Annons

Venus vandrar över solen

Den 8 juni passerar Venus tvärs över solens yta. En ovanlig astronomisk händelse, så ovanlig att ingen nu levande människa har observerat den.

En av Carl von Linnés studenter, Daniel Solander, följde år 1769 med James Cook på en vetenskaplig expedition till Tahiti för att den 3 juni göra observationer av planeten Venus passage framför solen. Samtidigt som Daniel Solander besvärades av att en mörk molnstrimma suddade ut Venus konturer precis som planeten påbörjade sin resa över solen, befann sig en österrikisk jesuitfader vid Ishavet längst upp i Nordnorge. Och på en missionsstation på den kaliforniska halvön var fransmannen Jean-Baptiste Chappe d'Auteroche redo. Venuspassagen fick ett hundratal forskare att sprida sig över hela jordklotet i ett samordnat internationellt projekt för att ta tid på passagen. Genom att sedan sammanställa alla observationer kunde man med hjälp av enkel trigonometri för första gången direkt beräkna avståndet till solen. Låt vara att det blev litet si och så med noggrannheten.

- Det är ett oerhört ovanligt och spektakulärt fenomen, säger Dan Kiselman som är astronom vid Kungl. Vetenskapsakademiens institut för solfysik.

Han ska observera Venuspassagen den 8 juni i år från det svenska solteleskopet på kanarieön La Palma. Det kan ses som en övning i att upptäcka och karakterisera planeter utanför vårt solsystem, så kallade exoplaneter. När de passerar framför sin stjärnas solyta kan astronomer på jorden observera en skiftning i stjärnans ljus. Planetens atmosfär absorberar en del av strålningen och lämnar därmed ett fingeravtryck, en innehållsdeklaration.

- Eftersom astronomer i dag redan vet en hel del om Venus atmosfär, kan vi testa hur bra analysmetoderna är för att observera atmosfärer hos exoplaneter, säger Dan Kiselman.

Venuspassager sker i par med ungefär hundra års mellanrum. Nästa passage sker år 2012 och är då synlig i norra Norrland. Nästa gång en Venuspassage går att observera från hela Sverige är den 8 december 2125.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Utifrån Venus atmosfär vilken man anser sig ha säker kunskap om (hur säkert nu detta är) kan metoder enligt artikeln testas i hur ljuset bryts i förhållande till en viss atmosfärs sammansättning.Men avstånden till exoplaneter är stort. Vad säger då att atmosfärers ljus från en sådan planet verkligen visar dess rätta spektrum. På ljusets väg hit kan störande moment ge ett helt annat spektrum av planetens atmosfärs sammansättning än den sanna. Källor som ger en misstolkad bild av sammansättningen och hur svårt är det inte att veta om detta skett och vilka källor som kan ha påverkat bilden. Störande källor kan exempelvis vara stoftmoln av varierande slag och kanske även elektromagnetism, mörk energi med mera och vilka okända kälor som kan finnas där ute kan vi bara spekulera om.

Tidlös frågeställning så... Ett närliggande exempel på spektrum-deformation är Hubbles rödförskjutning. Visar också lösningen: För måttliga avstånd kände man fortfarande igen en atoms spektral-linjer, men konstigt förskjutna. Och si, där var ju en annan atom, lika mkt förskjutet! Nyckeln här var REDUNDANS hos atoms spektral-linjer. Dyker en annan deformation upp, kan man åter känna igen atomen. Bara man har tillräckligt med observationer, och börjar med måttlig deformation. Men visst, enkelt är det bara efteråt.

Lägg till kommentar