Annons

'Kolla! Du måste kolla! Annars kanske han dör!'

Journalisten Erik Hammar skriver om hur det är att leva med tvångstillstånd.

Hur ska man beskriva Sjukdomen?

Avbildad med magnetkamera syns den visst som rubbningar i några signalsubstanser. I själva verket är den gigantisk, totalt omvälvande och koloniserar mig ibland så fullständigt att det känns som om Jag och Den är en och samma.

Så hur förmedlar man rädslan, ångesten, tvivlet som en gnisslande sågklinga i huvudet?

Nåväl, man måste ju börja nånstans. Jag börjar med Johnny Cash.

I låten I've been everywhere sjunger han om hur han varit i varenda håla i det väldiga landet USA, och jag har alltid tänkt på det som en metafor. Han har varit överallt, i alla själens skrymslen. Och jag har varit överallt, i varenda svart håla i huvudet. I alla sprickor där skulden regerar.

Jag har varit mördare, våldtäktsman, misshandlare, tjuv, lögnare och hycklare; jag har kört på två tre hundra människor och lämnat dem blödande vid vägkanten; jag har spridit aids på toaletter, lämnat knarksprutor på lekplatser, spräckt kranier på små barn, lagt glassplitter i deras mat, skrämt pensionärer till hjärtattack; jag har satt eld på hus, gått förbi människor som legat döende i buskarna, huggit knivar i halsen på ytterligare några, sett dem ligga i diken, i trappor, hört de drunknande pojkarna skrika på hjälp, knuffat mötande så att de ramlat och slagit tinningen i trottoarkanten och känt genom hela kroppen att nu blöder de till döds.

Men förutom någon gång när det varit riktigt jävligt har jag alltid vetat, alltid haft en sak att klamra mig fast vid: Det är inte sant.

Allt det där du trott att du är, och allt det där du sett - om det så var som snabba skuggor, aningar, glimtar, eller ibland nästan lika verkliga som din egen hand - inte sant.

Det är inte sant.

Och jag har upprepat de orden som en bön. Kastat dem som småsten mot sjukdomen. Ibland har det fungerat. Ångesten har lagt sig. Jag har förstått. Nästan skrattat åt det. Skulle någon ramla utan att folk runtom märker det? Gud, så tokigt!

Ibland har det inte fungerat.

Efter fem år (med ett par psykologer i den freudianska skolan som inte begrep vad som hände) och ett besök på akutmottagningen fick jag äntligen rätt diagnos. Tvångssyndrom, eller OCD. Och rätt behandling: kognitiv beteendeterapi och medicin.

Jag fick också veta att "inte sant" är en bra grundinställning. Men att den inte ska användas för ofta. För det är ju så med tvångssyndrom att allt (speciellt det du värderar allra högst) kan omvandlas till tvång. Då ligger man till slut på sängen och mumlar "Inte sant! Inte sant!" i flera timmar för att mota bort ångesten.

Det absolut svåraste är det som på ytan verkar vara enklast. Nästan simpelt:

Att inte göra vad tvånget skriker åt en.

Att lära sig stå emot.

Kolla! Du måste kolla! Annars kanske han dör! Om det verkligen var glas där så kan han dö! Kolla! Din usla, elaka jävel! Kolla igen, igen, igen! Då lovar jag att det känns bättre.

Och visst känns det bättre. Till nästa gång.

Det är den där dubbelheten som är så absurd. Alla som lider av OCD vet att tankarna är orealistiska, vansinniga, egentligen ovärdiga att ens bry sig om, men tro fan man står där och kollar spisplattor ändå. Eller skrubbar händerna blodiga. Eller för trehundrade gången går igenom argumenten för och emot att man är dödssjuk i cancer.

OCD. En sån liten oskyldig förkortning.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar