Annons

Forskarens auktoritet i gungning

Forskaren och forskningen borde vara viktigare än någonsin. Men är det verkligen så?

Om universitetet ska ha något berättigande i dag måste det vara tillräckligt stort och tolerant för att rymma vitt skilda inriktningar, ideologier, värderingar och temperament. Det storvulna talet om "vetenskaplig kvalitet", "goda forskare", "spetsforskarkompetens" och vetenskapliga fäder tydliggör emellertid att det finns en utbredd tro (...) på att det fortfarande existerar en forskningsfront, en vetenskaplig sanning, en akademisk successionsordning. Att det råder konsensus om vad som är hög vetenskaplig kvalitet. Det är, för att tala klarspråk, så vetenskapsteoretiskt efterblivet att man reflexmässigt tittar på klockan."

Så stod det nyligen i en av våra stora dagstidningar, och citatet säger en hel del om synen på vetenskap i dag: sanningarna är flera, forskningsfronten är uppluckrad, man är inte ense om vad som är vetenskaplig kvalitet. Samtidigt talas om en hotande "gymnasifiering" av högskolan, och den franske filosofen Jean-François Lyotard menade för en tid sedan att "professorns död" är nära förestående.

Man skulle förklara världen

För 40 år sedan, när Forskning & Framsteg grundades, var professorn en auktoritet. Han - så gott som alltid en han - var ofta ensam inom sin specialitet och hade överblick över sitt område. Han intervjuades underdånigt och ifrågasattes sällan. Om vetenskap figurerade i medierna handlade det oftast om "forskningsinformation".

Året efter, 1967, började Bo Stråth läsa statsvetenskap vid Göteborgs universitet. I dag är han professor i samtidshistoria vid Europeiska universitetet i Florens.

- Då, för 39 år sedan, sade min professor att statsvetenskapen ännu var förvetenskaplig. Man hade ännu inte vetenskapligt tagit fram lagarna för hur samhället fungerar - men man trodde sig vara på väg, berättar Bo Stråth. Det fanns alltså en enorm optimism. Man skulle förklara världen och ge orsakssammanhangen. Det fanns en absolut tilltro till vetenskapen, och den var skild från politiska sammanhang.

- I dag är situationen annorlunda. Vi har förstått att ju mer vi vet, desto mer finns att lära. Vi kommer inte att bli klara, utan vetenskapen präglas av ett slags permanent revisionism, menar Bo Stråth. Vi söker inte längre generella lagar, utan försöker förstå och tolka. Och det är mindre anspråksfullt.

Vi lever i ett kunskapssamhälle. Livslångt lärande och informationssökning är nyckelord. Samtidigt ifrågasätts kunskapen. Den brittiske sociologen Frank Furedi menar att det nu förhärskar en "allmän skepticism mot möjligheten att upptäcka sanningen". I stället råder kunskapsrelativism och sanningspluralism - inte minst inom universitetsvärlden. Anspråk på auktoritet eller särställning betraktas enligt Furedi ofta som elitistiskt.

Samtidigt som kunskapens auktoritet ifrågasätts, tillmäts lärande och utbildning allt större vikt - Sveriges regering har tills nu haft som målsättning att 50 procent av ungdomarna ska läsa på högskolan. Hur går detta ihop?

- Kunskapsrelativismen är en produkt av dagens kunskapsrikedom, säger Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan. Även om den så kallade lärdomskunskapen - att kunna årtal, citera och rabbla - minskar, så har utbildningsnivån och kunskapsmängden i samhället ökat. Folk vet mer, och det innebär i sig konkurrerande perspektiv på världen. Och att tron på en absolut sanning minskar.

Inte längre överblick

Dick Kasperowski är vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet, och han jämför forskning med kartografi. En forskare gör en karta över verkligheten, men vi vet att kartor över samma område kan se olika ut i olika perspektiv, med olika skalor.

- I dag har vi många kartor, så många att det är svårt att få överblick, men 1966 var det många som trodde att kartan var landskapet - och inte en bild av det.

- Mängden producerad forskning i dag skapar osäkerhet, säger Dick Kasperowski. Bristen på överblick blir alltmer påtaglig, och behovet av översikter verkar öka. Det är faktiskt så att forskningsöversikterna i dag är så talrika att forskare skriver översikter över översikter. Men forskningens auktoritet ifrågasattes faktiskt redan efter 1968, menar Dick Kasperowski, i och med politiska omvälvningar, framväxande miljörörelse, new age och feminism. I dag är vetenskapliga kontroverser vardagsmat, och de påverkar allmänhetens förtroende för vetenskapen. Andelen svenskar med mycket eller ganska högt förtroende för forskare minskar. På bara ett år har andelen sjunkit från 66 till 46 procent. Det visar en opinionsundersökning som Vetenskap & Allmänhet, VA, låtit genomföra.

- Förtroendet för universitet och forskning är fortfarande högt i Sverige, men är på väg ner. Och det är intressant att nedgången sammanfaller med en ökad medieuppmärksamhet kring skandaler och fusk inom både svensk och internationell forskning, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Finansieringen av forskning har också genomgått stora förändringar, och i dag kan man höra forskare som säger att deras verksamhet inte handlar om att söka sanningen utan om att söka pengar.

- Den tid när man såg på vetenskapliga sanningar som vägledande och att de skulle fungera som politiska beslutsunderlag är förbi, menar han. I stället tror jag det finns en strävan efter att i politiska sammanhang göra kunskap socialt hållbar. Förenklat betyder det att man väljer vilka vetenskapliga resultat - och det finns många att välja mellan - som ett politiskt beslut ska vila på, med utgångspunkt i hur väl resultatet kan passa in i ett socialt och ideologiskt sammanhang. I den bemärkelsen skapas de vetenskapliga sanningarna utanför de laboratorier och seminarierum som är den vetenskapliga produktionens kärna. De vetenskapliga kontroverserna, till exempel om orsakerna till växthuseffekten, gör att politiker får större utrymme. USA skrev inte under Kyotoprotokollet med hänvisning just till den vetenskapliga kontroversen.

I dag får forskare ofta anpassa sig till medierna för att bli hörda. Samtidigt har forskningen fått större samhällsbetydelse, och den får då finna sig i att granskas och bedömas hårdare av såväl politiker som journalister.

Sverker Gustavsson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han menar att det är forskarna själva som är sorgebarnen i sammanhanget:

- Inom humaniora och samhällsvetenskap är det många som talar om att moderniteten är slut, och därmed tron på att vetenskapen ska göra världen bättre, säger han. Självförtroendet håller på att rasa ihop totalt!

Bo Stråth tror att pessimismen bland forskarna själva har att göra med att de inte längre kan greppa helheten.

- Vi kan bara nå tillfälliga orienteringspunkter, inte en absolut sanning. Och det kan verka pessimistiskt, säger han.

- Men desto viktigare roll har medier och populärvetenskap för att skapa sammanhang och mening utifrån vetenskapen.

Forskningen del av samhället

Aant Elzinga är professor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Han menar att under första hälften av 1900-talet regerade professorerna som "furstar inom sina egna domäner". Det var en tid av ringa byråkrati, fåtaliga studenter och än färre professorer. Efterkrigstiden präglades av snabbt expanderande naturvetenskap och teknik, samtidigt som den lilla starka gruppen av professorer dominerade universiteten. De levde fortfarande isolerade från samhället i stort. Från och med sent 1950-tal började en forskningspolitik formuleras där vetenskapen sågs som en produktivkraft - investeringar i högskolesektorn skulle ge avkastning i ökad BNP. Och under 1960-talet växte förhoppningarna om att forskningen skulle lösa problem av alla de slag.

Under framför allt 1970-talet ökade den behovsrelaterade forskningen, och forskningen blev mer politiskt styrd. Forskningen skulle inte i första hand utvärderas enligt inomvetenskapliga kriterier, utan efter samhällsrelevans. Samtidigt ökade studentkullarna snabbt efter 68-vågen. Flera universitetsreformer bröt ner den gamla akademiska elitens status. På 1980-talet skedde ytterligare avregleringar, och man började med marknadsbaserade utvärderingar av forskningen. Enligt Aant Elzinga kan man säga att seminariet byttes ut mot universitetet som fabrik - resultatet blev fragmentisering och kvalitetssänkningar inom forskning och undervisning.

Sverker Gustavsson menar att man länge höll isär vetenskap, förvaltning och näringsliv. Detta började förändras på 1980-talet, och framför allt 1990-talet.

- Nu är avstånden mellan forskning och näringsliv mycket mindre, och vetenskapen inte lika fristående. Forskaren måste därmed ta ett större ansvar för konsekvenserna av sin forskning, men personligen tycker jag att det oansvariga kunskapssökandet borde vara centralt för forskaridentiteten.

Politiserad forskning

Ylva Hasselberg är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och undersöker huruvida det pågår en avprofessionalisering bland forskare och universitetslärare i dag.

- Man kan se att det inom uppdrags- och sektorsforskningen finns andra definitioner av vetenskap än den som varit gällande. Allt fler saker kallas vetenskap. Dessutom kan man hitta en alltmer politiserad syn på forskning i samhället. Frågan är hur detta påverkar lärar- och forskarrollen, säger hon. De senaste åren har så kallad new public management påverkat sektorsforskningen till att bli alltmer efterfrågestyrd. Forskare som förr i någon mening stod utanför samhälle och särintressen trängs nu från två håll: dels från ett marknadstänkande, där beställaren har allt större utrymme, dels från vad som skulle kunna kallas en demokratisering av universiteten, och som vanligtvis uppfattas som att politikerna har rätt att ställa krav på att "rätt" forskning bedrivs.

- Men det måste finnas en gräns för vad som är god vetenskap, menar Ylva Hasselberg. Forskaren bör vara oberoende och kritisk, och ta fram kunskap som ska vara universell.

Flera forskare är kritiska till dagens utredningsväsende, inom vilket det tidigare kunde skrivas kvalificerade doktorsavhandlingar. Sven-Erik Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, har påtalat att exempelvis det betänkande som skrevs inför beslutet om att nationaldagen skulle bli helgdag inte på något vis berörde den stora mängd forskning som pågår inom ett antal discipliner om fenomen som nationalism och nationell identitet. När det gäller utredningar tappar forskningen mark.

För fyrtio år sedan var en överväldigande majoritet av forskarna män. Även om mansdominansen bland professorerna håller i sig, så är nästan hälften av dagens 19 000 doktorander kvinnor. Inom många yrken minskar statusen när kvinnor kommer in i bilden. Men det är osäkert om detta gäller forskningen.

- Titta på USA, säger Sverker Sörlin. De flesta är överens om att deras forskning är världsledande, och där finns det fler kvinnor än här inom forskningen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar