Annons

Inget krig – bara ett släktgräl

Det mesta vi tror oss veta om rosornas krig är fel.

Författare: 

Publicerad:

2005-01-01

Den 22 augusti 1485 springer en ond puckelryggig kung omkring på ett blodigt slagfält utanför Leicester och skriker: "En häst! En häst! Mitt rike för en häst!" Men kung Rikard får ingen häst. Han blir nedhuggen, och hans krona placeras på den ädle Henrik Tudors hjässa. Rosornas krig, kampen mellan huset Yorks vita ros och huset Lancasters röda, är till ända.

Detta är den i särklass mest kända bilden av rosornas krig, den trettioåriga maktkamp i engelsk historia som de flesta av oss har hört talas om, men som få känner till annat än genom Shakespeares dramatik. Vi ser den monstruöse kung Rikard, som mördade sina brorsöner genom kväva dem med en kudde. Vi ser de många avrättningarna, i regel halshuggning, av storman efter storman. Vi ser fagra damer som manipuleras av maktens män. Vi ser de stackars barnen, som kommer i vägen när herremännen gör upp och tvingas plikta med sina liv för att de har fel far och fel mor. Vi ser idel förräderi och lönnmord. Som en ovanligt blodig tvålopera, men på riktigt. Eller?

Inget riktigt krig

Nej, det mesta vi tror oss veta om rosornas krig, särskilt det vi lärt oss av William Shakespeare, är fel. Redan själva termen "rosornas krig" är missvisande, och det på mer än ett sätt. För det första var det inget krig, och för det andra hade konflikten ingenting med rosor att göra. "Kriget" var i själva verket 15 eller 16 drabbningar, som snarare var skärmytslingar. Den sammanlagda tiden för konfliktens alla fälttåg uppgick till omkring 60 veckor, alltså lite mer än ett år, utspridda över drygt tre decennier. Det förekom ingen egentlig plundring, ingen belägring, inga massakrer på civilbefolkningen, ingen nedgång i kulturlivet. Jämfört med "riktiga" krig var manfallet fåtaligt och huvudsakligen begränsat till medlemmar av högadeln, inklusive kungahuset, och till deras följesmän - vilka nästan alla deltog av egen fri vilja.

Att rosorna har kommit med i bilden beror bara på att kung Henrik VII senare uppfann ett nytt heraldiskt emblem, den vit-röda dubbelrosen, något som satte fantasin i rörelse hos historieskrivare och dramatiker. Huset Lancaster hade visserligen en röd ros som en av sina symboler, och huset York hade ärvt en vit ros till följd av släktskap med huset Mortimer, men det var först långt efter "kriget" som historieberättare lyfte fram rosorna och gjorde dem till symboler. Faktum är att även den bittra fejden mellan två ätter i mångt och mycket är en efterkonstruktion.

Att "rosornas krig" bröt ut hade inget med klanrivalitet att göra, inte heller med den typ av regionala motsättningar som i andra länder har resulterat i inbördeskrig. Det var snarare fråga om en djup kris som bottnade i inre brister i senmedeltida politisk kultur. Vi kan vara mer exakta än så: kriget hade aldrig brutit ut om inte Henrik VI hade varit en så usel kung.

England svårregerligt

Det var svårt att regera England: arbetet krävde hög kompetens av den man som satt på tronen. Kungens inkomster var otillräckliga. Rätten att kräva skatt tvingade monarken till en svår balansgång mellan de egna, vännernas och parlamentets intressen. Att det blev allt dyrare att leva och föra krig till följd av högadelns smak för lyx och militärteknologins utveckling - bruket av eldvapen, uppsvinget för legoknektar och liknande - gjorde inte saken bättre. Dessutom var kommunikationerna dåliga, varför kungen och hans rådgivare var tvungna att lita till att de förhopp-ningsvis trogna stormännen i periferin agerade klokt och försiktigt på egen hand. Så var långt ifrån alltid fallet.

Detta gav högadeln - ett sextiotal självmedvetna aristokrater - en nyckelroll i styrelsen av England. Ingen var stark nog att göra uppror mot kronan, men det räckte i regel med att han förhöll sig passiv eller störde friden genom intriger för att kungens arbete skulle försvåras. Det gällde alltså för monarken att sprida gracerna väl, att inte favorisera vissa stormän framför andra och att ständigt mäkla fred mellan dem. Så länge kungen var kompetent och stark nog att klara av detta fungerade samspelet väl, och regimen hotades inte av inre oro. Men då och då begick Englands kungar katastrofala misstag, vilket i förlängningen kunde kosta dem livet - så som skedde med Edvard II på 1320-talet och Rikard II på 1390-talet.

Edvard II och Rikard II hade varit för ambitiösa. Deras fel var att de betett sig mer enväldigt än deras resurser gav utrymme för. Henrik VI, som tillträdde regeringen som barn år 1422, led av det motsatta problemet. Han var en av Englands svagaste kungar någonsin, ibland helt oförmögen att styra på grund av sinnessjukdom. Han saknade politisk och militär begåvning och satsade i stället energin på fromma gärningar, som att stödja kyrkor och universitet. Därför gick det som det gick. För att säkra sina positioner måste högadelsmännen agera på egen hand. De byggde upp privata arméer och drog sig inte för att attackera varandra. De kämpade om inflytandet över kung Henrik. Kampen om England gjorde även att högadeln inte förmådde hålla kvar de stora besittningarna i Frankrike. Steg för steg förlorades de i det så kallade hundraårskriget.

Att just dessa kraftmätningar har blivit ryktbara, att vi över huvud taget känner till rosornas krig även i Sverige, beror säkert på att de har odödliggjorts av Shakespeare. Konflikttypen var allt annat än speciell för just England. Frankrike upplevde en liknande era av högadliga fejder i början av 1400-talet. Liknande bekymmer drabbade även Sverige. Kalmarunionens monarker var tvungna att samarbeta med svenska magnater som Karl Knutsson (Bonde), Kristiern Nilsson (Vasa) och Jöns Bengtsson (Oxenstierna). När balansgången misslyckades blev resultatet fejd och förlorad krona.

Till saken hör också att hela Europas lågadel fick ekonomiska problem i svallvågorna efter digerdöden och påföljande pestepidemier. När bönderna dog och räntorna slutade betalas, måste lågadelsmännen kompensera sig genom att bli korrupta skatteindrivare, domare eller legoknektar. Det är ingen slump att Robin Hood-legendernas onde sheriff av Nottingham och de svenska rimkrönikornas elaka danska och tyska fogdar tillhör just denna epok. Dylika herrar hade inget emot att deltaga i herremännens fejder om de själva kunde vinna ära och rikedom.

Sporadiska strider

Att redogöra för hela rosornas krig är omöjligt, men en sammanfattning kan vara intressant för visa att det handlade om sporadiska konflikter snarare än ett verkligt krig.

Henrik VI, som tillhörde den gren av kungahuset som brukar benämnas Lancaster, var som sagt oförmögen att regera England. Därför utbröt oroligheter på 1430- och 1440-talen. Lokala ämbetsmäns missbruk beivrades icke. Bönder och borgare reste sig till och med i ett stort uppror under Jack Cade år 1450. Högadelsmännens privata fejder, såsom den blodiga kampen mellan familjerna Percy och Neville i norr, pågick utan att centralmakten förmådde lägga sig i. I detta läge spred sig oron till hovet, där ädlingarna konkurrerade om inflytande. På ena sidan stod Edmund Beaufort, hertig av Somerset, på den andra hertig Rikard av York, Englands störste jordägare, som själv tillhörde en gren av kungahuset. När kung Henrik blev sinnessjuk i augusti 1453 lyckades Rikard tillvälla sig förmyndarstyret i egenskap av protector, "beskyddare", för riket. Detta irriterade inte bara Somerset utan även Henriks ambitiösa gemål, Margareta av Anjou. När Henrik återfick förståndet år 1455 gick det inte längre att hejda den blodiga urladdningen. Första fasen i kriget bröt ut.

Den 22 maj 1455 besegrade Rikard av York styrkor som var lojala mot Margareta i slaget vid Saint Albans. Drabbningen var typisk för rosornas krig: den varade bara i en halvtimme, endast 60 personer stupade, men bland dessa fanns både hertigen av Somerset och hans nordengelske allierade Henry Percy, earl av Northumberland. Ingendera sidan var emellertid stark nog att tillintetgöra motståndaren, varför de påföljande fyra åren fick karaktären av nervös vapenvila. År 1459 fortsatte kraftmätningen i en serie strider, som slutade i att Rikard erkändes som Henrik IV:s tronföljare år 1460. Egentligen ville han bli kung direkt, utan att behöva vänta på Henriks död, men för denna djärva plan saknade han stöd. Kort tid senare miste emellertid Rikard allt, även sitt liv, när drottning Margaretas trupper vann en triumferande seger vid Wakefield den 30 december.

Sedan begick hon ett misstag. I stället för att låta känslorna svalna marscherade hon rakt mot London och fick dess invånare att frukta plundring och död. De vägrade släppa in henne i staden och gav därmed Rikards arvtagare, sonen Edvard, en god chans att göra vad fadern misslyckats med. Edvard mottogs med öppna armar av Londonborna och krävde kronan som kung Edvard IV. Utropandet av den nye kungen ägde rum i Westminster den 4 mars. I den drabbning som följde, slaget vid Towton den 29 mars, det blodigaste slaget under rosornas krig, tillfogades huset Lancaster ett fullständigt nederlag. Några små motståndsfickor återstod att nedkämpa under de påföljande tre åren, men i allt väsentligt hade Edvard säkrat sin tron. Henrik VI tillfångatogs och spärrades in i Towern.

Befanns vara väl mäktig

Därmed var krigets första fas över. Edvard var en frisk och energisk kung som inte hade för avsikt att råka i samma dilemma som föregångaren. Att han ändå misslyckades berodde på att de stormän som hjälpt honom vinna makten efter några år började finna honom litet väl mäktig. Han gifte in sig i en dittills relativt obemärkt familj, huset Woodville, och vad värre var: han släppte in dessa uppkomlingar i riksstyrelsen, något som retade mer än en mäktig yorkist som därmed fann sig förbigången. Ett uppror bröt ut år 1469, och när stödet för Edvard försvagades till följd av stormännens tendens att begå förräderi for Edvard som hjälpsökande flykting till det burgundiska Holland, medan Henrik VI återuppsattes på tronen.

Henrik VI:s andra period som engelsk kung blev kort. I mars 1471 återvände Edvard med burgundiskt stöd. Den 14 april krossade han motståndet vid slaget vid Barnet, och när Henrik VI en kort tid senare mördades i London var huset Lancaster nästan utrotat. Krigets andra fas var över.

Förmodligen hade det inte blivit någon tredje fas om Edvard IV tillåtits leva i ett par decennier och kunnat efterträdas av en vuxen son. Men så blev inte fallet. Han avled redan 1483, varvid huset York ånyo splittrades. Edvards bror Rikard, hertig av Gloucester, manövrerade ut släkten Woodville och Edvards båda söner - som han lyckades förklara illegitima och placerade i Towern - varefter han besteg tronen som Rikard III. Missnöjda stormän slöt sig i detta läge upp kring en avlägsen släkting till huset Lancaster, walesaren Henrik Tudor. Med Frankrike som bas invaderade Henrik England år 1485, där han konfronterade Rikard i slaget vid Bosworth Field. Rikard skulle förmodligen ha segrat - han var numerärt överlägsen - om inte mäktiga stormän hade begått förräderi mitt under slaget. Rikard stupade, Henrik triumferade och blev Henrik VII. Huset Tudor steg upp på tronen, något som ytterligare legitimerades av att Henrik gifte sig med Edvard IV:s dotter och därmed slog ihop York och Lancaster. Efter ett sista misslyckat yorkistuppror 1487 lade sig lugnet över den engelska högadelns gods och slott.

Ej vattendelare i Englands historia

Som synes blir det inte mycket kvar av "kriget" om vi skalar ner det till dess egentliga beståndsdelar, uppgörelserna inom aristokratin. Men ändå fortsätter vi att kalla kraftmätningen rosornas krig. Vi tycker om termen. Vi minns den från barndomens äventyrsböcker. Den dyker upp i tv-serier, filmer, dramer, serietidningar och i alla möjliga sammanhang, ofta i överförd bemärkelse om företeelser som inte har det minsta med engelsk senmedeltid att göra.

Även inom historieforskningen har "krigets" karaktär av mytomspunnen kraftmätning givit sig till känna. En så långvarig konflikt måste rimligen, tycks man ha resonerat, i grunden ha förändrat England. Enligt den traditionella uppfattningen av rosornas krig innebar konflikten slutet för den engelska medeltiden och begynnelsen av den tidigmoderna eran. Den svaga kungamakt som kännetecknat 1400-talet gick i graven och ersattes av den starka Tudormonarkin. Varje granskning av denna hypotes visar kvickt på dess felaktighet - vi har många exempel på perioder av både stark och svag kungamakt såväl före som efter rosornas krig - men myten lever icke desto mindre vidare i lärobok efter lärobok. Den fortlever eftersom den är bekväm. Vi vill att rosornas krig ska ha varit en vattendelare.

Till de mest seglivade myterna hör idén att rosornas krig medförde att den engelska högadeln decimerade sig själv, något som indirekt beredde vägen för den nya tidens starka engelska kungamakt, med Henrik VIII och statskyrkan som välkända resultat. (Argumentet är inte alltför olikt ett som stundom anförs när vi i Sverige diskuterar Stockholms blodbad 1520, nämligen att blodbadet underlättade för Gustav Vasas kommande maktutövning.) En enkel demografisk kontroll räcker emellertid för att motbevisa argumentet. Högadelns medlemmar utkämpade visserligen kriget på egen hand, men de tog inte död på varandras släkter och underminerade inte sin maktställning. Inget tyder på att Englands adelsätter dog ut ovanligt hastigt just på 1400-talet.

En annan missuppfattning gäller krigets grundkaraktär. Ytterst, sägs det, var rosornas krig en uppgörelse om makten över Englands krona, en kamp mellan huset York och huset Lancaster. Det är den bilden vi får hos Shakespeare. I själva verket existerade emellertid inte dessa ätter i egenskap av stridande partier. Kriget började som en kamp om inflytande över riksstyrelsen i Henrik VI:s namn. Rikard av York kastade fram sitt tronanspråk flera år efter den första drabbningen. Det faktum att högadelsmännen ideligen bytte sida gör också att vi har svårt att tala om två motsatta partier. Den politiska kulturen fungerade helt enkelt inte på det viset.

Det måste dock erkännas att vissa element inom den politiska kulturen förändrades som resultat av rosornas krig. Högadeln blev visserligen inte svagare, men den blev fredligare. Magnaterna drog sig hädanefter för att inlåta sig i militära konspirationer, starta privata krig och resa upprorsfanan. Rosornas krig hade åskådliggjort de risker för liv och egendom som våldsamt politiskt agerande medförde. De första Tudorkungarna, Henrik VII och Henrik VIII, uppvisade sådan brutalitet mot sina motståndare att mer än en jordägare tänkte sig för innan han började bråka. En annan förändring gällde parlamentet. Den lagstiftande församlingens auktoritet stärktes genom att kungarna valde att öppet luta sig mot den. Såväl Edvard IV och Rikard III som Henrik VII ansåg det nödvändigt att låta parlamentet godkänna deras troninnehav.

I övrigt var kriget alltså mer myt än verklighet. Största delen av krigsperioden, särskilt Edvard IV:s andra tid som kung, var utpräglat fredlig. Bönder och hantverkare bekymrade sig inte om vad högadeln hade för sig, eftersom konsekvenserna för dem själva var obetydliga. Rikard III:s ondska, så underbart skildrad av Shakespeare, är en bluff. Monstret Rikard är ett påhitt av Tudordynastins propaganda - till och med Rikards puckelrygg är fiktiv, och på verklighetens Bosworth Field lär han aldrig ha hunnit springa omkring och leta efter hästar. Tyvärr.

Historien om rosornas krig är historien om myten som är så mycket starkare än verkligheten. Rosornas krig är, skulle man kunna säga, inte medeltiden som den var utan som den, enligt vår romantiska syn på det förflutna, borde ha varit.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Tack, det var en välkommen artikel!Alltsedan jag läste om upprättelsen av Rikard III i 'En gammal skandal'/'The Daughter of Time' av Josephine Tey har jag funderat över var man ska finna en lagom 'kort sammanfattning' av vad och hur Rosornas krig var och började. Det tycks som jag har funnit den nu.För den som inte känner till Teys bok följer här dess baksidestext. 'Kommissarie Grant från Scotland Yard har efter en olycka hamnat på sjukhus, där han trots sitt nödtvungna sängläge snart brottas med sitt livs svåraste kriminalfall: Var den beryktade Rikard III en hänsynslös mördare eller var han tvärtemot historieböckerna oskyldig? Den tränade detektiven följer sitt spår steg för steg mot den fantastiska upplösningen.' Hälsningar & Gott Nytt År/Magnus Kochen internetsida om Teys bokhttp://www.hexmaster.com/faktoider/rikard_iii.html

Dick Harrison argumenterar i januari-februari numret av FoF att Rosornas krig inte var något krig utan BARA ett antal fälttåg och fältslag som tillsammans bara varar några veckor av den 32 års period som Rosornas krig var utspridda över. Han underkänner också namnet Rosornas krig eftersom det inte var samtida. Argumenten för att rosornas krig inte var att ett "riktigt" krig är som följer. Det skedde ingen plundring utan det var en intern upp-görelse mellan mindre grupper av adelsmän med deras följen. Under "kriget" skedde inga belägringar och ingen plundring. Slagen skall ha varit oblodiga. Han framför också argumentet att det egentligen inte fanns två partier eftersom det så ofta förekom förräderi och överlöpningar.Att namnet Rosornas krig är av senare datum än själva kriget är inget suspelt utan tvärt om det vanliga förfarandet. Det dröjde exempelvis årtionden innan första världskriget fick det namnet.Det förekom riktiga belägringar under Rosornas krig. Den mest kända är belägringen av Bamburgh castle 1464 där Edwards tunga belägringskanoner skjöt bräsch i murarna. Sedan stormades borgen och svårt sårade kommendanten fick känna på yxan.Att plundring inte förekom är ett i brist på bättre ord kriminellt påstående. När drottning Margaret ledde en stor armé mot London 1461 uppträdde trupperna som de invaderade Skottland, brände och mördade allt i sin väg. När Henry såg hur trupperna behandlade St.Alban vägrade han att låta dem marschera mot London och det visade sig vara ett stratehiskt misstag. När hans armé retirerade norrut tillämpade de den brända jordens taktik. Harrison beskriver endast första slaget i vid St.Albans i någon detalj eftersom det är det slag som närmast motsvarar hans tes om mindre adelsfäljen som bekrigar varandra med små omkostnader i liv. I slaget vid Towton 1461 bedöms de stridande uppgå till 80000 man. Den Yorksiska armén hade 48660 man enligt mönsterrullan och den lancastriska armén var betydligt överlägsen. Inga stora kavallerichocker av adelsfanor förekommer och långbågarnas pilar är slutskjutna redan slagets i början. Ej heller användes artiileri som skulle bli viktiga i de senare slagen i Rosornas krig. Slaget som varade hela dagen bestod huvudsakligen av närstrider mellan täta divisioner av infanteri beväpnade med hillebarder, svärd, pansarstickare och spikklubbor. Antalet döda är ganska hopplöst att sätta en siffra på men tiotusentals stupade och även Yorkisterna förlorade tusentals man eftersom de drevs tillbaka i handgemäng större delen av dagen även de till slut vann. Det var inte små adelsföljen som jagade varandra runt en sommaräng utan två stora folkuppbåd. med nödvändighet rekryterade från plogen. Slaget vid Towton var vida blodigare än slagen vid Lund och Poltava som var de blodigaste drabbningarna i krig som ännu inte är bortdefinierade. Harrison säger också att fälttågen under Rosornas krig tillsammans bara räckte några veckor. Vintern 1460-61 var en mycket händelserik period med flera arméer i ständig rörelse trots säsongen och ett förvånande antal stora slag. Den 30 december 1460 utkämpades slaget vis Wakefield. Den 2 februari 1461 följde slaget vid Mortimers cross. Den 17 februari 1461 utkämpades andra St.Albans. Den 29 mars 1461 följde slaget vid Towton. Därtill flera mindre men blodiga strider. Det är en mycket intesiv krigföring. Under stora, ännu inte ifrågasatta krig som Spanska tronföljdeskriget kunde hela år gå utan några fältslag alls och 1633 mitt i det 30-åriga kriget rann förbi utan vare sig slag eller belägringar.Slutligen har argumentet mot att det inte fanns partier eftersom överlöpningar var så vanliga rent logiska problem. Hur kan man löpa över om det finns någonstans att löpa. Flera av slagen under Rosornas krig avgjordes genom att delar av arméerna bytte sida på själva slagfältet. Där om någonstans finns det tydliga partier.I Europa har hyperpacifismen spridit sig till det förflutna och historien skrivs nu om i pacifistisk riktning. Det förklraras att Vendeltiden med alla sina bygdeborgar och svåra avfolkning inte var enormt krigisk med argumentet att förändringarna tog ett par generationer. Det är ungefär som om framtida arkeologer skulle förklara att Sverige inte motoriserades under 1900-talet trots utbyggnaden av vägnätet eftersom det tog generationer att bygga vägarna.Det sägs också att det inte finns något som tyder på att eskimåerna var i strid med varandra trots att såväl vikingar som eskimåer påstår motsatsen. Det har t.o.m. framförts att Hadrianus mur inte var till för att hindra raider från barbarerna i norr. Det finns t.o.m. originaldokument uppgrävda vid muren där sådana raider omnämns.Dick Harrison har anslutit sig till den trenden och försöker nu definiera bort en utdragen krigisk konflikt med argumentet att det inte är en skog utan bara en massa träd som står tätt tillsammans.Var skall det sluta ?Stefan spett, stockholm, Sverige.

Lägg till kommentar