskogarna längs Indiska oceanen, skulle ge upphov till människolinjen och den västra till schimpanslinjen? Även om det finns omständigheter som talar för denna hypotes, saknar den än så länge stöd i form av fossilfynd från Central- och Västafrika.

Kriteriet för att en art ska hänföras till människolinjen - underfamiljen Homininae i det zoologiska systemet - är tvåbentheten, den upprätta gången. Den stamform som isolerades öster om Kingdonlinjen var sannolikt en fyrarmad klättrare, men som svar på de ekologiska betingelserna i kustskogarna kom tvåbentheten att utvecklas snabbt. Skogarna (somliga skulle kalla dem savannskogar) var låga och lövfällande med riklig markvegetation. Medan det var ont om frukter, var det gott om nötter som föll ner på marken, och det fanns också massor av insekter och andra smådjur att plocka i sig.

Längs Afrikas östkust

I allt högre grad kom de ursprungliga "klätteraporna" att bli "markapor", som letade upp och intog en stor del av sin föda sittande på huk på marken. Marklivet och det speciella rörelsemönstret i samband med födosöket ledde till förändringar i kroppsbyggnaden. Bäckenet blev mer skål- i stället för rörformigt, ryggen och armarna förlängdes, medan händerna specialiserades för kunna manipulera små objekt och bakbenen för att stå och gå på. När klimatet blev fuktigare och Kingdonlinjen försvagades, spatserade en tvåbent, upprättgående förmänniska ut ur den skog, som ett par miljoner år tidigare tagit emot en trädapa.

Jonathan Kingdon argumenterar för att det uppstod "markapor" i två olika (möjligen tre) områden längs Afrikas östkust. Inom det ena utvecklades den artgrupp som innehåller dels lilla gracila Lucy (Australopithecus afarensis), dels nötknäckarkäftade grobianer som Australopithecus robustus och Australopithecus boisei. Inom det andra området, beläget längre åt söder, var Australopithecus africanus först ut. Efter olika turer gav denna art upphov till den första arten inom släktet Homo. Av senare Homo-arter är Homo ergaster av speciellt intresse. Ett okänt antal individer av denna art vandrade nämligen ut ur Afrika och gav upphov till Homo erectus, vars mest kända representanter är Javamänniskan och Pekingmänniskan.

Den del av arten som var kvar i Afrika utvecklades till Homo heidelbergensis, som också vandrade ut ur Afrika och därvid betydde slutet för restbestånden av den tidigare utvandrade arten i Ost- och Sydasien. I sin tur förefaller heidelbergaren ha givit upphov dels till den moderna människan, Homo sapiens, dels till neandertalmänniskan, Homo neanderthalensis, som levde kvar till för ungefär 30 000 år sedan. Kanske var det vi, Homo sapiens, som blev neandertalarnas banemän, även om det finns tecken som tyder på långvarig samexistens mellan de två arterna i Främre Orienten.

Människolinjens mångmiljonåriga historia är fylld av kapsejsade arter. Varför klarade sig just den population som skulle ge upphov till oss moderna människor?

Ny epok

Ända till för någon miljon år sedan såg arterna inom människolinjen ut som apor ovanför halsen och som människor nedanför. Den väldiga förstoring av hjärnan som kännetecknar oss moderna människor sköt inte fart förrän i sen tid. Alltså torde den intelligens som är en av vår arts mest påtagliga egenskaper vara en sen evolutionär innovation.

De människoarter - heidelbergare, neandertalare, vi själva - som hade hög intelligens kunde samarbeta och planera mer effektivt än sina föregångare. En teknologisk nivåhöjning bidrog till att de kunde "ta i besittning ekologiska nischer, som tidigare innehafts av andra arter", för att fritt översätta ett av Kingdons favorituttryck. De kunde därigenom klara prövningar och exploatera möjligheter på ett sätt som bebådade den moderna människans totala ekologiska maktövertagande.

Så har det kanske gått till, men vi har än så länge inte en aning om vilka faktorer det var som hos en viss population - men inte hos någon annan - gynnade en snabb intelligenshöjning trots alla de merkostnader som denna upprustning medförde. Somliga, exempelvis Kingdon, betonar den teknologiska intelligensen, andra däremot den sociala eller machiavelliska intelligensen. Det är ju för övrigt högst tänkbart att bägge faktorerna dragit åt samma håll.

Bokens sista kapitel bär rubriken "Bekännelser av en ångerfull vandal". I likhet med många andra känner Kingdon ett slags ruelse över vad vår art ställt till med - inte minst i sitt föräldrahem, de östafrikanska skogarna och savannerna. Även om vi genom hela vår historia utmärkt oss genom en enastående fallenhet för att stjäla andra arters livsutrymmen, är det nu hög tid för oss att använda den intelligens vi så gärna framhäver till att sätta stopp för vår arts globala stöldturné. Är detta en bokstavligen övermänsklig uppgift?

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar