Annons

Surtsey, 40-årig vukanö

Klockan var kvart över sju på morgonen den 14 november 1963 när kocken Olafur Vestman som stod på vakt på fiskebåten Isleifur II fick syn på en rökpelare ute till havs. Han väckte skepparen som kom upp på däck.

Författare: 

Publicerad:

2004-06-01

Deras första tanke var att det var en båt som stod i brand. När de med kikare tittade närmare på fenomenet såg de svarta partiklar som kastades upp ovanför vattenytan. De såg då att det var vulkaniskt material, s.k. tefra, som slungades upp i luften och förstod att det handlade om ett vulkanutbrott på havsbottnen. Redan följande natt stack ön upp ovanför vattenytan. En ny vulkanö som fick namnet Surtsey hade fötts. Ön fick sitt namn efter Surtur, den underjordiske svarte jätten i den nordiska mytologien.

Utbrottet pågick med några kortare avbrott i tre och ett halvt år. Under de första månaderna var två huvudkratrar aktiva ur vilka enorma mängder tefra slungades upp och byggde upp de två halvcirkelformade tefraringarna som idag utgör de högsta delarna av ön. De explosiva utbrotten som hölls igång genom att havsvatten störtade in i kratrarna upphörde i april 1964. Då hade tefran byggts upp så högt att havet utestängdes. Lavan kunde då stiga i kraterröret och bilda lavaströmmar som byggde upp stora lavafält på öns södra del. När utbrottet upphörde den 5 juni 1967 var öns yta nära tre kvadratkilometer. Sedan dess har vågorna succesivt brutit ner lavafälten. Tvärbranta 20 till 30 meter höga stup har bildats genom att vågorna underminerat lavabranterna. År 2000 hade ön, enligt karta publicerad detta år, krymt till halva storleken och sedan dess har nedbrytningen fortskridit ytterligare. Man räknar med att Surtsey med sina lavafält kommer att bestå i några hundra år. Då har vågorna ätit upp lavafälten och endast de mera motståndskraftiga centrala delarna av ön kommer att finnas kvar i form av branta fågelberg.

Under öns fyrtioåriga existens har inte bara öns geologiska uteckling studerats. Från allra första början har öns förvandling från en öde ö till en ö med ett rikt växt- och djurliv noggrannt studerats. I dag är vissa delar av ön helt täckt av vegetation, ett tiotal fågelarter häckar på ön; trutar av olika slag, stormfågel och tretåig mås förekommer i stora mängder. Den första häckande fågeln var tobisgrissla. Sommaren 2003 påträffade ornitologerna för första gången häckande ängspiplärka och sädesärla och de passade också på att ringmärka 350 fåglar, bland annat många trutungar.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar