Annons

Norge som ideal

Under unionens första tid var Norge ett land som många i Sverige beundrade.

Författare: 

Publicerad:

2005-06-01

Länge har man, från ett visst håll, påpekat Norge såsom en mönsterstat av politisk visdom och borgerlig lycka." Så skrev den konservative Uppsalaprofessorn i grekiska samt förläggaren och författaren Vilhelm Fredrik Palmblad år 1846 i en kritisk beskrivning av unionspartnern. Vissa grupper i Sverige ville till och med "i klump antaga dess institutioner", beklagade han sig.

Norge som mönsterstat? Från vilket håll predikades detta?

Sverige var i början av unionstiden ett djupt splittrat land. På ena sidan stod kungahuset, regeringen och övriga etablissemanget. På den andra stod oppositionen, som bestod av den nya medelklassen, det liberala Aftonbladet och ett antal högljudda publicister som med pennan som vapen argumenterade för ett förnyat statsskick. Frågan om politisk representation i riksdagen - men även utökad tryckfrihet och näringsfrihet - stod i centrum för den politiska diskussionen under nästan ett halvt sekel.

Det var en strid på liv och död: runt om i Europa kastade revolutioner den gamla ordningen över ända. I Sverige dömdes en av Aftonbladets medarbetare, den radikale före detta officeren Anders Lindeberg, till döden 1834 för sina regimkritiska artiklar. Han benådades men insisterade på att bli martyr: han fick till och med luras ut ur fängelset som han vägrade lämna.

I denna kamp för reformer kom unionspartnern Norge att bli ett retoriskt vapen.

Europas liberalaste grundlag

Den stora stridsfrågan gällde riksdagens utformning. Sverige hade sedan gammalt en fyrståndsriksdag som byggde på - de enligt många otidsenliga - kategorierna bönder, borgare, präster och adel. En snabbt växande och ekonomiskt stark medelklass av ämbetsmän, publicister och köpmän saknade helt och hållet politisk representation. Det skulle dröja till 1866 innan detta förändrades.

Norge fick 1814 en ny grundlag och ett storting, en enkammarriksdag. Den var på sin tid den mest liberala konstitutionen i Europa, och alla män över 25 år med viss inkomstnivå hade rösträtt. Det innebar att över 10 procent av befolkningen var representerad i parlamentet, vilket var långt mer än i något annat land i Europa. I Sverige var endast ett par procent av befolkningen representerad. Stortinget hade också vida befogenheter och vetorätt mot monarkens beslut. Influenserna till den norska konstitutionen kom från den amerikanska författningen.

Skillnaden mellan två grannländer som till och med var i union upplevdes som märklig, och ledde till "norvegiomani" i den svenska oppositionen. En svensk präst skrev på 1820-talet beundrande att Norge var den friaste och mest oberoende staten i Europa: "Det är lättare att bygga slott i luften än i Norge", menade han, i en tid då slott symboliserade auktoritär kungamakt.

Impulser till Sverige

En av det tidiga 1800-talets mest lästa samhällsdebattörer, kartografen och adelsmannen Carl af Forsell, menade att den politiska debatten om ståndsriksdagen inte var hjälpt av djupsinniga teorier eller filosofiska abstraktioner: det räckte med att kopiera norrmännens system - deras storting motsvarade tidens krav och hade folkets fulla förtroende. Många av dessa Norgevänner gladdes åt unionen, eftersom landet genom sin nationalanda och demokratiska författning kunde ge viktiga impulser till Sverige, som i liberalernas ögon var så hopplöst efterblivet, auktoritärt och splittrat av motstridiga ståndsintressen.

Radikala adelsmän försvarade norrmännens rätt att fira 17 maj, vilket fördömdes av den kungatrogna pressen. En brittisk resenär och samhällsdebattör, Samuel Laing, hävdade i en uppmärksammad reseskildring, A tour in Sweden in 1838, att Norge var en demokrati och Sverige en aristokrati. Det politiska budskapet förstärktes genom kriminalstatistik han tagit del av, som sades visa att Sverige hade en snabbt växande kriminalitet. Denna skylldes på det föråldrade statsskicket, och Sverige kunde rankas som Europas mest osedliga nation! Detta i relief mot det demokratiska Norge, som klarade sig bra i jämförelsen.

De kungatrogna slog tillbaka med siffror. Den tidigare nämnda professor Palmblad i Uppsala lyckades visa att kriminaliteten i Norge ökade i samma takt som antalet folkskolor. Folkskolan var en brännande fråga som utgjorde en del av Norgevännernas ideologiska paket, och år 1842 beslutades att införa folkskola i Sverige. En annan debattör varnade för att det fanns tecken på att "demokratin stiger på sedernas bekostnad", eftersom brittisk statistik visade att antalet mord och dråp ökade markant på 1830-talet, då flera politiska reformer - som applåderats av svenska liberala Norgekramare - genomfördes.

"Norskätaren" Magnus Jacob Crusenstolpe, författare och redaktör för den kungatrogna tidningen Fäderneslandet häcklade Aftonbladets liberaler som "avgudar Norge, hurrar och klappar händerna åt varje skymf, som från det hållet tillfogas våra historiska minnen och vår politiska betydenhet".

Så gick tongångarna, men det handlade inte bara om retorik. Norge var en faktisk förebild på flera områden: svenska reformer inom fattigvården liksom 1862 års kommunreform var till stora delar av norsk modell.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar