Annons

Vi berättar för livet

Inga andra djur grubblar över existensens hemligheter.

Med hjälp av myter och berättelser försöker människan utröna hur universum har skapats och vem som har makt över naturfenomenen. Det är hon ensam om bland allt levande här på jorden. Hennes unika position beror på att hon är det enda djur som kan planera för framtiden och inte bara för de behov som hon har här och nu. För att vara motiverad att tänka på framtida konsekvenser behöver hon något långsiktigt mål och inte bara leva för stunden. Livets mening blir det ultimata målet.

Om man följer Darwin och ser människan som en produkt av evolutionen, så har förmodligen människans strävan efter mening ökat hennes chanser att överleva. Mycket tyder på att den mänskliga hjärnan är byggd för att söka efter betydelser överallt - i smått såväl som i stort, och även för de mest slumpartade händelser där inga sammanhang går att finna. De tre viktigaste drivkrafterna i jakten efter mening, tätt sammanvävda i människans kognitiva maskineri, är lusten att berätta, behovet av att se orsaker och viljan att se levande varelser bakom olika skeenden.

Det ursprungliga sättet att knyta ihop världen till ett meningsfullt sammanhang är förmodligen berättandet. Vi är inte bara djuret som söker mening, vi skapar mening själva. Resultatet är det vi kallar religion, konst, kultur, teknik, ideologi och vetenskap.

Berättelsen stadgar minnet

Berättandet hänger nära samman med vårt minne. Det finns flera olika minnesfunktioner, men människan är troligtvis ensam om att ha ett episodiskt minne som gör att vi kan minnas enskilda händelser och den tidsordning i vilken de har inträffat. De medvetna minnen som vi använder när vi tänker på tidigare episoder och upplevelser som vi har varit med om är av denna typ. Förmågan till självmedvetande är också nära förbunden med det episodiska minnet. Utan det episodiska minnet kan vi inte berätta något.

Det mänskliga minnet är gjort för meningsfulla sammanhang. Framför allt är våra huvuden konstruerade för att minnas tre saker: ansikten, platser och historier (skvallrets byggstenar). Klassisk minnesteknik lär att om man ska minnas flera meningslösa element så ska man placera in dem i en berättelse där man flyttar sig mellan olika platser - då går det genast mycket lättare.

Berättandet är minnets kraftigaste verktyg, och en form av berättelser som finns i alla kulturer är myter. Myternas berättande, narrativa, form gör dem lättare att minnas. På så sätt bevaras andras mödosamt förvärvade erfarenheter, och det som är gemensam kunskap i en kultur förs vidare.

Myter och sagor handlar ofta om fiktiva världar, befolkade av gudar och fantasivarelser. Hur kan dessa förmedla kunskap om verkligheten? Svaret är att myterna framför allt är ett sätt att överföra kunskap om orsaksförhållanden till nya generationer. Som när man under asalärans tid sade att det var Tor som kastade sin hammare när det blixtrade och dundrade under ett åskväder.

De fiktiva, ofta magiska världarna ger allehanda förklaringar till väder, solförmörkelser, sjukdom och jaktlycka. I ljuset av den moderna vetenskapens förhörslampor är många av dessa förklaringar uppenbart felaktiga. Men de har varit tillräckligt framgångsrika och lätta att komma ihåg för att fungera under mer primitiva förhållanden, och därigenom har de överlevt under otaliga generationer.

Det spelar inte heller någon roll för förståelsen ifall berättelsen står för något verkligt eller är rent imaginär. Berättelsens mening är inte beroende av dess sanning, det är i stället samspelet mellan elementen i berättelsen som bestämmer meningen.

Bara vi ser dolda orsaker

Vi berättar också för att vi vill förstå hur folk fungerar. "Folkpsykologin" ska förklara vad en person tror och vill och hur hon övervinner olika former av motstånd genom att lyfta fram de dolda variablerna hos karaktären - önskningar, farhågor, fördomar.

Berättelsen fyller en viktig funktion för det sociala samspelet. Den amerikanske psykologen Jerome Bruner säger att livskraften hos en kultur bygger på hur väl den kan lösa konflikter. När någon handlar så att en konflikt blir överhängande, kan berättelserna hjälpa till att förklara beteendet och därmed presentera förmildrande omständigheter. Människorna kan således ha fått sin förvånande talang att berätta för att kunna hålla fred. Det ger en evolutionär förklaring till att berättelserna är meningsskapande och till att våra minnen är så hårt knutna till dem.

Berättelser kan alltså fungera som en sammanhållande faktor i ett samhälle. Till detta kan man lägga berättandets roll i att skapa gemensamma visioner för framtiden. I båda funktionerna bidrar berättandet till att öka samarbetet mellan människorna. Liknande resonemang kan användas om religionens uppkomst.

Schimpansen fattar inte fysik

Berättelser skapar sammanhang bland annat genom att binda verkan till orsaker. Människorna har en oemotståndlig drift att söka efter orsaker till nästan allt. Det finns goda evolutionära skäl till detta - det hjälper oss att förstå hur världen hänger ihop.

Nyare forskning tyder på att kausaldrifen är unikt mänsklig. Detta kan verka förvånande, eftersom schimpanser tillverkar olika former av verktyg och använder dem ganska effektivt. Tyder inte det på att de kan förstå fysikaliska mekanismer? Nej, olika försök pekar på att schimpansernas sätt att tolka världen är radikalt annorlunda.

Redan på 1910-talet gjorde den tyske gestaltpsykologen Wolfgang Köhler en serie experiment med schimpanser. Han hängde en banan i taket i en stor bur och placerade där ett antal trälådor. Några av schimpanserna lyckades stapla lådorna på varandra så de kunde klättra upp och få tag i bananen.

Hittar på orsaker

För att testa apornas förståelse av lådornas fysik lade Köhler några stenar på marken under bananen, för att en låda, om den placerades ovanpå en sten, skulle bli ostadig. Ifall djuren hade någon idé om lådans balans, skulle de först ta bort stenarna innan de satte dit en låda.

Men icke - aporna försökte att på de mest bakvända sätt ställa lådor ovanpå stenarna. Samma sak hände när han i stället placerade ut konservburkar så att en låda som ställdes ovanpå skulle rulla undan. Aporna tog inte bort burkarna utan försökte förgäves ställa en låda ovanpå dem. Visserligen kan aporna alltså visualisera ett torn av lådor som kan hjälpa dem att nå den åtrådda bananen, men de har ingen aning om de fysikaliska principer som styr lådornas beteenden.

Däremot finns det tydliga tecken på att redan små barn har någon form av förståelse av fysik. I ett klurigt experiment fick barn se på ett tänt ljus som på tre sidor var omgivet av plexiglas. En hårtork startades på ena sidan men den släckte inte ljuset, eftersom det var glas emellan. Sedan startades en annan hårtork på den andra sidan där det också var glas emellan och samtidigt vred experimentatorn på glaslådan så att öppningen vändes mot den första hårtorken och ljuset därmed blåstes ut.

Redan från två års ålder vet barnen att det var den första hårtorken som fick ljuset att slockna, fastän det skedde precis när den andra hårtorken sattes i gång. De kunde alltså bortse från närheten i tid mellan de två händelserna och på något sätt förstå att det var blåsten från den första hårtorken som släckte ljuset. Till och med när experimentet upprepades i en västafrikansk kultur där hårtorkar är sällsynta valde de afrikanska barnen rätt orsak till att ljuset släcktes.

Uppenbart har apor i allmänhet inga problem att se samband mellan orsak och verkan som de kan observera. Däremot är de mycket begränsade i sin förmåga att uppfatta dolda orsaker - såväl fysiska som mentala - som är så viktiga för mänskligt tänkande. Aporna ser hur verklighetens marionetter rör sig, men de kan aldrig sluta sig till de dolda trådar som styr dem.

Behöver styra långsiktigt

Varför är då djuren inte kapabla att resonera exempelvis om krafter och andra dolda variabler? Svaret hänger samman med människans unika förmåga att planera för framtiden. Den har gett oss stora evolutionära fördelar, på bekostnad av en hjärna som är dyr att hålla i drift.

För att planera måste människan kunna kontrollera processer, fysikaliska såväl som sociala, under en längre tidsrymd. Och det är just för att få styra det långsiktiga som människan behöver förstå och resonera kring orsaker.

Fast ibland går kausaldriften till överdrift - till och med rena slumphändelser, exempelvis lotterivinster, tolkas som resultat av att man har tur. Men "turen" finns inte - den är ett rent fantasifoster. Att vi talar om tur är bara ett utslag av vår pockande drift att finna orsaker till allt som händer. Finns det ingen orsak måste vi uppfinna en. Kausaldriften är även en stark faktor bakom mytbildning och magiskt tänkande.

Ett talande exempel på överdrivet orsakstänkande kommer från ett experiment där försökspersonerna fick sitta framför en skärm där ett ljus blinkade antingen till höger eller till vänster. Före varje blinkning fick de gissa på vilken sida lampan skulle tändas, och de fick en belöning när de gissade rätt. Experimentet upprepades ett stort antal gånger och var upplagt så att lampan blinkade på höger sida 80 procent av gångerna och på vänster sida 20 procent, men urvalet gjordes helt slumpmässigt.

Försökspersonerna sökte hela tiden efter ett mönster bakom utfallen men i genomsnitt valde de höger i 80 procent och vänster i 20 procent av fallen. Eftersom blinkningarna bestämdes slumpmässigt lyckades de inte gissa mer rätt än vad slumpen medger. Det innebär att de i genomsnitt belönades när de valde höger i 80 procent av 80 procent av fallen, alltså 64 procent, och när de valde vänster i 20 procent av 20 procent av fallen, det vill säga 4 procent; totalt blev de alltså belönade för 68 procent av gissningarna.

Man kan göra samma experiment med råttor som får trycka på en spak till vänster respektive höger för att gissa var blinkningen kommer. De är inte dummare än att de snart lär sig att hela tiden trycka på höger spak, och de blir därmed belönade i 80 procent av fallen. Människorna, som försökte hitta det magiska mönstret, belönades alltså betydligt mer sällan än råttorna!

Sedan ändrade man uppställningen så att lampan alltid blinkade på den sida som försökspersonerna gissade, utan att de visste om det. De fortsatte att gissa höger 80 procent av gångerna och vänster resten, men fick nu "rätt" varje gång.

När man stoppade experimentet frågade försöksledaren deltagarna om deras intryck. De hävdade att det fanns ett dolt mönster i hur blinkningarna uppträdde till höger eller vänster, och nu hade de äntligen räknat ut det. De kunde beskriva invecklade sekvenser av hur man skulle välja höger eller vänster - och att deras teori var riktig visade ju sig genom att de alltid valde rätt.

Denna form av magiskt tänkande är vanligt, i skiftande former, i alla kulturer. Har man en gång drabbats av en olycka strax efter att en svart katt sprang över vägen, så blir man orolig även långt senare när man ser en svart katt. Och man ska inte gå under stegar eller fälla upp paraplyer inomhus, och så vidare.

Levande hand styr

Helst vill människan se levande varelser som orsak till olika skeenden. Spädbarn jollrar åt leksaker som hänger ovanför sängen som om de vore levande, och om ett barn slår sig på en stol är det stolen som är dum - barnen vill gärna se alla händelser som avsiktliga.

Varelsetänkande är djupt rotat i den mänskliga kognitionen. Det är först med de senaste århundradenas mekanistiska världsbild som vi har uppfostrats att inte se levande varelser bakom naturfenomen. I natursamhällen finns en flodgud, en solgud, en åskgud, vinddemoner och trädandar som styr de händelser som floden, vinden och träden är inblandade i.

Tendensen kan också utnyttjas till att ge en evolutionär förklaring till att man finner religion i alla mänskliga kulturer. En teori har nyligen lagts fram av den amerikanske antropologen Scott Atran och psykologen Ara Norenzayan från Kanada. Enligt dem är religion i sig själv inte någon evolutionär anpassning utan en kulturell biprodukt av det komplexa tankelandskap som bildas ur de kognitiva, emotionella och materiella villkoren för hur människor växelverkar med varandra.

Gud är människans avbild

Det finns goda evolutionära skäl till att vi vill se levande varelser om något oväntat sker: under Homo-släktets evolution har förmodligen de farligaste och bedrägligaste rovdjuren varit andra individer av samma släkte. Så människorna har utvecklat ett överkänsligt sinne för den oväntade närvaron av andra, ofta illasinnade individer.

Ur det evolutionära perspektivet är det farligare att missa ett påhopp från en annan människa än att ibland ta fel och se spöken. En enbuske i skymningen blir en mörkklädd man, ett knarrande ljud från loftet blir en gengångare - nästintill automatiskt görs omgivningen levande.

Denna mekanism kan förklara vårt behov av gudar. När väl den automatiska varelsedetektorn är i funktion och vi inte hittar någon naturlig orsak till en märklig händelse, uppfinner vi med lätthet en övernaturlig varelse bakom händelsen. Varelserna blir sedan centrala rollfigurer i de berättelser och myter som vi konstruerar för att skapa sammanhang i världens skeenden: gudar och andra övernaturliga väsen uppstår ur en kombination av våra behov av att se orsaker, att se varelser och att berätta.

Människan är alltings mått

Att söka efter mening har alltså evolutionära rötter som är unika för arten Homo sapiens. Men mekanismerna för sökandet har utvecklats för att vi ska förstå de vardagliga sammanhangen.

Grundbetydelsen av "mening" är "avsikt" eller "syfte". Så handlingar som har en avsikt eller ett syfte är ursprunget till ordet "mening". Men begreppet har utvidgats till att omfatta också språket och berättandet. När vi sedan tillämpar "mening" på livet och universum skapar vi problem för oss själva. Den intressanta frågan, som biter sig själv i svansen, är hur långt vi meningsfullt kan tänja betydelsen av "mening".

I grunden är problemet att vi har svårt med de stora tankarna. Människan är alltings mått. Därför är människans tankar av människostorlek. När man står med blicken på vardagens bestyr är det inte lätt att skåda över de stora avstånden. Tanken svindlar när vi försöker förstå universums omfattning eller tidens oändlighet. Och när vi frågar efter livets mening får vi också tänka stort. Våra tankar greppar om intet. Frågan är om lösningen på problemet ligger utanför vår horisont.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar