Annons

Återkoppling: 'Sant och falskt' i klimatdebatten

Meteorologiprofessor efterlyser mer ödmjukhet och samarbete i forskningen om vår planets framtida klimat.

I artikeln lyfts ett antal viktiga frågor fram men på ett sätt som skapar polemik snarare än dialog och samförstånd. De kritiska forskare som citeras har alla delvis rätt - men samtidigt också fel i någon mening.

Att klimatfrågan är oerhört komplicerad hindrar inte att vi som forskare måste försöka förstå de olika sambanden så gott det går. Om vi är oense och förvirrade, kan man knappast klandra allmänheten för att bli ännu mer förvirrad. Samtidigt är oenighet i sig en viktig motor i sökandet efter ny kunskap, och ingen seriös forskare strävar efter att alla ska vara helt eniga om allting.

Det finns också en pedagogisk paradox som hänger samman med trögheten i klimatsystemet. Om en åtgärd hade omedelbar och synlig effekt, vore det troligen inte svårt att få acceptans för den, även om den skulle innebära stora omställningar. Samtidigt vore det inte så bråttom: om verkan blir omedelbar kan man ju vänta. Det är just för att effekterna på klimatet inte blir omedelbara som det är angeläget - och svårt - att snarast påbörja åtgärder.

FN:s klimatpanel IPCC är en sammanslutning av forskare som inventerar det vetenskapliga kunskapsläget om klimatförändringar. Även om dess målgrupp är politiker och allmänhet, så är dess arbetsuppgifter inte politiska. IPCC:s slutsatser baseras på vetenskapliga rön som efter sedvanlig granskning har publicerats i den vetenskapliga litteraturen. Resultat som publicerats av forskare som kritiserar IPCC:s slutsatser utgör därför en del av IPCC:s underlag. Också själva syntesen utsätts för oberoende vetenskaplig prövning. Jag har därför svårt att se hur IPCC:s tillvägagångssätt skulle kunna "skada den vetenskapliga processens trovärdighet".

Detta innebär naturligtvis inte att IPCC alltid har rätt. Att många hävdar samma sak är ingen garanti för att det de säger är rätt eller utgör hela sanningen. Men en sådan sammanställning av kunskapsläget skulle inte finnas utan IPCC. Skulle processens kritiker hellre vilja att IPCC sa att man ser ett allvarligt hot men att osäkerheten gör att åtgärder bör vänta? Eller kanske helst att IPCC inte ens funnes?

Visst är det lätt att i dag, då mer forskning gjorts, tycka att Manns historiska temperaturkurva accepterades för lättvindigt. I dag finns fler och sannolikt bättre studier men, som Anders Moberg påpekar i artikeln, huvudslutsatsen - att vi upplever de varmaste decennierna på minst tusen år - har inte ändrats. I artikeln framställs det som om IPCC:s slutsatser bygger på observationen att temperaturen har stigit samtidigt som koldioxiden i atmosfären ökat, men analysen bygger på försök att förstå orsakssambanden mellan dessa observationer.

Klimatmodellerna är, tvärtemot vad som sägs i artikeln, mycket komplicerade. Det är därför inte överraskande att de spretar mer och mer, men det är inte riktigt att de "spretar åt olika håll". Det går i dagens klimatmodeller att återskapa de senaste 150 årens klimat (den period då det finns mätningar) - men bara om man beaktar den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Detta är inget bevis, men ändå en stark indikation. Alla modeller visar också på fortsatt global uppvärmning om inget görs åt förbränningen av fossila bränslen.

Men modellerna är långt ifrån perfekta, och att hantera osäkerhet är därför en viktig aspekt av klimatforskningen. Det är kanske sant, som Richard Lindzen påstår, att modellerna inte fullt ut förmår beskriva de naturliga klimatfluktuationerna på några hundra tusen års tidsskala. Men detta spelar möjligen mindre roll om syftet är att utreda effekten på framtida klimat av en av människan förstärkt växthuseffekt. Det är också sant att vi inte känner till allt om havens förmåga att ta upp koldioxid. Men vi vet att vi tillför systemet koldioxid genom förbränning av fossila bränslen och att koldioxidhalten i atmosfären ökar. Och om ett varmare klimat leder till att ytterligare växthusgaser frigörs från världshaven - minskar det risken?

En stor osäkerhet i dagens klimatmodeller är hur de beskriver moln. Effekten på molnbildning av samspelet mellan solen och jordens magnetfält har på senare år förts fram som en alternativ förklaring till den globala uppvärmningen. Det bästa vore om man kunde inkludera sådana effekter i klimatmodellerna. Att fästa avgörande vikt vid observerade samband mellan molnmängd och kosmisk strålning vore dock fel. Mängden så kallade kondensationskärnor borde nämligen inte primärt påverka molnmängden. Det finns redan i dag tillräckligt många sådana för att moln ska bildas när temperatur och fuktighet tillåter detta. Däremot kan man tänka sig att molnens reflektionsförmåga kunde påverkas. Men ser man detta? Kanske på månen? Mer forskning måste till innan vi förstår hur aerosoler påverkar molnen och hur kosmisk strålning påverkar aerosolerna. Men så småningom kommer vi att förstå också dessa samband. Om vi arbetar tillsammans.

Vi behöver en vetenskaplig debatt på sund nivå, där forskare från skilda ämnen tillsammans stöter och blöter olika idéer och teorier. För detta är det nödvändigt att vi respekterar och försöker förstå våra meningsmotståndares utgångspunkter.

MICHAEL TJERNSTRÖM, Professor i meteorologi, Stockholms universitet

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) Working Group 1 skriver i sin - Summary for Policymakers: The Science of Climate Change - attThe balance of evidence suggests a discernible human influence on global climate. IPCC har klart för sej att klimatet fluktuerar. Överlagrade dessa naturliga svängningar antyder vår kunskap att mänskliga, antropogena, effekter kan urskiljas. IPCC har alltså inte sagt att den globala temperaturökning på ca 0.6o C som observerades under 1900-talet är antropogen, men antyder att en del av den kan vara det och kan identifieras som sådan. IPCC övertolkas ofta. Wentzell (FoF 1/05, sid 38) skriver t.ex. Enligt Förenta nationernas klimatpanel, IPCC, är det så gott som säkert att utsläppen av koldioxid och andra så kallade växthusgaser är huvudorsaken bakom de senaste decenniernas globala uppvärmning. Knepigt är förstås att påvisa en antropogen inverkan på klimatet, och om detta lyckas, identifiera den och avgöra dess storlek. Det alexanderhugg som flitigt använts för att bevisa antropogen inverkan är påståendena att 1900-talet är det varmaste seklet och 1990-talet det varmaste decenniet under de senaste 1000 åren. De grundas på rekonstruktioner från 1998 och 1999 av den amerikanske klimatologen M.E. Mann och hans medarbetare, som utarbetade en temperaturkurva för norra halvklotet under det senaste milleniet. Enligt denna var temperaturen svagt fallande och relativt jämn fram till omkring 1900, då den snabbt steg under kraftiga svängningar. Tidigare etablerade begrepp, den medeltida värmeperioden och den lilla istiden, syntes knappast i Manns kurva, och förklarades vara lokala fenomen. Manns resultat fick förödande och väl grundad kritik, främst av S. McIntyre, R.McKitrick, Univ Guelph, Ontario, W.Soon, S.Baliunas, båda från Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics och H.von Storch, Max Planck Institute for Meteorology. Den mest ihärdige av dessa kritiker, McIntyre, uppträder som privatperson. Samtliga är eniga om att 1900-talet i klimathänseende inte är unikt under det senaste millenniet. Först då Tjernströms kollegor på Stockholms Universitet med Anders Moberg i spetsen når samma resultat noterar Tjernström (F&F 2/05 sid 56 - 57.) det, och konstaterar ödmjukt att möjligen Manns historiska temperaturkurva accepterades för lättvindigt. Dock poängterar Tjernström att vi enligt Moberg nu upplever de varmaste decennierna på minst tusen år. I själva verket skriver Moberg att värmen efter 1990 förefaller unik.Brottet i Manns kurva omkring 1900 sammanfaller med ändring av observationerna, från indirekta temperaturskattningar med främst trädringar, till direkta med termometrar. Samtidigt ökade observationstätheten markant, från omkring 100 trädserier till några tusen termometerobservationer. M a o, den apparenta klimatändringen omkring 1900 kan mycket väl vara antropogen i meningen att den framträder tack vare ett nytt världsomfattande meteorologiskt observationsnät. Som också visar att naturliga klimatfluktuationer är större och snabbare än vad vi trott. Svepande konstaterar Tjernström att dagens klimatmodeller endast kan avbilda de senaste 150 årens klimat om man tar med koldioxidhaltens ökning. Oklart om detta är en styrka eller svaghet hos modellerna. Om ändringarna i själva verket är naturliga är det ju en svaghet. För Tjernström är det dock en indikation på en antropogen växthuseffekt. Avbildningarnas kvalite, i vilket/vilka avseende/n de är bra, över vilka geografiska områden, med vilken noggrannhet och för vem underlåter han blygsamt att diskutera. Ödmjukt medger han att den amerikanske kritikern Lindzen kanske har rätt i sin förmodan att modellerna inte fullt ut förmår beskriva de naturliga klimatfluktuationerna på några hundra tusen års tidsskala. Något som Tjernström dock ser som mindre väsentligt vid studiet av den antropogena växthuseffekten på något sekels skala. Att resultaten från klimatmodellerna inte kan verifieras pga att vi endast har tillgång till några decenniers globala instrumentella observationer förbigår han.I Europa har den antropogena växthuseffekten blivit en trosats. Något som klart visas av Storbrittanniens Royal Society, som enligt The Scotsman, 20050307 kallar USAs president "a modern day Nero over climate change, fiddling while the world burns". Man undrar om den antropogena växthuseffekten är det kitt som ska foga samman EUs stater?Strävan efter objektiv tolkning av data borde man kunna kräva av debattörerna. Men klimatfrågan är så inflammerad att missuppfattningar och vantolkningar snarare är regel än undantag. Liksom övertro på komplicerade klimatmodeller, som icke kan verifieras. Om Kyotoprotokollet förverkligas, och de globala klimatmodellerna är någorlunda riktiga, kommer uppvärmningen att fördröjas några få år. Så få att vi inte ens kommer att kunna belägga det. Världens största koldioxidproducent, USA har vägrat att ratificera protokollet. Indien och Kina, med tillsammans halva jordens befolkning, behöver fossila bränslen för sin utveckling och ser ingen anledning att bromsa den med restriktioner. Tillfrågad om när Kina ska ansluta sej till Kyoto-protokollet lär en kinesisk toppolitiker svarat: Vi kommer att överväga det när vår energikonsumtion närmar sej USAs. Per capita.Tyvärr driver Sverige och EU en symbolpolitik.De vetenskapliga beläggen för en nära klimatkatastrof är svaga, men i Europa är de ändå allmänt accepterade. Det kan ju tyckas harmlöst, vad gör det att vi lägger intresse och lite pengar på ett pseudohot? Det finns förstås konspirationsteorier, som att hotet blev en politisk fråga på 1980-talet för att hålla uppe dalande oljepriser.Vi lever i en värld fylld av hot vi inte kan bemästra. Tropiska cykloner i Bangladesh, översvämningar i Kina och tsunamis är exempel på naturkatastrofer som kan kräva hundratusentals liv. Än värre är politiska katastrofer som krig, sociala som u-ländernas brist på dricksvatten, överbefolkningen och världsfattigdomen. Inför dem alla känner vi en förödande vanmakt. Vad skönt att det då finns än värre hot som vi kan göra något åt. Kanske fyller växthuseffekten ett stort behov som sådant pseudohot.Klimatändringar har vi alltid levt med och en mer nykter syn på vad människan gör med klimatet behövs.Tage AnderssonDocent, meteorologi

Lägg till kommentar