Oundvikliga klimatförändringar

Enigheten kring IPCC:s slutsatser är stor, anser Bert Bolin som var ordförande i panelen i tio år. Birger Schmitz och Anders Omstedt svarar.
Publicerad

Frågan om hur människan påverkar jordens klimat genom sin alltmer omfattande verksamhet på jorden är komplex, och det är omöjligt att på några sidor greppa problemet i sin helhet. Vad som då i stället dyker upp i medierna är försök att beskriva, som man uppfattar det, vissa nyckelfrågor. Det är vad artikeln i F&F handlar om. Det kan i och för sig vara intressant att exempelvis veta hur mätningar av styrkan på det solljus som reflekteras av jorden och belyser månens skuggsida kan hjälpa oss att förstå jordens värmebalans. Men människor i allmänhet får knappast en bättre helhetsbild av klimatfrågan.

Det är befängt när Birger Schmitz menar att vetenskapen inte är mogen att behandla klimatproblemet och att klimatmodellerna är relativt enkla. Visst är verkligheten mycket mer komplex än vad modellerna kan beskriva, men har Schmitz verkligen satt sig in i det avancerade modellarbete som görs? Det är inte heller bara meteorologer som bidrar, utan en nära samverkan sker mellan meteorologer, oceanografer, glaciologer, marinbiologer, terrestra ekologer och många andra. Vad menar sedan Birger Schmitz när han beskyller forskarna för att ha blivit politiker? Hur har de agerat politiskt? Hans diffusa uttalanden är inte klarläggande.

Anders Omstedt beskyller IPCC-forskarna för att vara naiva när de ”kritiklöst accepterat Manns kurva” över temperaturens variationer på norra halvklotet under de senaste 1 000 åren. Men IPCC ger en tydlig bild av osäkerheten. Läs IPCC:s rapport en gång till! Det viktigaste i sammanhanget, att temperaturökningen på ca 0,6 grader under de senaste 100 åren är unik, har inte ifrågasatts av någon och så vitt jag förstår inte heller av Omstedt. Visst har vi mycket mer att lära om vattenångans betydelse, men vår kunskap är inte noll. Michael Tjernström har i F&F 2/05 bemött andra påståenden av intervjuade forskare i F&F-artikeln som jag instämmer i.

Jag vill i stället ge en kort, övergripande, men givetvis ofullständig, bild av klimatfrågan och då ta fasta på de mer robusta slutsatser som IPCC fört fram. Men vi måste ändå vara medvetna om att osäkerheter finns. IPCC:s analyser är baserade på en sammanvägning av ett mycket stort antal forskares mödor. När slutsatserna är osäkra anges detta. IPCC:s tredje rapport har ca 9 000 referenser till vetenskapliga artiklar inom området.

IPCC drar slutsatsen att det är mycket troligt att människan genom utsläppen av växthusgaser i väsentlig grad bidrar till att jordens klimat blir varmare. Ingen har kunnat förklara den pågående uppvärmningen utan att beakta den ökande mängd växthusgaser som nu finns i luften. Alla är överens om att jordens klimat är ca 30 grader varmare på grund av den naturliga förekomsten av växthusgaser i atmosfären. Varför accepterar kritikerna då inte de omsorgsfulla beräkningar av hur utsläppen nu förstärker denna naturliga uppvärmning? Richard Lindzen godtar visserligen inte IPCC:s beräkningar, men hans argument är inte övertygande.

Klimatsystemet är trögt, och en betydande del av effekterna av utsläppen hittills har därför inte visat sig än. Åtgärder för att hejda vidare utsläpp märks först efter ett eller ett par årtionden. Också samhällssystemet är trögt. Det är svårt att nå enighet om vilka åtgärder som ska vidtas. De politiska turerna är många, och varje nation vill skapa sig en så fördelaktig position som möjligt i det pågående förhandlingsspelet, men de allra flesta accepterar IPCC:s slutsatser. Den amerikanska vetenskapsakademin (NAS) stöder i allt väsentligt IPCC:s arbete (Lindzen var en av de forskare som deltog i NAS-utvärderingen av IPCC). USA:s negativa inställning till Kyotoprotokollet är uppenbarligen främst politiskt motiverad.

Det är knappast möjligt att stabilisera mängden av växthusgaser i atmosfären förrän under andra hälften av detta århundrade. Snabba omställningar av världens energisystem skulle krävas, och dessutom behöver u-länderna ökad tillgång på energi i sina utvecklingssträvanden. Fortfarande är det främst fossila bränslen som står till buds för dem. De använder i dag mindre än 20 procent per person av vad i-länderna tar i anspråk och anser sig därför kunna öka utsläppen. Klimatfrågan gäller i grunden hur världens framtida energisystem ska utformas.

En rad sociala och ekonomiska frågar aktualiseras i detta sammanhang, vilka också kräver noggrann analys. IPCC har även på dessa områden försökt samla vår kunskap utan att för den skull agera politiskt. Även med en genomtänkt strategi och med användande av bästa teknik är kostnaderna visserligen stora i absoluta termer, men ändå små jämfört med den årliga ekonomiska tillväxten i i-länderna. Vi borde ha råd att använda en del av den ökade välfärd som vi skapar för att på allvar ta itu med klimatfrågan.

En betydande klimatförändring, mycket större än den vi hittills har sett, är troligen oundviklig. Frågan kvarstår: Hur motverka denna utveckling i tid? Att nå global enighet om vad och hur mycket som ska göras är en avgörande politisk fråga. Basen för beslut och handling måste då utgöras av bästa möjliga kunskap om både hur det globala samhället fungerar och hur hotet om en global klimatförändring ska kunna hejdas på bästa sätt.

BERT BOLIN

**Svar 1**
**Ofullständigt citerat, svarar Birger Schmitz vid Lunds universitet som också framhåller att prognoser inte kan testas i nuet och därför saknar vetenskaplig giltighet.**

Bert Bolin citerar mig inte korrekt: I artikeln säger jag ”att vetenskapen ännu inte är mogen att behandla klimatproblemen i deras fulla komplexitet”, vilket är tämligen okontroversiellt. De flesta är nog överens med mig att klimatmodeller inte kan förutspå vädret för sommaren som kommer. Skulle det vara enklare att spå hur klimatet blir om hundra år?

Modellarbetet må vara avancerat men baseras likväl på grova förenklingar av verkligheten. Olika modeller ger också radikalt olika resultat. Modellresultaten för framtiden kan inte prövas empiriskt och saknar därför vetenskaplig giltighet. Modellerna baseras på en kunskap i ständig förändring.

Mycket stora luckor finns i förståelsen av klimatsystemet. Ett exempel är osäkerheterna kring storleken på oljereserverna. En del spår oljebrist redan år 2010. Många forskare intar en ödmjuk attityd inför klimatfrågans komplexitet och svårighetsgrad. Detta utesluter inte att riskerna med fortsatta koldioxidutsläpp samtidigt tas på största allvar. Framsteg i klimatfrågan nås dock genom en fri, saklig debatt och inte genom krav på konformism.

BIRGER SCHMITZ

**Svar 2**
**Att människans utsläpp av koldioxid skulle ha förändrat klimatet är ännu bara en hypotes, skriver Anders Omstedt, Göteborgs universitet.**

Det finns fortfarande stora brister i vårt kunnande både om klimatvariationernas orsaker och om jordens vatten- och energibalanser. Debatten efter att Michael Mann publicerade sina resultat visar också på svårigheterna att bedöma hur unikt klimatet varit under senaste 100 åren. Osäkerheten i Manns kurva är troligen betydligt större än vad som angivits.

Att växthusgaser påverkar vårt klimat vet vi, men huruvida människans utsläpp av koldioxid under de senaste 100 åren är orsaken till dagens klimatförändring betraktar jag fortfarande som en hypotes. Om vikingatidens värmeperiod var varmare än i dag är en annan central fråga. En ytterligare klimatändring under de senaste 1 000 åren var när lilla istiden med sitt kallare klimat bröts i slutet av 1800-talet och vi gick in i dagens varmare klimat. Orsaken till denna förändring är ännu oklar, men det är ingen som menar att den orsakades av växthusgaser. Forskares ifrågasättande av IPCC:s slutsatser och andra klimatbedömningar är ett sundhetstecken och bör ses som en viktig del i den vetenskapliga processen som syftar till att öka vår kunskap.

ANDERS OMSTEDT

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor