Annons

Återkoppling: Rosornas krig var visst ett krig!

En läsare menar att historikern Dick Harrison bidrar till en historieskrivning som pacificerar vår bild av det förflutna.

Författare: 

Publicerad:

2005-06-01

Dick Harrison argumenterar att rosornas krig bara var ett antal fälttåg och fältslag som tillsammans varade några veckor av den över 30 år långa period som rosornas krig var utspritt över. Han underkänner också begreppet rosornas krig eftersom det inte fanns i samtiden.

Han menar att "kriget" var en intern uppgörelse mellan mindre grupper av adelsmän med följen. Slagen ska ha varit oblodiga, och det skedde inga belägringar. Dessutom slogs inte två partier eftersom det så ofta förekom förräderi och överlöpningar.

Men att namnet rosornas krig är av senare datum än själva kriget är inget konstigt. Det dröjde exempelvis årtionden efter första världskriget innan det fick sitt namn.

Det förekom faktiskt riktiga belägringar under rosornas krig. Den mest kända är belägringen av Bamburgh Castle år 1464 där Edwards tunga belägringskanoner sköt sönder murarna.

Att plundring inte förekom stämmer heller inte. När drottning Margaret ledde en stor armé mot London 1461 brände och mördade trupperna allt i sin väg. När Henrys armé retirerade norrut tillämpades den brända jordens taktik.

Harrison beskriver endast första slaget vid S:t Albans i någon detalj eftersom det är det slag som styrker hans tes om mindre adelsfejder med små kostnader i liv. I slaget vid Towton år 1461 bedöms de stridande uppgå till 80 000 man. Den yorkiska armén hade 48 660 man enligt mönsterrullan, och den lancastriska armén var betydligt överlägsen. Antalet döda är svårt att sätta en siffra på, men tiotusental stupade. Det handlar uppenbarligen inte om små adelsföljen som kivades. Slaget vid Towton var långt blodigare än slagen vid Lund och Poltava som var de blodigaste drabbningarna i krig som Sverige upplevt.

Slutligen argumentet om att det inte fanns partier. Flera av slagen under rosornas krig avgjordes genom att delar av arméerna bytte sida på själva slagfältet. Så där om någonstans finns det verkligen partier.

I historieskrivningen har pacifismen spridit sig till det förflutna. Det förklaras att vendeltiden med alla sina bygdeborgar och svåra avfolkning inte var krigisk med argumentet att förändringarna tog ett par generationer. Det är ungefär som om framtida arkeologer skulle förklara att Sverige inte motoriserades under 1900-talet eftersom det tog flera generationer att bygga vägnätet. Det sägs att inuiterna inte stred med varandra trots att såväl vikingar som de själva påstår motsatsen. Det har framförts att Hadrianus mur i Storbritannien inte var till för att hindra raider från norr, och så vidare.

Dick Harrison nu har anslutit sig till den trenden och försöker definiera bort en långdragen konflikt med argumentet att det inte var en skog, utan bara en massa träd som stod tätt tillsammans.

Var ska detta sluta?

STEFAN SPETT

Svar: Bara några blodiga fejder

Stefan Spett retar sig på att jag tonar ner betydelsen av rosornas krig i konfliktens egenskap av just "krig". Han anför som motargument att det visst var "partier" som kämpade och att arméerna visst var mycket stora. Dessvärre är Spett felinformerad.

För det första: antalet stridande. De uppgifter som Spett refererar till har avskrivits av forskningen såsom grovt överdrivna. Senmedeltidens skribenter levererar fantasisiffror när de berättar om fälttåg. Som svenskt exempel kan nämnas att Vadstenadiariet gör gällande att Karl Knutsson uppbådade 80 000 man inför 1452 års härjning i Skåne, det vill säga lika många som ska ha kämpat vid Towton. Om de svenska och engelska uppgifterna är korrekta skulle våra länder ha tillhört jordklotets främsta militärmakter, men sanningen är att Sverige och England var småriken vars arméer vanligtvis uppgick till som mest några tusen man. Verkligt stora engelska 1400-talsarméer, som Henrik V:s invasionsarmé i Frankrike på 1410-talet, uppgick till 10 000-20 000 man. Den korstågsarmé som 1396 kämpade mot turkarna vid Nikopolis, och som förr ansågs ha omfattat 100 000 man, har av modern forskning reducerats till omkring 16 000 man. Fler soldater än så hade ingen råd att betala, och ingen dåtida makthavare kunde heller ha klarat av logistiken (försörjning, transport och liknande). Om vi vill komma åt den verkliga numerären i en medeltida väpnad styrka måste vi vända oss till fiskala räkenskaper och till uppgifter om försörjningen av fasta garnisoner - och då finner vi i regel hundratals soldater, inte tusentals. Situationen var likartad i hela Europa. Den som vill veta mer om just den engelska situationen rekommenderas att läsa Armies and warfare in the middle ages av Michael Prestwich (1996).

För det andra: partierna. Spett anger som belägg att delar av arméerna bytte sida på slagfältet. Jag misstänker att han har Stanleys förräderi mot Rikard III vid Bosworth i åtanke, eller någon liknande händelse. Detta är i själva verket belägg för motsatsen till partibildning. De inblandade stormännen bytte sida alltefter personliga preferenser för stunden. Adelsmän som varit allierade i en strid kunde vara fiender i nästa. Det var likadant i 1400-talets svenska fejder, liksom i fejderna i övriga europeiska länder. Vi är så långt från partier och ideologier vi kan komma.

Slutligen: Spett gör gällande att det ska ha förekommit mycket plundring. Detta motsägs av att det engelska civila samhället överlevde "kriget" utan mer än marginella protester och klagomål. Om vi studerar de dokument som hantverkare, köpmän och bönder lämnat efter sig får vi snarast intrycket att England var ett helt fredligt land vid tiden för "kriget", något som givetvis beror på att vanligt folk inte berördes av striderna. En och annan trupp soldater skövlade förvisso byar och gårdar, men så skedde för jämnan under hela senmedeltiden, även under decennierna före "kriget".

"Rosornas krig" är föga mer än en i efterhand tillkommen samlingsbenämning på ett antal blodiga fejder inom högadelns krets. För de inblandade familjerna flöt blodet friskt, men med så stora tidsmässiga mellanrum att vi missförstår hela konfliktsituationen om vi kategoriserar den som ett "krig".

DICK HARRISON

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Rosornas krig fortsätter.Sex sätt att försvara en sänkt tes.1. Ignorera de motargument som man inte kan bemöta. Harrison skrev att inga belägringar förekom under Rosornas krig. Belägringen av Bamburgh kan han tydligen inte kringgå på något sätt och ignorerar den.2. Gör tillägg till sin tes och kritisera motargumenten därifrån. Att trupper bytte sida på slagfältet menar Harrison är så långt ifrån partier och ideologier man kan komma. Jag skrev ingenting om ideologier, det ordet föresvävade mig inte. Inte menade jag eller från början Harrison heller att det skulle vara politiska partier som kivades. Precis som Harrison säger bytte stormän sida som det passade. Men det är ju så man gör med partier. Byter sida som det passar och ideologi behövs inte.3. Introducera termer med obestämd mening. Att kalla Rosornas krig för ett krig är att missförstå konfliktsituationen. Vad konfliktsituation betyder verkar oklart men det kan tydligen bestämma vad som är krig eller inte. Jag har egentligen inte påstått att Rosornas krig var ett krig. På det svenska språket är ordet krig både singularis och pluralis. Höjdpunkten av Rosornas krig var kampanjerna 1459-61 tillhör det medeltida Europas intensivaste och blodigaste krig. Konfliktsituationen är ett krig, senare kallat Rosornas. Jämför med det krig som följde på Magna Charta 1215. Klimax var slaget vid Lincoln 1217. Krönikorna beskriver i vältalig detalj handgemängets intensitet och ger mängder av detaljer inte bara angående hur den franska befälhavaren greve Perche stupade utan också hur en ko dödas. Men krönikan påpekar att bara tre man stupade. En av dem som man inte hade namnet på gjorde man sig mödan att begrava i en vägkorsning. Ingen massgrav var tydligen nödvändig. Däremot togs 300 riddare och ett oräknat antal enklare krigsfolk tillfånga. Många hästar dödades. Men att konfliktssituationen var ett krig var det ingen som kunde missförstå. Under den följande plundringen av Lincoln drunknade många kvinnor och barn. De gick sig i småbåtar tillsammans med sitt silver och rodde iväg för att rädda sin dydg och rikedom. Båtar kapsejsade dock eftersom de var överlastade. På slagfälten under rosornas krig stupade män i många tusental, under krigets gång upphörde helt den medeltida seden att ta ädlingar tillfånga och begära lösen för dem från deras släkt.4. Briljera med inte nödvändigtvis relevanta data ( Min egen favorit )Det står i Vadstena-diariet att Karl Knutsson bådade upp 80000 man för invasionen av Skåne och avslutar meningen med "dicebatur": som det påstås. Att korstågsarmén vid Nikopolis skall ha sagts vara 100000 man är en nyhet för mig. Professor Harrison berättade inte om rapporten att 6 miljoner polacker och litauer deltog i slaget vid Tanneberg, det finns en uppgift på det också.Men framförallt har jag inte påstått att någon armé under Rosornas krig uppgått till 80000 man, däremot att två armeer vid Towton sammanlagt var ungefär så många.5. Säga att en opreciserad forskning har omöjligförklarat något, i detta fallet stora härar.Henrik V armé för belägringen av Harfleur är ett gott räkne-exempel. Henrik medtog 2600 riddare, drygt 8000 långbågsskyttar varav hälften beridna och en belägringskolonn. Antalet ickestridande i en riddarhär var stort som bevarad bokföring visar. Hären hade minst 10000 hästar som skulle transporteras över kanalen och skeppen i början av 1400-talet hade enorma besättningar. Ett halvstort skepp på 136 ton kan utan vidare ha 25 mans besättning. Dessutom skulle Henriks armé stå stilla under belägringen och behövde underhållas.Räknar man varje häst som fem man och räknar tjänstefolk och sjömännen får man en styrka som är större än någon armé vid Towton, dessutom är den armén transporterad över kanalen. Det fanns förvisso hästar och tjänstefolk även vid Towton men proportionellt färre än vid Harfleur. För den 13 månader långa belägringen av Calais 1346-47 skeppade engelsmännen enligt redovosningen 32000 man över kanalen. Räknat i förbrukade ransoner var den hären större än härarna under Rosornas krig.Om vi jämför med Rosornas mäktiga uppbåd. De stod inte stilla längre stunder och sökte avgörande med stor iver. Härarna vid Towton bestod övervägande av tungt infanteri. Hästar och tjänstefolk hade utbytts av eller omskolats till tungt infanteri. Härarna vid Towton rörde sig också inom England och resurser behövde inte transportera på samma sätt som när krigen pågick i Frankrike. Soldaterna kom till visthuset istället för att visthuset skeppades till soldaterna. Att använda storleken på medeltida garnisoner som ett argument för att härarna nästan lika små är inte så hederligt. Då låtsas man som inte värnplikt eller indelningsväsende finns. De flesta som har skyldighet att tjäna i konungens här är vanligtvis inte i kungens tjänst utan bådas upp i fall av krig. Efter sin seger vid Blore heath 1459 blev yorkisterna under lord Salisbury förstärkta av ett detachement av yrkestrupperna i Calais. Men två Lancastriska härar under kung Henry marscherade mot Salisbury och konfronterade honom vid Ludford. Den lancastriska hären var mycket stor, kanske 30000. När yorkisterna säg fienden blev de mycket deprimerade och många löpte inom kort över, resten upplöstes i tyst flykt. De saknade ju all akademisk skolning och visste inte att forskningen bevisat att den stora här de tittade på var en logistisk omöjlighet. Att hänvisa till en källa med lång titel är ett vanligt motargument. Jag har läst Prestwich och har tagit mina siffror för Harfleur och Calais därifrån. Däremot står det nästan ingenting om Rosornas krig i Prestwichs bok. Det enda helt relevanta är att antalet stupade vid blore Heath nog är lägre än vad krönikörerna säger eftersom bara sju män av status har rapporterats stupade där och det må väl vara hänt. Blore heath är i vilket fall ett av de mindre slagen. Efter att ha hänvisat till en bok som inte handlar om Rosornas krig visar Harrison att han bara känner till en överlöpning på slagfältet. Förutom Stanley vid Bosworth field skedde överlöpningar av enheter vid följande slag :1459 Blore heath1459 Ludford 1460 Northampton1461 St.Alban1469 Edgcote1485 Bosworth field. Vid Bosworth var det för övrigt inte en utan två Stanleys som löpte över med varsin division.Sedan har vi slaget vid Barnet 1471 som avgjordes av ett missförstånd. Man trodde att en division löpt över men det var inte så.Förresten framgår av listan hur många slag som utkämpades under Rosornas krig. Fler än vad som brukade vara fallet under medeltiden och för den delen fler än under bayerska tronföljdskriget 1778-79. Då utkämpades inga slag och inga belägringar skedde men ändå förlorade Preussen 35000 man och Österrike ruinerades för de mobiliserade fler män än under preussiska sjuårskriget. Men ingen har ännu sagt att det inte var ett krig. Harrison avfärdar härjningarna som utfördes av Margaretas jätte-armé 1459-61 med att de utsatta inte protesterade vad han nu kan mena med det. Källorna säger att Margaretas trupper härjade och brände långa rader av städer och byar. Harrison menar att härarna på 1400-talet inte kunde vara så stora eftersom de inte skulle kunna försörjas. Men om hären rör sig och plundrar bygden allteftersom kan härarna förvisso bli större. Men Harrison förklarar att plundring inte förekom utan någon begriplig argumentering för det. Alltså kan inte härarna ha varit stora. 6. Tilldela motparten en ny åsikt som är lätt att kritisera. Jag har inte påstått att Rosornas krig var ett krig. En gång 1942 i Burma. Stabsmöte.En stabsofficer beskriver de senaste uppgifterna om japanerna. Exempelvis har det rapporterats att de satt in 155mm haubitsar. Det är förstås omöjligt, sade stabsofficeren, japanerna saknar transportresurser för att föra sådana tunga vapen till det frontavsnittet.Han fick lift till fronten, fick en tumstock och anvisades en blindgångare av den kalibern.Några månader tidigare i Malaysia rapporterade soldater att de hörde bandrassel. Eftersom de brittiska staberna visste att stridsvagnar var hjälplösa i malajsisk djungel hotades vittnen med krigsrätt. Man förklarade för trupperna att japanerna måste spela bandrassel på högtalare-anläggning som psykologisk krigföring. Strax därefter öppnade högtalarna eld.Det mesta vi tror oss veta om rosornas krig är rätt

Lägg till kommentar