Annons

Svensk teknik räddar egyptiskt kulturarv

Karnak och Luxor håller på att vittra sönder på grund av grundvattnet.

Egyptens antika monument håller på att vittra bort inför våra ögon. Vissa sakta, andra snabbare. Kommande generationer riskerar att förlora denna skatt. Runt de välkända turistmålen i Karnak och Luxor är det grundvattnet som hotar kulturarven.

Monumenten uppfördes under en lång period från 2000 f.Kr. till vår tideräknings början. Tempelstaden i Karnak är ett stort område med ett antal pyloner (tempelentréer i de olika väderstrecken), mindre tempel och andra konstruktioner i omgivningen, men även Luxortemplet är stort och välbevarat. I templen finns också tre av Egyptens fyra bevarade obelisker. Hotade är också Mut- och Montutemplen, som är delar av tempelstaden i Karnak. De är dock inte helt utgrävda och stängda för turister.

Salt grundvattnen är problemet

Hög värme har alltid skapat spänningar i vissa bergarter, exempelvis den känsliga kalksten som dessa monument delvis är byggda av. Också skiftningar i temperatur och luftfuktighet skapar spänningar och små sprickor, men det mest akuta problemet just nu är salterna. De salter som finns i avloppsvatten eller grundvatten sugs upp av stenen i monumenten. Då vattnet avdunstar i värmen kristalliseras saltet, oftast i sprickor eller på ytskiktet. Detta medför att materialet vittrar.

Det ligger i stenens natur att vittra, och förr eller senare försvinner den helt. Det brukar ta oerhört lång tid innan en sten börjar vittra, men när det väl sker går det snabbt. I de flesta fall är det vatten, i form av regn, grundvatten, avlopp eller luftfuktighet, som orsakar vittringen. I dag, 4 000 år efter att templen börjades byggas, är delar av dem i upplösningstillstånd. Många delar och detaljer är redan förlorade - nedvittrade till mikroskopiskt damm. Det är ett öde som inte går att undvika i det långa loppet, men det går att hejda takten.

Många konstruktioner i bland annat Karnak togs ner av utrymmesskäl redan under antiken och användes som fyllning i de väldiga pylonerna. Dessa block grävdes till stor del fram på 1930- och 40-talen och förvarades till en början på bara marken. De utsattes då för det egyptiska klimatets skiftningar och började vittra. Några av blocken hade troligen sugit upp salt redan när de vilade i pylonerna, men när de lades direkt på marken började de omedelbart dra åt sig vatten och därmed mer salt. Efter ett antal år var många av dessa stenblock förstörda, till exempel en del kalkstensblock med reliefer som hör till de vackraste i Egypten.

Man kan till och med från år till år se hur vissa block spricker, tappar bitar eller hur ytskiktet vittrar bort. Ibland kan man hitta lager av natriumklorid (koksalt) mellan de bortsprängda bitarna och huvudstenen. Andra block är nästan intakta, eftersom de aldrig kommit i kontakt med det uppträngande salta grundvattnet. Liknande problem har även den sandsten som templen till största delen är byggda av. Egyptiska konservatorer har länge arbetat med detta och avlägsnat salterna med skalpell eller med kompresser, men det kommer alltid tillbaka via grundvattnet.

Gödsel skapar problem

Nilen rinner strax väster om templen i Luxor och Karnak, på vissa ställen så nära som 50 meter. Nilvattnet självt har inga större halter av farliga ämnen. Men marken innehåller salter, och området runt omkring är uppodlat. Odlingarna gödslas regelbundet, både med naturgödsel och med konstgödsel, vilket tillför nya salter. Ett stort problem är också att sockerrör utgör den viktigaste grödan, och det kräver stora mängder vatten. Grundvattennivån ligger mellan 2,0 och 0,7 meter under markytan, beroende på årstid och Nilens nivå. Innan Assuandammen byggdes vid mitten av 1960-talet översvämmades marken, och ibland även delar av templet. Dessa översvämningar löste upp de salter som fanns lagrade i ytskiktet och sköljde bort dem.

Nu är situationen annorlunda. Dels kräver fler skördar mer gödning som i sin tur ger mer salt, dels svämmar Nilen inte längre över och sköljer bort de lagrade salterna. I stället lagras saltet i högre grad i jorden, och då grundvattnet stiger mot markytan löses salterna upp och förs till markytan där de ansamlas och sugs upp i monumenten.

Grundvattnet sänks

Om man kan sänka grundvattennivån under templen kan man motverka sönderfallet. Detta har godkänts av den ansvariga myndigheten SCA (Supreme Council of Antiquites, egyptiska riksantikvarieämbetet). Därför kommer man att runt Karnak-, Montu- och Muttemplen anlägga en 5 kilometer lång dräneringsgrav som ligger 2,5 meter under lägsta grundvattennivån.

I Luxor kommer samma system att byggas, dock bara 800 meter långt, eftersom tempelområdet är mindre. Men det blir svårare att bygga runt Luxortemplet: dels ligger templet i centrum av staden, dels måste helt nya schakt grävas vilket inte krävs i Karnak. Runt tempelstaden i Karnak finns redan en dräneringsgrav som anlades på 1920-talet. Den är visserligen delvis återfylld och måste grävas djupare på vissa ställen, men den är ändå till stor hjälp.

Man väntar sig inte heller finna så många fornlämningar i det redan utgrävda dräneringsdiket.

En arkeolog övervakar hela grävningsarbetet så att inga nya fynd kommer till skada. Man gör även sättningskontroll för att vara säker på att inga rörelser förekommer under schaktningsarbetet eller efter själva grundvattensänkningen.

Saltet spränger stenen

Men alla problem är inte lösta i och med detta. Även om det inte längre tillförs kommer salt fortfarande att finnas kvar i väggar, murar, pyloner, golv och lösa block. Det sägs att det aldrig regnar i Luxorområdet, men trots det kommer en och annan regnskur varje år, och ibland förekommer häftiga, förödande regnstormar. Det skedde senast för tio år sedan, då vatten sköljde ner från bergen runt Konungarnas dal, som ligger några kilometer från Luxorområdet. Seti I:s tempel visar fortfarande spår av den 2 meter höga vattennivån som medförde att många partier skadades.

Under vintern är dessutom luftfuktigheten 100 procent i Luxor i gryningen. Natriumklorid löser sig redan vid 70 procents luftfuktighet. Detta gör att saltet i ytskiktet löser sig och vandrar med fukten in i stenen. När solen sedan värmer och luftfuktigheten sjunker, vandrar saltet och fukten tillsammans ut igen. Vattnet avdunstar och saltet kristalliserar i ytskiktet till mångfaldig storlek, på samma sätt som vatten ökar i omfång då det bildar is och orsakar frostsprängningar. Saltkristallen i sig är inte hård som is, men eftersom utvidgningen är betydligt större och denna process fortsätter under den kalla årstiden år efter år, blir skadorna så småningom förödande. Trycket från saltkristallerna gör att det blir spänningar i stenen som orsakar mikrosprickor. I dessa sprickor kan sedan ännu mer salt och vatten tränga in och ännu större sprickor bildas.

Trots svårigheter menar världens ledande forskare inom stenkonservering att det är nödvändigt att försöka hejda detta. Ett projekt för avsaltning av åtminstone ett av templen diskuteras för närvarande. Det innebär att stenytan fuktas, varefter en speciell sammansättning av bland annat lera anbringas på stenen. Leran täcks med plast under en tid för att salterna ska hinna lösas. Dessa dras naturligt upp till ytan när först plasten tas av och leran sedan torkar och faller av eller tas bort. Saltet har då följt med vattnet ut i leran och kristalliserat där i stället för i stenen, i ett så kallat offerskikt. Detta kan behöva upprepas några gånger, och leran med saltet måste givetvis fraktas bort så att det inte går in i samma skadliga kretslopp som tidigare. Vissa skadade eller sköra originalytor kan inte omedelbart avsaltas utan måste först stabiliseras. Avsaltningsarbetet kan inte ske under sommarmånaderna, eftersom leran då torkar för fort för att salterna ska hinna föras ut.

Avsaltningsprojektet beräknas inledas några månader efter det att grundvattensänkningen har genomförts och vattnet inne i stenkonstruktionerna har dunstat bort.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Du kanske även vill läsa:

Kommentarer

I hopp om att ni kan hjälpa mig få svar på nedanstående fråga:

Är det så att de 9000 åren i Platons berättelse om Atlantis i sin bok nr 4, inte är som vi i västländerna räknar, utan att det för en forntida egyptier ska dela med 3, vilket för dem då blir 3000 + 360 år fvt. ?

Med vänlig hälsning

Torbjörn Ringkvist

Lägg till kommentar