Rosornas krig var visst ett krig!

Dick Harrison argumenterar att rosornas krig bara var ett antal fälttåg och fältslag som tillsammans varade några veckor av den över 30 år långa period som rosornas krig var utspritt över. Han underkänner också begreppet rosornas krig eftersom det inte fanns i samtiden.

Han menar att ”kriget” var en intern uppgörelse mellan mindre grupper av adelsmän med följen. Slagen ska ha varit oblodiga, och det skedde inga belägringar. Dessutom slogs inte två partier eftersom det så ofta förekom förräderi och överlöpningar.

Men att namnet rosornas krig är av senare datum än själva kriget är inget konstigt. Det dröjde exempelvis årtionden efter första världskriget innan det fick sitt namn.

Det förekom faktiskt riktiga belägringar under rosornas krig. Den mest kända är belägringen av Bamburgh Castle år 1464 där Edwards tunga belägringskanoner sköt sönder murarna.

Att plundring inte förekom stämmer heller inte. När drottning Margaret ledde en stor armé mot London 1461 brände och mördade trupperna allt i sin väg. När Henrys armé retirerade norrut tillämpades den brända jordens taktik.

Harrison beskriver endast första slaget vid S:t Albans i någon detalj eftersom det är det slag som styrker hans tes om mindre adelsfejder med små kostnader i liv. I slaget vid Towton år 1461 bedöms de stridande uppgå till 80 000 man. Den yorkiska armén hade 48 660 man enligt mönsterrullan, och den lancastriska armén var betydligt överlägsen. Antalet döda är svårt att sätta en siffra på, men tiotusental stupade. Det handlar uppenbarligen inte om små adelsföljen som kivades. Slaget vid Towton var långt blodigare än slagen vid Lund och Poltava som var de blodigaste drabbningarna i krig som Sverige upplevt.

Slutligen argumentet om att det inte fanns partier. Flera av slagen under rosornas krig avgjordes genom att delar av arméerna bytte sida på själva slagfältet. Så där om någonstans finns det verkligen partier.

I historieskrivningen har pacifismen spridit sig till det förflutna. Det förklaras att vendeltiden med alla sina bygdeborgar och svåra avfolkning inte var krigisk med argumentet att förändringarna tog ett par generationer. Det är ungefär som om framtida arkeologer skulle förklara att Sverige inte motoriserades under 1900-talet eftersom det tog flera generationer att bygga vägnätet. Det sägs att inuiterna inte stred med varandra trots att såväl vikingar som de själva påstår motsatsen. Det har framförts att Hadrianus mur i Storbritannien inte var till för att hindra raider från norr, och så vidare.

Dick Harrison nu har anslutit sig till den trenden och försöker definiera bort en långdragen konflikt med argumentet att det inte var en skog, utan bara en massa träd som stod tätt tillsammans.

Var ska detta sluta?

STEFAN SPETT

Svar: Bara några blodiga fejder

Stefan Spett retar sig på att jag tonar ner betydelsen av rosornas krig i konfliktens egenskap av just ”krig”. Han anför som motargument att det visst var ”partier” som kämpade och att arméerna visst var mycket stora. Dessvärre är Spett felinformerad.

För det första: antalet stridande. De uppgifter som Spett refererar till har avskrivits av forskningen såsom grovt överdrivna. Senmedeltidens skribenter levererar fantasisiffror när de berättar om fälttåg. Som svenskt exempel kan nämnas att Vadstenadiariet gör gällande att Karl Knutsson uppbådade 80 000 man inför 1452 års härjning i Skåne, det vill säga lika många som ska ha kämpat vid Towton. Om de svenska och engelska uppgifterna är korrekta skulle våra länder ha tillhört jordklotets främsta militärmakter, men sanningen är att Sverige och England var småriken vars arméer vanligtvis uppgick till som mest några tusen man. Verkligt stora engelska 1400-talsarméer, som Henrik V:s invasionsarmé i Frankrike på 1410-talet, uppgick till 10 000-20 000 man. Den korstågsarmé som 1396 kämpade mot turkarna vid Nikopolis, och som förr ansågs ha omfattat 100 000 man, har av modern forskning reducerats till omkring 16 000 man. Fler soldater än så hade ingen råd att betala, och ingen dåtida makthavare kunde heller ha klarat av logistiken (försörjning, transport och liknande). Om vi vill komma åt den verkliga numerären i en medeltida väpnad styrka måste vi vända oss till fiskala räkenskaper och till uppgifter om försörjningen av fasta garnisoner – och då finner vi i regel hundratals soldater, inte tusentals. Situationen var likartad i hela Europa. Den som vill veta mer om just den engelska situationen rekommenderas att läsa Armies and warfare in the middle ages av Michael Prestwich (1996).

För det andra: partierna. Spett anger som belägg att delar av arméerna bytte sida på slagfältet. Jag misstänker att han har Stanleys förräderi mot Rikard III vid Bosworth i åtanke, eller någon liknande händelse. Detta är i själva verket belägg för motsatsen till partibildning. De inblandade stormännen bytte sida alltefter personliga preferenser för stunden. Adelsmän som varit allierade i en strid kunde vara fiender i nästa. Det var likadant i 1400-talets svenska fejder, liksom i fejderna i övriga europeiska länder. Vi är så långt från partier och ideologier vi kan komma.

Slutligen: Spett gör gällande att det ska ha förekommit mycket plundring. Detta motsägs av att det engelska civila samhället överlevde ”kriget” utan mer än marginella protester och klagomål. Om vi studerar de dokument som hantverkare, köpmän och bönder lämnat efter sig får vi snarast intrycket att England var ett helt fredligt land vid tiden för ”kriget”, något som givetvis beror på att vanligt folk inte berördes av striderna. En och annan trupp soldater skövlade förvisso byar och gårdar, men så skedde för jämnan under hela senmedeltiden, även under decennierna före ”kriget”.

”Rosornas krig” är föga mer än en i efterhand tillkommen samlingsbenämning på ett antal blodiga fejder inom högadelns krets. För de inblandade familjerna flöt blodet friskt, men med så stora tidsmässiga mellanrum att vi missförstår hela konfliktsituationen om vi kategoriserar den som ett ”krig”.

DICK HARRISON