Annons

Bråket om kulturarvet

Pizzerian eller runstenen? Vad ska bevaras för eftervärlden? Meningarna går starkt isär.

Agenda kulturarv är ett projekt som initierades av Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna 2001. I deras slutrapport, som kom sommaren 2004, står följande: "Det finns inte ett homogent kulturarv eller en gemensam historia som ska berättas, utan kulturmiljöarbetet måste präglas av mångfalden och heterogeniteten." Där står också att man ska utgå från människan i stället för fysiska objekt. Det innebär att ledstjärnan ska vara vad människor i dag vill bevara för eftervärlden. Om man frågar unga människor vad som bör sparas för framtiden framhålls platser som den parkbänk där man fått sin första kyss eller en bra pulkabacke. Detta bör de som håller på med kulturmiljövård beakta, fastslår Agenda kulturarvs författare.

Människan i stället för föremål

"Kulturarv" är ett begrepp som de senaste åren blivit alltmer laddat, breddat, ifrågasatt och politiserat. Riksantikvarieämbetet har talat om att kulturarvet har varit odemokratiskt eftersom allas kulturarv inte har betraktats som lika värdefullt.

Agenda kulturarvs programförklaring heter Människan i centrum och blev även den klar 2004. Den slår fast att vi är mitt uppe i en omvandlingsprocess inom kulturarvssektorn, och den innehåller formuleringar av typen: "Historiebruk och kulturarvsanvändning är varierat, mångsidigt och motsägelsefullt. Så har det varit och så kommer det att förbli." Det talas om att göra finrummet till ett vardagsrum, att man ska utgå från människan, behovet av dialog, kommunikation och öppenhet samt nödvändigheten att vidga perspektiven i kulturarvsarbetet. Vid sidan av dessa fraser antyds att de viktigaste vårdarna av kulturarvet är allmänheten, inte forskare och experter. Kritiken har inte låtit vänta på sig:

- Programförklaringen saknar substans, är full av självklarheter och är egentligen en rätt populistisk skrift, anser Clas Tollin, som är lektor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala och en uttalad kritiker.

- Man antyder att allt är lika viktigt, att allas berättelser lika giltiga, och man nämner inte mycket om behovet av faktiska kunskaper och forskning, säger han.

Även Jarl Nordbladh, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, saknar tydlig kärna och riktning i dokumentet:

- Att framhålla att allmänheten ska var med och bestämma vad som är kulturarvet är knepigt. Vad allmänheten tycker är ofta produkter av vad som står i tidningar och av tillfälliga opinioner.

Kerstin Lidén, professor i arkeologi med laborativ analys vid Stockholms universitet, får ofta förfrågningar från allmänheten:

- Människor vill få reda på dateringar av föremål, om deras användning och hur man har hittat dem. Jag tror inte att de vill få ideologiska budskap nedkörda i halsen. I centrum för vår verksamhet står de materiella lämningarna, de fysiska objekten. Och att de sedan tolkats olika i olika sammanhang är väl rätt självklart.

- Samtidigt kan man säga att allt tal om att den vanliga människan ska bestämma faktiskt betyder att man underkänner den professionella kompetensen hos oss arkeologer, fortsätter hon.

Birgitta Johansen, chef på kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet, bemöter kritiken med att folkliga uppfattningar alltid har varit viktiga inom kulturarvsarbetet:

- Det behövs en kombination av experter och vanliga människors behov. Allas tolkning av kulturarvet är viktig för oss.

Ny inriktning

Det är uppenbart att Riksantikvarieämbetet och Historiska museet vänder sig från museernas och arkeologins roll under 1800- och 1900-talen - att skapa och sprida en svensk nationell historia. Man försöker hitta en ny inriktning.

Historiska museet ska nu tillsammans med Riksantikvarieämbetet starta ett kulturarvsvetenskapligt institut på försök i fem år, från 2005 till 2010. Syftet är att utbilda forskare till det som kallas kulturarvs- och museisektorns nya behov. Vilka är då dessa behov?

- Vi behöver knyta ihop den teoretiska och praktiska verksamheten inom kulturarvsarbetet, säger Mats Burström, professor i arkeologi vid Södertörns högskola.

På universiteten finns det många som känner sig förbigångna:

- Detta är illavarslande, säger Clas Tollin. I stället för universitetens kunskaper vill man ha egna kunskaper efter egna mallar. Det har ju tidigare funnits forskarskolor på museerna, men deras kunskaper passar tydligen inte. Jag förespråkar i stället tydlig empirisk forskning som bygger på fakta. Sedan kan man ta ställning och tolka resultaten på olika sätt.

- Många arkeologer är skakade över att deras kompetens i och med detta underkänns av Riksantikvarieämbetet och Historiska museet, menar Kerstin Lidén. Man skär ner på resurserna till exempelvis Runverket för att ge pengar till ren ideologiproduktion. Det verkar vara en ideologisk skola för postmodernism.

Birgitta Svensson, professor i etnologi vid Stockholms universitet, är förvånad över att universiteten inte ens är tillfrågade:

- Detta är en stor sak som kräver förarbete. Det finns många etnologer, historiker och arkeologer som redan sysslar med frågor kring historiebruk. Men våra kunskaper verkar inte räknas, säger hon.

Historiska museets chef Kristian Berg betonar att institutet bland annat ska studera hur kulturarvet har använts. Det ska skapa nya kontaktytor mellan forskare och museerna. Han kan förstå att det finns kritik:

- Om det finns nya sätt att utveckla forskningen om kulturarvet är det en viktig diskussion som bör få höras, eftersom vi utmanar det för givet tagna.

Mats Burström anser att institutet i sig inte innebär något underkännande av universitetens forskning och kompetens. Däremot finns en skillnad i synen på kulturarvet. Mats Burström har exempelvis ägnat sig åt "förortsarkeologi", det vill säga gjort utgrävningar i Hallunda och Vårby utanför Stockholm. Även om många fornfynd gjorts i just förorter är syftet med dessa utgrävningar inte i första hand vetenskapligt, utan att skapa en arena och en "happening", en mötesplats som lockar till sig folk och medier.

- Vi erkänner att olika grupper har olika uppfattningar om vad som är viktigt i kulturarvet. Vi menar att det är viktigt att skapa utrymme för samtal och diskussion mellan experter och allmänhet. Men de mer konservativt orienterade har svårt att se det. De vill i stället att forskningen ska koncentrera sig på vad de uppfattar som det "riktiga" kulturarvet, exempelvis runstenar och medeltidskyrkor.

- Inom arkeologin har man sedan 1980-talet alltmer betonat tolkarens aktiva roll i forskningen - och olika perspektiv ger olika forntider, om man ska spetsa till det, säger Mats Burström.

Kulturarvets politiska potential

Även chefen för Musikmuseet, Stefan Bohman, är positiv till ett kulturarvsvetenskapligt institut. Han är etnolog och docent i museologi vid Umeå universitet samt ordförande i Rådet för museivetenskaplig forskning.

- Det finns i dag en alldeles för liten medvetenhet om kulturarvets politiska innebörd. Ta exempelvis den kända bron över Neretva i Mostar i Bosnien-Herzegovina. När den sköts sönder av kroatiska stridsvagnar 1993 var det inte militärstrategiska bedömningar som låg bakom, utan att bron var en symbol för ett kulturarv som inte passade nationalisternas agenda. Därför förstördes bron. Sådana exempel kan mångfaldigas.

- Man måste skilja mellan två olika typer av forskning, säger Stefan Bohman. Dels den forskning som sedan länge bedrivs på museernas material och samlingar, dels den nyare forskningen om museernas faktiska verksamhet och hur historia används där. Dessa två fält bör inte sättas i motsatsställning till varandra.

- Jag är irriterad över att kritikerna börjar raljera om "postmodern ovetenskap" och att den senare typen av forskning nu ska ersätta den förra. Så är det helt enkelt inte, säger han. Vi kan ha både och.

Men resurserna för forskning är inte oändliga. Kritikerna hävdar att både Riksantikvarieämbetet och Historiska museet gör sig av med sin historievetenskapliga kompetens till förmån för pedagoger och annan personal. Riksantikvarieämbetet har motiverat personalförändringarna med att myndigheten på ett bättre sätt vill kunna leva upp till samhällets krav på mångkulturalism och jämställdhet.

- Mångkulturalism är inget nytt, menar dock Clas Tollin. Sverige har ju alltid varit mångkulturellt. Många svenska medeltidsstäder var flerspråkiga, i Stockholm talades både tyska och finska vid sidan av svenska, och Sverige har haft fransktalande kungar. Under hela historien har vi haft invandring och utvandring. Tidiga invandrargrupper har varit valloner och judar. Allt detta kan man studera empiriskt och ta fram faktisk kunskap om. Och jag undrar varför nyinflyttade grupper inte skulle vara intresserade av runor eller av vad som hände under stenåldern i det område där han eller hon bor nu? Historiska museet och Riksantikvarieämbetet har ju inte tidigare uteslutit dessa grupper, fortsätter Clas Tollin.

Historiska museet har också kritiserats för sina utställningar. Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet, har avböjt att fortsätta i Historiska museets styrelse. Han är kritisk till att museet har haft utställningar som varit frikopplade från dess arkeologiska och historiska samlingar. Dessa bör vara kärnan i verksamheten, enligt honom.

Ett Skansen för 2000-talet

Det sker alltså förändringar inom kulturarvssektorn. Många av förespråkarna för förändringar vill studera hur kulturarvet har använts: alltså hur man tidigare har tolkat arkeologiska fynd, hur man sett på formhistoria under 1800-talet och så vidare. Kritikerna menar att denna intresseförskjutning gör att frågor om den faktiska historien tonas ner.

- Arkeologin har en identitetskris i dag, anser Kerstin Lidén, man söker nya vägar utan att riktigt veta riktningen.

Clas Tollin tror att förändringen delvis bottnar i dagens snabba samhällsomvandling, som av vissa grupper tolkas som att det gäller att så att säga hänga med. Då blir förändring ett självändamål för Historiska museet och Riksantikvarieämbetet.

- Detta är inget nytt, utan en gammal diskussion om spänningsfältet kunskap kontra upplevelse inom museer och kulturarvsinstitutioner, hävdar å andra sidan Peter Aronsson, professor i Kulturarv och historiebruk vid Tema Q, Linköpings universitet. Vad man talar om i Agenda kulturarv och inom Riksantikvarieämbetet är ett slags funktionellt Skansen för 2000-talet. Då - för hundra år sedan - skulle regionerna integreras i Sverige, nu är det invandrarna. Begreppet nation håller helt enkelt på att omprövas.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

5

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Historia har tydligen förvandlats till en politiskt korrekt lekstuga för karriärbyråkrater, genusteoretiker och liknande vetenskapsbefriade personer.Det är bara att hoppas att det tas privata initiativ att bevara den svenska historien.Men man får väl dessvärre, som historiskt intresserad, rikta in sig på att i framtidenköpa litteratur på antikvariat, för att få en glimt av svensk historia. Jag hoppas verkligen att arkeologer mfl tar strid mot detta vansinne.

Med denna logik så spolar vi ner knugar och drottningar i toalettstolen. Vi ska ju berätta folkets historia inte en familjs historia. Alla är ju lika värda och därmed lika betydelsefulla. Låt oss gärna få veta mer om den lokala pizzerian och dess historia istället Gärna utställningar på museet om Hawaii, Capricosa och Kebabpizzan så att vi blir världens mest upplysta folk.

Man talar visserligen om kulturarvets politiska innebörd, men undviker att beröra den politiska styrningen. Sedan den första kulturpolitiska propositionen 1974 har staten ökat kraven på "tillgänglihet för alla". Man anser från politiskt håll att kulturlivet varit för elitistiskt och nu, genom politiska diktat, ska bli tillgängligt för alla. Invandrare blir därmed ett argument; från politiskt håll anses det att invandrare "stått utanför" och att man därför från politiskt håll måste integrera invandrare i kulturlivet (dvs. man objektivifierar invandrare). Ett talande citat: "Riksantikvarieämbetet har motiverat personalförändringarna med att myndigheten på ett bättre sätt vill kunna leva upp till samhällets krav på mångkulturalism och jämställdhet." Vad som hänt är att RAÄ gjort sig av med sakkunnig personal (historiker, arkeologer, konservatorer m.m.) och anställt pedagoger, för att kunna föra ut det politiska budskapet ("Nu är museerna öppna för alla") till folket.Det är ett ständigt krav från regeringen till arkiv, bibliotek, museer att man årligen ska redovisa vad man gjort för att locka nya "användargrupper" till sina respektive institutioner. Svaren från arkivvärlden blir ofta flosker (Hur besvarar man dumma frågor?); för hur lockar man nya skaror att läsa statskontorets dispositioner från 1680-talet (något mer förbålt tråkigt får man leta efter!). Det krävs det ofta något specialintresse för att man ska bege sig till ett arkiv . . . Nu kanske jag låter lite sur, men min uppfattning är att denna politiska (dvs. socialdemokratiska) styrning av kulturlivet är att använda gruppen "invandrare" som ett verktyg för sin egen självgodhet. "Vi politiker hjälper de stackars utanförstående att bla bla bla . . . "För arkiv- och museisektorn borde huvudmålet att 1. bevara och vårda samlingarna, 2. ta hand om de nya samlingar som skapas, 3. se till att det är tillgängligt för alla. Kulturpolitiken idag syftar _bara_ på punkt 3.Det är därför som Riksantikvarieämbetet säger upp sin sakkunnigpersonal. Därvid används som sagt begreppet "invandrare" för socialdemokratisk självgodhet.

Vad som bör sparas till eftervärlden materialistiskt bör inte bedömas subjektivt utan istället objektivt. Det som haft stor betydelse när kulturen förändrats är av vikt. Ett bra exempel är persondatorn. Allt kan nämligen inte sparas för då blir det inflation av föremål. Dock kan föremål skriftligt och fotografiskt katalogiseras för framtida generationer. Det är av vikt att så sker inte bara för gemene man nyfikenhet i framtida generationer utan även för framtida forskning för förståelse av vår tid.

Det som vanligt folk tycker är viktigast att bevara, avfotograferas ellr videofilmas ofta. Andra har dock lite intresse av dina bevarade videofilmer. Här måste nog gemensamma intressen bevaras om de skall vara intressanta för någon i framtiden. Det var kanske inga demokratiska beslut att bygga pyramider och långa murar, men dessa betraktas numera som sevärda.

Lägg till kommentar