Annons

Ska vi lägga oss i?

När vi nu firar 100 år av svenskt naturskydd är frågan hur mycket människan egentligen ska påverka.

Gotska Sandön är en märklig plats. Så märklig att en del av den avsattes som nationalpark redan år 1909, en av Sveriges och Europas nio första nationalparker.

Ön ligger isolerad mitt i Östersjön, fyra mil norr om Fårö. Bortsett från två tillsynsmän är den obebodd. Under sommaren går det dock regelbundna turbåtar hit, och omkring 5 000 personer besöker ön årligen, ett antal som de flesta som värnar om ön tycker är lagom.

Naturligt tillstånd

Naturvårdsverket var tills nyligen huvudman, och parollen har varit att påverka så litet som möjligt. Enligt svensk lag ska nationalparkerna utgöras av representativa landskapstyper som bevaras i naturligt tillstånd men också av natursköna unika miljöer som kan ge starka naturupplevelser.

I den senaste skötselplanen för Gotska Sandön, som upprättades 1990, står det att syftet med nationalparken är att "bevara ön i dess naturliga tillstånd". Skötselplanen räknar upp den ytterst sparsamma form av skötsel som får förekomma. Ön ska leva sitt eget liv, vilket i Gotska Sandöns fall har betytt att tallskogen växt sig allt tätare.

- Det har ett vetenskapligt värde att bara låta naturen ha sin gång, säger Mattias Iwarsson, botaniker verksam vid Centrum för biologisk mångfald i Uppsala, som också har tillstånd att samla växter i vetenskapligt syfte på ön.

Mattias Iwarsson förespråkar en linje där öppna ytor får växa igen, väder och vind får flytta på strandlinjen och arter får komma och försvinna, allt utan påverkan från människor.

- Om någon säger "röja" så ryser jag, säger han.

Men det finns alternativa sätt att se på en nationalpark. Ett sådant är att se den som ett museum, en utställning som vårdas och bevaras så att besökarna får uppleva den naturmiljö som fanns vid en viss tid i historien.

- Att försöka återskapa ett visst landskap är vad man redan gör i de ängen som hävdas på ön. Man kan även tänka sig att "röja tillbaka" till de medeltida landskapet då Fåröbönderna hade något hundratal får på ön, säger Mattias Iwarsson.

Ett annat sätt är att se nationalparker som en ark, där unika och hotade växter och djur får en fristad. Dessa två senare synsätt kan antagligen samverka, och kanske är det på det viset vi i framtiden kommer att se Gotska Sandön.

Öppen sand försvinner

Trots sitt namn är öppna sandområden på intet sätt dominerande på Gotska Sandön. Det är tallskogen som dominerar. De tidigare, troligen av människan skapade sandfälten, har sedan slutet av 1800-talet effektivt begränsats genom planteringar och genom att betande djur inte längre finns på ön. Inte bara på Gotska Sandön, utan i hela Europa har man på detta vis effektivt satt stopp för sanddrift.

Det har dock lett till ett nytt naturvårdsproblem. Sanddynernas ekologi är mycket speciell och viktig för en rad växter och djur, till exempel vildbin och steklar. Flera av dessa arter har under senare år minskat kraftigt och många arter på den så kallade svenska rödlistan, en lista över hotade växter och djur, är arter som är beroende av naken sand.

När Länsstyrelsen på Gotland för en kort tid sedan tog över förvaltningen av Gotska Sandön fanns dessa naturvårdsproblem med bland skälen till att man påbörjade arbetet med att formulera en ny skötselplan.

- Inget är bestämt, men vi utreder möjligheterna att röja för att ge sanddynerna på vissa platser möjlighet att återetablera sig, säger Stellan Hedgren på Länsstyrelsen i Gotlands län.

Det skulle möjligen ge sandtallskogen en chans. Det är en typ av skog som Tommy Lennartsson, forskare vid Institutionen för naturvårdsbiologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, värnar om. I denna typ av skog finns den extrema värme och de mängder med torr död ved som många värmekrävande vedlevande insekter behöver för att klara sig.

Tommy Lennartsson menar att det finns ett värde i att röja och störa naturen om detta skapar förutsättningar för en miljö som annars skulle försvinna. Det kan vara svårt att veta vad ett naturligt tillstånd egentligen är, men däremot kan man ganska lätt se om det finns värden som är unika och därmed värda att bevara.

- Att inte göra något alls är faktiskt också en aktiv åtgärd, hävdar han.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

genom att lägga sig i får vi ett naturhistoriskt museum i naturen och det är intressant att bevara. Då detta ger en inblick i hur det en gång sett ut på flera platser. Det behövs. Genom att låta en miljö förändras utan mänsklig påverkan får vi uppleva evolution och hur naturen spontant och genom mutation påverkas. Även detta är viktigt kanske än viktigare än ovantående då vi här kan lära oss vad som sker i vår miljö. Så båda riktningarna har sitt värde och kan ses som lika viktiga utifrån hur man ser på saken.

Lägg till kommentar