Väldigt bra om väldigt gamla språk

Undertiteln En bok om väldigt gamla språk är en utmärkt innehållsbeskrivning.
Publicerad

Författaren Ola Wikander berättar allt du vill veta om elva utvalda, viktiga och ganska konstiga språk. Han skriver om det mest döda språken av dem alla, sumeriska, om det missförstådda, akkadiska, om det utkonkurrerade, oskiska, och det inte fullt så gåtfulla, etruskiska.

Det är så lärt och lättläst berättat att man förundrad fortsätter att vända blad efter blad.

När man på insidans flik sist läser att författaren, född 1981, började studera latin på allvar vid 13 års ålder, vill man genast veta hur man studerar latin på lek före 13 års ålder. Förordet skvallrar om att det nog var far och mor – båda vid Institutionen för antikens kultur och samhällsliv, Lunds universitet – som ordnade med det.

Detta är som sagt en bok om väldigt gamla språk, helt värdelösa som kommunikationsmedel i dag. Det kunde ha blivit ointressant. Men med Ola Wikander blir det relevant. Han motiverar varför du bör läsa vidare och säger sedan vad du bör veta. Inte sällan kryddat med sådant som du egentligen inte behöver veta, men som kan komma till användning nästa gång det blir tyst kring middagsbordet. Som hur man på sanskrit säger att någon har ögon formade som lotusblad, på 64 olika sätt: kamanetra, padmanayana, kairavalocana, sarojaambaka . . .

I döda språks sällskap

Wikander, Ola
Wahlström & Widstrand

Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor