Annons

Kants första Kritik

Argumenten står sig i Kants över två hundra år gamla tankegångar.

Och hans Kritik av det rena förnuftet skulle möjligen inte ha några konkurrenter alls om ställningen som den viktigaste filosofibok som någonsin har skrivits.

Kunskapens gränser

Kant var 57 år gammal när Kritik av det rena förnuftet kom ut för första gången, år 1781, och han hade redan en omfattande vetenskaplig verksamhet bakom sig. Men det var tolv år sedan han senast hade publicerat något - den tystnaden markerar gränsen mellan den "förkritiske" och den "kritiske" Kant. Under de återstående drygt två decennierna av hans liv strömmade viktiga verk från hans penna. Det var som om han funnit nyckeln till alla filosofiska gåtor och nu inte ville lämna några dörrar låsta.

Konstigt nog har mycket litet av Kants skrifter funnits på svenska. Men lagom till årets jubileum har det blivit ändring på detta. Filosofiförlaget Thales ger ut alla de tre "Kritikerna" i ny översättning, alltså även Kritik av det praktiska förnuftet och Kritik av omdömeskraften, tillsammans med Prolegomena till varje framtida metafysik, som är Kants eget försök till en mer populär framställning av grundlinjerna i hans teoretiska filosofi.

Möjligen kan titlarna på hans viktigaste verk leda till missuppfattningen att Kant var en särdeles negativ typ, som inte hade mycket till övers för förnuftet, vare sig det "rena" eller det "praktiska". Ingenting kunde vara mer felaktigt. En konstkritiker förutsätts inte vara programmatiskt negativ mot allt som kommer under hennes blick, utan tänks sträva efter en balanserad och rättvis bedömning. Det är i denna mening Kant vill ge en "kritik" av förnuftet och dess möjligheter. Vad är det mänskliga förnuftet? Vad kan vi vänta oss av det? Och vad ska vi inte vänta oss - var finns gränserna för den mänskliga kunskapen?

Mot Humes skepticism

I själva verket var Kants viktigaste mål att försvara förnuftets anspråk mot det skeptiska angrepp som den skotske filosofen David Hume hade levererat några decennier tidigare. Hume var arvtagare till den empiristiska tradition som menar att den mänskliga kunskapen måste vara grundad på erfarenheten. Från början var denna tradition förknippad med den framväxande vetenskapen. Man ville göra rent hus med auktoriteter och filosofisk spekulation; kunskap bygger på vad vem som helst kan se uppfatta med sina sinnen. Noggrann och systematisk observation är den enda vägen till verkligheten.

David Hume riktade den empiristiska strålkastaren mot några föreställningar som han (och Kant efter honom) menade är fundamentala för hela vår världsbild, både i vardagsliv och vetenskap, och fann att de inte håller måttet. Mest känd är Humes kritik av orsaksbegreppet och av idén om induktiva slutledningar, det vill säga tanken att man kan grunda kunskap om naturlagarna på enskilda observationer.

När jag säger att bu orsakar bä så menar jag inte bara att bä följer på bu, utan att bu gör det nödvändigt, att bu får bä att hända. Men vad i min erfarenhet svarar mot denna nödvändighet? Ingenting, hävdar Hume. Jag ser att den ena biljardkulan träffar den andra och att denna ger sig i väg, men jag ser inte att det måste ske - känslan av nödvändighet är bara vana och förväntan. Strunt i det, kanske biljardspelaren svarar, bara jag kan räkna med att det alltid sker. Men kan jag det? Erfarenheten lär mig att det hittills har inträffat varje gång, men vad berättigar slutsatsen att det alltid händer, eller ens att det händer nästa gång? Ingenting, svarar Hume.

Kants kopernikanska revolution

Humes slutsats är skeptisk, men Kant vänder upp och ner på resonemanget. Nästan ingenting av det vi tycker oss veta går att formulera utan de begrepp som Hume och andra empirister kritiserar, det är dessa som ger världen dess grundläggande struktur. Kant kallar begreppen "kategorier" - förutom orsak, verkan och nödvändighet finns där begrepp som ting och egenskap, enhet och mångfald, sammanlagt tolv stycken, om man räknar på Kants sätt. Men, fortsätter han, om världen inte via vår erfarenhet kan ge oss tillgång till sin grundläggande struktur, så måste det vara vi som ger strukturen till världen - kategorierna är verktyg med vars hjälp vi organiserar den "sinnliga mångfald" som är erfarenhetens material.

Det är detta som Kant kallar sin "kopernikanska revolution" i filosofin. Precis som astronomin efter Kopernikus förklarar många av de rörelser vi tycker oss se på himlavalvet genom att peka på att det är vi, observatörerna, som rör oss, så menar Kant att mycket av det vi uppfattar som världens form i själva verket beror av oss själva. Vår kunskap handlar inte om "tinget-i-sig" utan om "fenomenen" - det som framstår för oss - och fenomenvärlden är oundvikligen formad av vår kognitiva apparat, det vill säga hur vi uppfattar världen och tänker om den.

Men det betyder inte att Kant förkastar idén om objektiv kunskap, om att det är skillnad på vad man tror och hur det är. Tvärtom! Det som driver Kant att hävda fenomenens beroende av kunskapsförmågan är just hans övertygelse att man endast på detta vis kan försvara kunskapens objektivitet och visa att de empiriska metoder vi använder för att skilja sant från falskt faktiskt leder till målet.

Det är ödets ironi att Kant i sin strävan att ge en filosofisk bas för vetenskapen samtidigt lade grunden för en ny form av skepticism - det är i Kants arsenal som alla moderna relativister och konstruktivister hämtar sina viktigaste vapen.

Med begreppen i oss

Enligt Kant själv är världen vi lever i visserligen beroende av de begrepp vi använder för att begripa den, men de viktigaste av dessa begrepp är inbyggda i oss från början. Med ett uttryck som han själv inte är förtjust i kan vi säga att de är medfödda. Människors åsikter varierar visserligen mellan individer, kulturer och epoker, men den mänskliga kunskapsförmågan är i grunden gemensam för alla, och därför lever vi alla i samma värld mot vilken vi gemensamt kan pröva vilken av två motstridiga uppfattningar som är riktig.

Kant är i grunden en upplysningstänkare, och upplysningens kanske viktigaste drag är en säregen kombination av individualism och universalism. Både när det gäller kunskap och moral betonar man den enskilda individen, men eftersom alla individer i grunden är lika så kommer vi alla, om vi bara kan genomskåda våra fördomar, att nå fram till samma vetenskap och samma etik, lika giltiga för alla.

Men efter upplysningen kommer romantiken och därmed tanken att en människa är på ett så djupgående sätt formad av sitt sociala och historiska sammanhang att hon inte kan begripas utanför detta. Även de djupaste mekanismerna för vår kontakt med världen, som Kant försökte fånga i sina kategorier, kanske varierar mellan olika samhällen och kulturer?

Redan under Kants livstid och under åren närmast efter hans död föreslogs det relativistiska variationer på temat om subjektet som formar världen. När Kant ska förklara var kategorierna kommer ifrån, så härleder han dem ur "omdömesformerna", ett slags abstrakta språkliga strukturer. Kategorin ting-egenskap härleds till exempel ur subjekt-predikatformen hos enkla omdömen, medan kategorin orsak-verkan är relaterad till den hypotetiska satsfogningen om-så. Tyska filosofer som Johann Georg Hamann, Johann Gottfried von Herder och Wilhelm von Humboldt var inte sena att påpeka att Kants kategorilära hade en slående släktskap med reglerna för den tyska (och den latinska) grammatiken. Från denna idé går det en rät linje till Benjamin Lee Whorfs argument att hopi-indianerna tänker annorlunda än vi därför att deras språk har andra tempusformer och saknar en för oss viktig typ av substantiv, nämligen massorden (som guld och vatten).

Världen som konstruktion

Tanken att vår värld formas av vårt språk och våra begrepp har inte bara tjänat antropologerna som en ledtråd till beskrivningen av främmande kulturer. Den ligger också bakom Thomas Kuhns bild av vetenskapen som bestämd av "paradigmer" - tanken att forskare på ömse sidor om en vetenskaplig revolution lever "i olika världar" vore omöjlig utan Kant. Och lika omöjlig vore den utopiska optimism som man ibland kan hitta hos radikala samhällskritiker som Michel Foucault eller hos feminister som Judith Butler: att bortom hörnet skymtar inte bara en eller annan förbättring av en motbjudande verklighet utan en helt annan värld!

Men dessa äpplen har, som sagt, fallit långt från Kants päronträd. Själv var han säker på att han givit vetenskapen, närmare bestämt i form av Newtons fysik, en grund på vilken den skulle stå säker i all framtid. Riktigt så har det kanske inte blivit, men han gav oss i alla fall ett verk så fullproppat med idéer och argument att det säkert kommer att ta två hundra år till att ta vara på dem alla.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hur skall vi förstå detta? Är det så att yrkesfilosofer av idag är mindre kompetenta. Det vill jag inte tro.

Lägg till kommentar