Annons

Snabba att ta järnet i bruk

Sverige tog till sig järnteknologin samtidigt som Grekland.

Den traditionella gränsen mellan bronsålder och järnålder i Grekland sätts vanligtvis till omkring 1000 f.Kr., medan järnålderns början i Sverige dateras till omkring 500 f.Kr. Enligt denna traditionella syn spreds järnet från Mellanöstern till Europa omkring 1200 f.Kr. via Grekland, vidare genom Balkanområdet till italienska halvön och resten av Europa för att slutligen nå Skandinavien.

Men om man i stället ser till järnets allmänna genombrott, och inte bara till när det var en exklusiv nyhet för några få, så får man en annan bild. Då kan man säga att järnbruket infördes ungefär samtidigt i Grekland och Sverige!

Järn för eliten

De tidigaste järnföremålen som vi känner till brukar dateras till fjärde och tredje årtusendet f.Kr. och är funna i Egypten, Mellanöstern och sydväst om Uralbergen i Ryssland. Dessa tidiga föremål är enligt dagens kunskap tillverkade av meteoritjärn.

De första järnföremål som tillverkats ur järnmalm dyker upp strax efter 2000 f.Kr. Detta är ett viktigt teknologiskt genombrott eftersom det innebär att man nu kan utvinna metallen genom att reducera järnmalm till järn.

För att belägga den tidigaste järnproduktionen har man i forskningen ofta använt skriftliga källor som nämner järnföremål. När järn första gången nämns i texter är det som ett värdefullt och dyrbart material. I de så kallade järnbreven brevväxlar exempelvis kungen i Hattusa i hattiterriket (i nuvarande Turkiet) och farao i Egypten om just järn.

Fynden av järnföremål från denna period, ofta smycken, dolkar och andra statusföremål, är relativt få. Ett exempel är de fynd som gjordes i Tutankhamuns grav (död 1339 f.Kr.). Järnsmide och rester av framställning är svårare att belägga. Några spår av järnhantering före omkring 1000 f. Kr. har inte påträffats i Mellanöstern och östra Medelhavsområdet.

Så tidigt som 1600 f.Kr. uppträder de första järnföremålen i Grekland. Men även här handlar det om fåtaliga prestigeföremål. Efter 1200 f.Kr. sker ett snabbt och allmänt genombrott för funktionella verktyg och vapen - järnknivar med bronsnitar, svärd, lansar och dolkar.

En av orsakerna till att järnteknologin introducerades och spreds i Grekland var att den så kallade palatskulturen i östra Medelhavet kollapsade. Avbrotten i handelsförbindelserna med Grekland kan ha skapat brist på råvaror (koppar och tenn) för tillverkning av brons. Detta samt ökad efterfrågan ledde till att man började använda en lokal råvara: järnmalm. Järnet slog igenom på allvar efter 1050 f.Kr. sedan man hade upptäckt att järn rentav är bättre än brons för att tillverka vassa föremål som knivar och vapen samt jordbruksredskap. Tillgången på råvara tillsammans med kunskapen om teknologin gjorde att brytning av malm och framställning av järn snabbt spreds - järnet blev en vardagsmetall.

De regioner i det grekiska området där järnet först uppträdde hade östliga kontakter, med Mindre Asien och Främre Orienten via öarna i Egeiska havet. Trots att förbindelserna mellan grekerna och deras grannar i öster minskade under slutet av det andra årtusendet f.Kr. upphörde de troligen aldrig helt, och förnyade kontakter inleddes kanske så tidigt som kring 1000-900 f.Kr.

En teknisk paketlösning

I Sverige verkar det inte ha funnits något förstadium av enbart järnimport till eliten, utan framställning, smide och färdiga föremål uppträder samtidigt. Hit tycks järnteknologin i stället ha kommit som ett färdigt teknologiskt paket omkring 1200 f.Kr., alltså samtidigt som genombrottet i Grekland. Man har hittat slagg och ugnar som tyder på järnproduktion i Sverige cirka 1200-1000 f.Kr. Produktionen var liten, men redan från början användes järnet till både redskap och vapen och endast i undantagsfall till smycken.

Stora lokala tillgångar

I Sverige fanns stor tillgång på råvaror för järnframställning. Det är antagligen en av förklaringarna till att järnet omedelbart slog igenom på bred front. Till detta bör läggas att man i Sverige vid denna tidpunkt inte framställde brons. I nordvästra Västmanland har man funnit en mängd järnframställningsplatser som visar att befolkningen där redan under yngre bronsålder framställde stora mängder järn från den lokala råvaran, så kallad rödjord. En del av järnframställningsplatserna kan dateras till tiden 770-530 f.Kr. De ligger alla långt från bosättningar, vilka i huvudsak fanns i jordbruksbygden vid Mälaren.

Detta kan tolkas som att järnteknologin vid denna tidpunkt var en integrerad del av samhället med en relativt välorganiserad produktion som i förhållande till befolkningsmängden var ganska stor. Sverige och dess Östersjökust hade under större delen av bronsåldern många kontakter österut, och Mälarregionen var ett öppet område med förbindelser i alla väderstreck. Detta medförde att kunskaper om järnframställning spreds dit.

Kort mellan idé och beslut

Människors olika sätt att organisera sina samhällen har inflytande på hur ny teknik accepteras. Områden som ligger intill varandra tar därför inte nödvändigtvis upp järnteknologin samtidigt eller strax efter varandra. Kreativa och uppfinningsrika miljöer har oftast en "platt" struktur, och det är kort väg mellan idé och beslut. Detta kännetecknar de samhällstyper som fanns både i Sverige och i Grekland under perioden 1200-700 f.Kr. De hade ett decentraliserat politiskt och socialt system med lokal maktutövning. Dessutom fanns inte eliter som byggde sitt maktinnehav på kontroll av bronsföremål. Grunden för ekonomin var i stället ett småskaligt och regionalt jordbruk med boskapsskötsel som huvudnäring. Tiden mellan introduktion och allmänt bruk var i båda områdena relativt kort, något som tyder på att det var en lyckad innovation.

Som kontrast till detta kan man ställa centraliserade stater som Egypten och Danmark. De förändringar som inträffade under slutet av bronsåldern i östra Medelhavsområdet påverkade inte Egypten nämnvärt. Både före och efter 1000 f.Kr. härskade farao, vars makt byggde på en dynasti och på förmågan att monopolisera tillgången till vapenmetall och prestigeföremål.

Inga förändringar i hövdingadömet

Danmark bestod under samma period av hövdingadömen som hade monopol på utbytet av statusföremål och metall. Detta bestod för Danmarks del ända fram till 500 f.Kr. Så länge systemet kunde försörja befolkningen och tillfredställa behoven av metall skedde inga förändringar. I Danmark skedde en tydlig decentralisering först under slutet av bronsåldern då flera nya maktcentrum växte fram under tidig förromersk järnålder, det vill säga efter 500 f.Kr. Denna förändring ledde till ett ökat metallbehov och kan ha underlättat introduktionen av järnteknologin. I Egypten tycks inte järnproduktionen ha kommit i gång förrän efter assyriernas invasion på 600-talet f.Kr., då faraos hävdvunna makt förändrades.

En teknologisk tudelning av Europa och Medelhavsområdet tycks alltså ha existerat under perioden 1000-500 f.Kr. I det decentraliserade östra Europa, och här inkluderar vi både Sverige och Grekland, accepterades järnet och järnteknologin på ett tidigt stadium, medan det tog betydligt längre tid för den nya teknologin att få fotfäste i det centraliserade västra Europa.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar