Annons

Mars

Länge både lockade och skrämde marsianer oss människor. Men om det någonsin har funnits liv på Mars får vi troligen inte veta på flera decennier än. Trots att vi gärna vill läsa in det i bilderna.

Det är trångt i omloppsbanorna kring Mars just nu. Tre amerikanska och en europeisk sond spanar ner på den röda planeten. Även japanska Nozomi var på väg, men lyckades inte stanna i banan. Dessutom rullar två amerikanska robotar runt och skickar hem bilder och data från vad de lyckas träffa på.

- Jag förundras över vilken tur vi har haft, säger Daniel MacCleese när jag besöker honom på Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Pasadena, Kalifornien. Han är vetenskaplig chef för utforskningen av Mars, så han vet vad han talar om.

Mars har lärt forskarna och även oss andra ödmjukhet. Det är svårt att nå ända fram till planeten och ännu svårare att landa. Över hälften av alla Marsexpeditioner har inte ens kommit i närheten av planeten, och tre av fyra landningar har misslyckats.

De små sexhjuliga fordonen - Opportunity och Spirit - som sedan januari i år kör omkring på vår röda granne går redan på övertid. Sexhjulingarna rör sig i sakta mak som två jättelika sköldpaddor. Hastigheten är 35-40 meter per dag.

Men till skillnad från vad många tror ägnar sig dessa Marsrobotar inte åt att söka efter liv.

Vart tog atmosfären vägen?

- Vi landade två Vikingfarkoster på Mars 1976. De skulle söka efter organiska molekyler, eller kanske liv, men de fann ingenting. Jag tycker inte att det är särskilt troligt att liv kan finnas där. Vad vi främst söker är spår av vatten, säger MacCleese.

Gusevkratern, där Spirit landade, tycktes från rymden se ut att ha varit fylld med vatten för länge sedan. Men väl på plats har bevisen inte dykt upp. Kanske finns de djupt under ytan? Eller så har de aldrig funnits där.

Däremot har tvillinglandaren Opportunity, som vandrar omkring på högplatån Meridiani Planum på motsatta sidan av Mars, undersökt klippor av sediment som troligen har avsatts av vatten.

- Men det säger ingenting om att vatten någonsin har flutit på ytan. Vattnet kan nämligen ha kommit underifrån, lämnat spår på stenarna och ganska omedelbart dunstat bort i Mars tunna atmosfär.

Mars kan fortfarande vara vulkaniskt aktiv. Varmt vatten kan alltså mycket väl spruta underifrån.

Inte heller på jorden fanns vatten från början. Åtminstone till en del har det transporterats hit med kometerna. Varför stannade vattnet inte på Mars?

Vatten skulle knappast kunna rinna på ytan i dag. Har det kunnat det förut? I så fall har klimatet förändrats radikalt sedan planetens födelse för 4,5 miljarder år sedan. Alldeles säkert var atmosfären tunnare än på jorden. Mars är mindre, och gravitationskraften som håller kvar luften är svagare. Men om Mars har haft en atmosfär, varför försvann den? Kanske har koldioxiden i atmosfären bundits till karbonater i förening med vatten? Karbonatstenar är något som Marsutforskarna fortfarande letar efter.

Kanhända blåste en stor kosmisk krock med en asteroid bort atmosfären på Mars? Faktum är att ingen ens kan säga att det verkligen har funnits någon atmosfär att tala om.

Klarar sig själv

Den tunna atmosfären gör det mycket riskabelt att landa på Mars. Den förra landaren, Pathfinder, ramlade ner som en sten mot ytan, inbäddad i mjuka luftkuddar. Även Spirit och Opportunity föll ner genom Mars tunna atmosfär med en hastighet av 5,4 kilometer i sekunden, i speciella kapslar som skyddade dem från friktionsvärmen. Fallskärmar och små bromsraketer, som fyllde de jättelika luftkuddarna, dämpade fallet. Ändå studsade de ungefär fyra våningar upp och voltade en kilometer på landningsplatsen innan de till slut stannade och så småningom vek ut sina instrument. Man hade valt platser som var trygga för landarna: släta plana ytor, inga stora stenar i närheten, ingen blåst. De vetenskapliga målen - att landa på de mest intressanta områdena - fick här underordna sig säkerhetskraven.

Energin tas ifrån solpaneler, och därför var det viktigt att hamna relativt nära ekvatorn. Men nu när robotarna efter den beräknade livslängden på 90 så kallade sols (Marsdygn) jobbar på övertid, närmar sig vintern på Mars. Mycket kalla nätter hotar då elektroniken. Den tål inte värmeväxlingarna, och man räknar med att instrumenten så småningom kommer att slockna.

Det tar 20 minuter för signalerna att gå fram och tillbaka mellan jorden och robotarna, så om någon av dem gör ett allvarligt felsteg är den förlorad - ingen hinner fram med en varning. Därför jobbar ingenjörsgrupperna på Marsnätterna med att skicka noggranna instruktioner till fordonen om vart de ska gå nästa dag och mot vad de ska rikta sina instrumentbeklädda armar. Sedan får de klara sig själv när solen går upp över den röda marken, och det har båda i stort sett klarat. Några mindre missöden har teknikerna lyckats avstyra eller råda bot på, som när robotminnet blev för fullt och kontakten var bruten i flera dygn.

De ansvariga följer alltså Marsdygnet, som är 39 minuter längre än vårt jordiska, med särskilda Marsklockor på armen. En annan grupp studerar hur denna tidsförskjutning påverkar forskarna - det krävs faktiskt inte så många dygn förrän de äter frukost på kvällen.

Lik Antarktisfararna

Årets landningar ingår i en längre serie. Nasa har beslutat skicka en sond till Mars var 26 månad, då Mars är som närmast jorden. Förmodligen blir år 2013 en vändpunkt. Då hoppas Daniel MacCleese kunna få hem ett markprov från Mars. Inte förrän då kan man föra en riktigt seriös diskussion om i vad mån liv någonsin har funnits där.

Fast då bör det helst vara en sten som innehåller sediment, inte en enkel Marsmeteorit, basaltsten som det redan finns ett tiotal av på jorden. Att finna liv i sådana är så gott som uteslutet efter allt rabalder som meteoriten ALH84001, funnen på Antarktis, har framkallat sedan 1996. Då hävdade en grupp forskare att de i en sten som kommit från Mars och landat här hade funnit mikroskopiska former som påminner om levande och fossila bakterier på jorden. De påståendena avvisades så småningom, även om diskussionen inte är helt avslutad än.

Men om man inte kan bevisa att det finns spår av liv i denna sten, trots att den kan analyseras oerhört noga i olika slags laboratorier här på jorden, hur ska då en liten Marsrobot kunna hitta något av intresse? Sanningen är att ingen heller kan säga precis hur eller vad man ska leta efter.

Bäst skulle människor på plats göra jobbet, menar forskarna. Dessa fick överraskande stöd från president George Bush när han i januari i år tillkännagav ökad finansiering av det amerikanska rymdprogrammet med målet att placera människor på Mars år 2030. Det är en optimistisk vision med tanke på att det inte går att skicka någon ens till månen förrän man har byggt tillräckligt kraftiga bärraketer. Sådana finns inte just nu, så nästa månfärd blir verklighet tidigast år 2015.

- Jag tror inte på att vi ska fara ut i rymden i syfte att finna mineraler eller andra rikedomar. Snarare vill jag likna resorna till Mars vid Antarktispionjärernas farofyllda expeditioner till sydpolen. Då var det annat som var drivkraften - nationell stolthet, tävlingslusta, personliga mål och upptäckarglädje - sådant som även jag delar, säger Daniel MacCleese. Att satsa allt på att söka efter just liv på Mars gör att man lätt hamnar i en återvändsgränd.

Dessutom är det lätt att lura sig själv, att läsa in livets tecken där inga finns. När de tidiga amerikanska rymdexperterna planerade de första färderna till Mars, använde de ända till slutet av 1950-talet en gammal Marskarta som var fylld med kanaler, vilka tidigare ansågs bevisa intelligent liv. Kanalerna hade ritats dit av den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli - år 1877 upptäckte han mönster på ytan som han tolkade som tecken på marsianernas ingenjörskonst.

Svekfull planet

När Mars var som närmast jorden åren 1922 och 1924 bad den amerikanska regeringen alla radiosändare på jorden, även de militära, att tystna i några dagar. Kanske ger marsianerna sig till känna, sa man. Radiotystnaden blev total - det skulle nog inte vara möjligt i dag - men även Mars förhöll sig ljudlös.

Ryssen Josif Sjklovskij hävdade år 1959 att Marsmånen Phobos verkar så lätt att den måste ha tillverkats av intelligenta händer. Kanske var den en gammal rymdstation skapad av en marsiansk civilisation?

Den första riktiga besvikelsen kom när rymdsonden Mariner-4 flög förbi Mars år 1965 och foton avslöjade en livlös torr öken. Uppgivenheten om att finna marsianskt liv mildrades något när senare expeditioner upptäckte höga vulkaner och annat som pekade på en inre aktivitet. Marsentusiasterna har alltid pendlat mellan hopp och förtvivlan, om de inte med en av hjältarna hos den polske författaren Stanislaw Lem konstaterar: "Mars är ett svin. Så många löften och så stora besvikelser."

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar