Annons

Man måste vara bäst

- Vetenskapen är det bästa vi har här i Ryssland, säger en av de ryska journalister som är mina värdar i Moskva.

Vi är bäst. Vi är först. Och vi är unika. Vart jag än kommer på min rundresa i Moskva - på Lomonosovuniversitetet och forskningsinstitutet - överallt upprepar de ryska värdarna sina mantra. Egentligen är det enkelt: man måste vara kreativ när man är fattig. Men också bäst. Och om man inte är bäst, går det att köpa sig både plats och betyg, åtminstone i utbildningen.

- Korruptionen är vårt största gissel, sade en av forskarna jag mötte. På universitetet är den så pass utbredd att priserna är kända för alla: 10 000 US dollar för att komma in på universitetet, 600 dollar för de bästa betygen, upplyser mig en ung student. En tiondel av universitetets studenter betalar för sina studier officiellt, men med bra betyg får man stipendium: 50 dollar i månaden. Det räcker dock inte långt, utan bara de välbeställda har egentligen råd att studera numera; familjen får stå för alla kostnader.

Moskvas universitet har länge varit bäst. Forskarna åtnjöt både status och privilegier i det gamla Sovjetunionen, och de allra flesta av ryska Nobelpristagare har anknytning till detta Rysslands äldsta och största lärosäte.

- Vi visar upp det bästa vi har i det här landet, våra forskare, säger min vägvisare. De som är kvar, vill säga.

Av en armé på tre miljoner forskare som verkade i Sovjet i slutet av 1980-talet, är bara en miljon kvar i forskningen i dag. För flertalet innebar Sovjetunionens upplösning 1991 ett tillfälle att byta bana. Nu kunde man utvecklas med bibehållen status och även tjäna mycket pengar. Finansvärlden och databranschen fick ett kraftigt tillskott av folk då.

Många andra, en del säger att det var de bästa, lämnade Ryssland för arbete på andra håll i världen. Så fick även Sverige en mängd duktiga ryska forskare. Under de värsta åren, 1996-97, flyttade en fjärdedel av Lomonosovuniversitetets personal utomlands.

Även om takten har bromsats något fortsätter brain drain, och många unga reser i väg redan innan de har avslutat sina studier. För fortfarande saknas det pengar till forskning i den nya Ryssland. Sovjets kollaps var också den ryska industrins kollaps; universitetsrektor Viktor Sadovnitjij kan knappast räkna med tillskott från näringslivet.

Universitetet blommar igen

Men rektorn slåss för sitt universitet. Det var han som fick det på benen igen. Inför 250-årsjubileet år 2005 kommer ett nytt bibliotek att stå färdigt. Renoveringen av byggnaderna är i gång litet varstans, och ett livligt Internetkafé med de allra modernaste datorer är öppet dygnet runt.

Det var den 25 januari (12 januari enligt den gregorianska kalendern) år 1755 som ryska kejsarinnan Jelizaveta Petrovna skrev på ett dekret om universitetets grundande. Dagen firas varje år. Rektorn möter studenterna, svarar på deras frågor och häller själv upp medovucha, den speciella honungsbaserade svagdrycken. Stadens borgmästare, Jurij Luzkov, brygger den egenhändigt varje år på sitt lantställe och skänker den sedan till Moskvas universitet. Det är ingen hemlighet att goda relationer till makthavare hjälper. För tre år sedan var det Vladimir Putins tur att skriva på ett dekret, det om universitetets storstilade 250-årsfirande.

Inte diskriminerade

Det är ändå en världsmakt som firar sitt största universitet. Erkännande i form av Nobelpris - senast i höstas - kommer dock alltför sällan, vill man göra gällande inför en svensk besökare:

- Vi blir förfördelade jämfört med amerikanerna, kanske ligger politiska motiv bakom.

Oväntat kommer 2003 års ryske Nobelpristagare, fysikern Vitalij Ginzburg, med en förklaring:

- Ryssarna fick inga priser för de bad inte om det, konstaterar han.

För att få Nobelpris ska man nomineras till det, och enligt Ginzburgs efterforskningar hade det fåtal som möjligen skulle ha förtjänat priset, som fysikerna Grigorij S. Landsberg och Leonid I. Mandelstam, inte fått tillräckligt många nomineringar av sina ryska kolleger. Att utlänningar inte nominerade dem är inte så märkligt, eftersom nyheter om ryssarnas vetenskapliga framsteg inte så lätt sipprade genom järnridån.

För Vitalij Ginzburg var situationen under Stalintiden något komplicerad - hans fru Nina fick inte bo i huvudstaden där han själv arbetade med det ryska vätebombsprojektet, för övrigt i samma grupp som fredspristagaren Andrej Sacharov.

- Vissa av mina arbeten ansågs så hemliga att inte ens jag själv fick läsa dem i efterhand, berättar han. Vi var slavar i en totalitär stat, men vi brydde oss inte. Vi hade spännande jobb och kände att staten behövde och högaktade oss.

Farlig eller inte, den ryska vetenskapen får kritik av den i dag 87-årige Ginzburg - hemlighetsmakeriet lever kvar, ekonomin är dålig men pengar löser inte alla problem. Det går att forska med sämre ekonomiska villkor, för det finns frågor som inte kräver dyra anläggningar.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar