Annons

Med datachips i hjärnan: Vem är jag då?

Förblir jag samma person om en del av min hjärna ersätts av ett datachips?

Om det vore möjligt, skulle du då låta operera in ett datachips i hjärnan som hjälpte dig att minnas bättre? Eller att koncentrera dig längre stunder åt gången, eller jämna ut eventuella humörsvängningar?

I dag kan man förbättra och modifiera skadad kognitiv och mental förmåga på medicinsk väg. Men forskare är även på god väg att utveckla "hjärnproteser", det vill säga konstgjorda implantat som kan överta en skadad funktion i hjärnan. Om Alzheimers sjukdom har skadat den del av hjärnan som står för inlagring av nya minnen, skulle man helt enkelt kunna byta ut den mot en protes, ett datachips som fungerar enligt samma princip som hjärnan själv och som kan kommunicera med hjärnans nervceller. På samma vis skulle man även kunna ersätta andra delar av hjärnan med konstgjorda proteser.

Utvecklingen av nya metoder inom den medicinska forskningen aktualiserar många etiska problem. Så är fallet också med hjärnproteser. Men chips i hjärnan väcker även andra filosofiska frågor, sådana som berör jagets natur, den personliga identiteten, medvetandet och den fria viljan.

Om man ersätter en del av min hjärna med ett implantat kommer jag då att bli en annan person? Eller snarare en robot? Kommer jag att vara medveten om att jag har en delvis konstgjord hjärna, eller förvandlas jag till en zombie? Vad händer med min fria vilja - kan jag styra min protes eller blir det protesen som styr mig?

Forskningen om hjärnproteser har pågått under flera decennier. Redan 1964 placerade José Delgado, neuroforskare vid Yale University i USA, elektroder i huvudet på såväl djur som människor med spektakulära resultat. Inför en förstummad publik fick Delgado, genom att endast trycka på en knapp, en tjur att avbryta en attack och lugnt vända om. I sin hand hade han en fjärrkontroll som var kopplad till elektroder inuti tjurens huvud, och genom en signal till tjurens hjärna kunde Delgado få den att stanna.

Skulle samma teknologi kunna användas för att kontrollera människors beteende? Är det möjligt att få en människa att göra något emot hennes egen vilja genom att stimulera hjärnan på det här viset? Delgado utförde liknande experiment på människor, och som svar på frågan lär en försöksperson i Delgados laboratorium ha sagt: "Jag antar, doktorn, att din elektricitet är starkare än min vilja."

Falsk och äkta signal

Förutsättningen för att José Delgado kunde styra tjurar och människor på det här viset är att hjärnan själv arbetar med elektrokemiska impulser. En nervcell kan inte avgöra skillnaden mellan en "äkta" signal från en annan nervcell och en "konstgjord" signal från en elektrod. Således kan man ersätta impulser från nervceller med signaler från elektroder och få samma reaktion. Har man därmed berövat varelser deras fria vilja?

Att ha fri vilja kan enkelt beskrivas som att man själv har möjlighet att bestämma över sina egna handlingar. I det här fallet verkar det snarare som om det är Delgados vilja som styr försökspersonens eller djurets handlingar. Å andra sidan anser vi väl inte att det faktum att vi inte kan låta bli att rycka på underbenet om någon slår oss på knät är en kraftig inskränkning av vår fria vilja. José Delgados resultat när det gällde mänskliga försökspersoner begränsade sig till att han fick dem att röra lite på armar och ben.

För några år sedan väckte dock en grupp amerikanska forskare stor uppmärksamhet när de visade att de kunde styra råttor genom en hinderbana som om de vore fjärrstyrda leksaksbilar. Att manövrera en levande varelse över och förbi hinder är ett beteende långt mer komplext än knäreflexen. Så här kan man kanske tala om att forskarna har berövat råttorna deras viljefrihet?

Vem får sista ordet?

På företaget Cyberkinetics i USA arbetar man med att utveckla datachips som ska hjälpa förlamade människor att både lära sig gå och tala igen. Teknik finns redan för att konstruera avancerade benproteser. Det främsta kvarstående problemet är att koppla ihop benet med hjärnan så att patienten kan styra sitt konstgjorda ben på ungefär samma vis som hon tidigare använde sitt eget ben. Samma typ av hjärnimplantat skulle även kunna användas på förlamade patienter som har alla lemmar i behåll. På Cyberkinetics har man även påbörjat kliniska försök med ett hjärnimplantat som kan överföra signaler från en förlamad persons hjärna till en dator.

Samma sorts forskning bedrivs vid Emory University i USA. Ett flertal förlamade patienter använder i dag Emorys implantat och kan med hjälp av dem surfa på internet och skriva e-brev enbart med tankens hjälp. I stället för att begränsa en persons handlingsutrymme som José Delgado gjorde, har man vidgat det. Kanske nästa steg blir att göra en konstgjord kropp och koppla hjärnan direkt till den?

Richard Andersen, professor i neurovetenskap vid California Institute of Technology i USA, undersöker möjligheten att konstruera talproteser som skulle kunna hjälpa totalförlamade människor att kommunicera. Hans idé är att ett datachips i hjärnan ska registrera vad patienten tänker och omvandla tankarna till ljud genom talsyntes. Forskningen skulle kunna bedrivas genom att man placerar elektroder i hjärnans talcentrum och sedan ber försökspersonen tänka på olika ord. Hjärnans aktivitet registreras under tiden, och med tiden skulle man kunna bygga upp en databas där man lagrar information om vilka nervceller som är aktiva när vi tänker på ett visst ord. I förlängningen skulle det räcka att registrera nervcellernas aktivitet för att kunna avgöra om personen i fråga tänker på exempelvis en hund eller en katt.

Skulle man kunna använda den här tekniken till att läsa folks tankar emot deras vilja? Man skulle exempelvis kunna sätta in ett sådant chips i huvudet på misstänkta brottslingar för att avgöra om de är skyldiga eller ej. Professor Andersen svarar att patienten fortfarande kommer att kunna välja vad hon eller han ska säga högt på samma vis som en frisk människa kan. Talprotesen kommer att ha en återkopplingsmekanism som gör att bäraren får sista ordet vad det gäller den information som omvandlas till ljud.

Förvandlas till någon annan?

Det finns många fler möjliga tilllämpningsområden för den här sortens teknik. Theodore Berger vid University of Southern California i USA har ägnat de senaste 30 åren åt att utveckla ett datachips som man kan koppla ihop med hjärnans egna nervceller i den delen av hjärnan som styr minnet - hippocampus. Målet är att få i gång minnesfunktioner som skadats av exempelvis epilepsi eller alzheimer. Hittills har dessa implantat endast testats på råttvävnad, alltså varken på levande råttor eller människor.

Rodney Brooks, som arbetar med robotik vid Massachusetts Institute of Technology i USA, förutspår att år 2020 kommer vanliga människor att ha datachips i hjärnan som gör att de kan surfa på nätet endast med tankens hjälp. Kan han ha rätt? Kommer vi kanske rent av att känna oss tvingade att skaffa oss hjärnproteser för att inte halka efter?

Tänk dig att alla dina kolleger och vänner har proteser som förhöjer koncentrationsförmågan. Kommer inte du att känna press att göra detsamma? Vid en ytlig betraktelse kanske det inte upplevs som ett problem. Vem skulle inte vilja förbättra sitt bristfälliga minne, bli en bättre människa?

Men vad är egentligen en bättre människa? Kommer vi att vara eniga om vad som är bättre och sämre eller ska vi överlämna dessa beslut till någon annan? Och i så fall vem - staten, läkarna, arbetsgivarna, försäkringsbolagen, etiska kommittéer?

Föreställ dig att du klagar över att det är du som får sköta all disk, tvätt och städning hemma och att din partner då föreslår att du sätter in en protes. Den gör dig inte bara mycket duktig på att utföra dessa sysslor, utan får dig också att tycka det är roligt. Skulle du acceptera detta?

Ytterst handlar det om något som är viktigt för de flesta av oss - att få vara den vi är. Även om vi har vissa personlighetsdrag som kanske gör oss en smula obekväma både i våra egna och andras ögon, så är det ändå sådana vi är. Våra fel och brister bidrar till att göra oss till den person vi faktiskt är. Man kanske är villig att försöka förändra ett och annat hos sig själv. Men hur långt kan en människa förändras utan att förvandlas till en annan person?

Är du dina minnen?

Frågan om vari personlig identitet egentligen består har länge diskuterats av filosofer. Personlig identitet är enligt de flesta inte avhängig av den fysiska kroppen. Många skulle nog hålla med om att jag är samma person som jag var för 20 år sedan, trots att jag inte ser likadan ut och att så gott som alla celler i min kropp är utbytta. Det är nog heller ingen som skulle vilja hävda att man inte längre är samma person för att man har en benprotes i stället för sitt medfödda ben eller för att man har förändrat sitt utseende med plastikoperationer. Men var går gränsen? Kan man byta ut sin hjärna mot en protes?

Till skillnad från 1600-talstänkaren René Descartes är de flesta moderna filosofer materialister. De menar att medvetandet eller själen är detsamma som hjärnan. Descartes hävdade i stället att kroppen och medvetandet är två skilda substanser som endast hänger samman genom en struktur i hjärnan som kallas tallkottkörteln. För Descartes torde hjärnproteser därför inte ha inneburit något hot mot den personliga identiteten. Man kan lugnt byta ut delar av hjärnan eller hela hjärnan för den delen utan att detta behöver påverka medvetandet eller själen.

Om medvetandet däremot är detsamma som hjärnan, så kan man inte byta ut hjärnan utan att det påverkar medvetandet. Även om vi inte går så långt som att tro att medvetandet är hjärnan, så kanske vi ändå känner oss övertygade om att vårt medvetande och vår personlighet är beroende av en viss hjärna, nämligen vår egen. Ingen annan hjärna eller teknisk apparat kan ta över den roll som min hjärna spelar för mitt självmedvetande och mina mentala tillstånd.

Tänk dig att du ligger i koma efter en svår skallskada. I en lyckad operation har läkarna ersatt de skadade delarna i din hjärna med datachips. Du vaknar upp, men har inga minnen från ditt tidigare liv, eftersom man har ersatt den del av hjärnan som lagrar minnen med en protes. Du har heller inte samma psykologiska egenskaper som tidigare. Före operationen var du en rätt hetlevrad person, nu är du snarare lugn och sävlig. Tidigare var du aktiv och utåtriktad, nu en smula blyg. Är det fortfarande du? Om du skulle svara nej på den frågan: tycker du då att den person som hamnade i koma är hjälpt av att en annan person vaknar upp ur den?

Att skilja människa från zombie

Den amerikanske filosofen John Searle menar att det mänskliga medvetandet, det vill säga förmågan att uppleva och känna vad som händer inuti och runt omkring ens person, är beroende av den mänskliga hjärnan på så vis att ingen annan typ av materia kan ge upphov till medvetande.

Det spelar alltså ingen roll om man lyckas göra en hjärnprotes som fungerar på exakt samma vis som min hjärna. Fick jag denna protes inopererad så skulle jag inte längre vara vid medvetande i vanlig mening. Jag skulle förvandlas till en zombie, en person som från utsidan liknar en vanlig människa, men som saknar medvetna upplevelser. När en zombie säger att hon har ont och grimaserar av smärta, så är detta beteende inte kopplat till några upplevelser av smärta. När hon skrattar är det utan några känslor av glädje eller lycka. En filosofisk zombie liknar alltså inte de blodtörstiga zombies som släpar sig fram i filmer, eftersom hon beter sig precis på samma vis som en vanlig människa. Men det är hon inte.

Så tänk om Searle har rätt att medvetandet är beroende av en biologisk, mänsklig hjärna. Finns det då inte en risk att personer med artificiella delar av hjärnan är zombies, utan att någon märker det?

Frågan om vad fri vilja är, vad som egentligen avses med personlig identitet och hur medvetande uppstår ur materia är filosofiska frågor som vi ännu inte har några entydiga svar på. Vi vet helt enkelt inte hur och var i hjärnan medvetandet uppstår. Detsamma gäller jaget och den fria viljan. Därför kan vi inte heller med säkerhet förutse vilka följder som den neuroteknologiska utvecklingen kommer att få.

Det är inte osannolikt att hjärnproteserna kommer att se dagens ljus innan medvetandets gåta är knäckt. Ska vi vänta med att använda dem tills vi vet tillräckligt mycket om medvetandets natur för att kunna förutsäga vad som kommer att hända, eller vore det bättre att helt enkelt testa dem för att se vad som inträffar? Vad det gäller zombiefrågan finns det dessvärre inget test som kan ge oss säkra svar. Ingen kommer ju att märka om personer med hjärnproteser skulle vara zombies.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Grishjärta - ja hjärtans gärna - bara pumpen funkar och sitter kvar.Datachips i hjärna - visst kan tanken ge upphov till hjärnspöken. Men gärna - bara funktionen är begränsad och rigoröst kontrollerad.F.ö, tycker jag att det synd att lobotomi som behandlingsmetod togs i bruk långt innan vi visste vad vi gjorde. Det var klumpigt, stympande och grymt.Ingrepp av denna typ är så ute i kylan, att man inte ens törs forska på ev. nytta.Idag både vet vi oändligt mycket mer - och kan vi göra mer sofistikerad ingrepp - som t.ex. stereotaktisk Parkinson-kirurgi.Månne kastar vi inte ut barnet med badvattnet????

Denna tecknologi finns redan och människor används som försöks djur ofrivilligt
läs fakta sidorna på bionicgate.com Mvh Magnus Olsson SOLNA

Hej Magnus,

Om du är inne här och läser detta skulle jag väldigt gärna vilja ha kontakt med dig!

//MVH Ann

Uttalande av Ulf Görman, etiker, Centrum för teknologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.

Utdrag ur boken DÄR GULD GLIMMAR BLÅTT
Utgiven av Vetenskapsrådet

Det allra viktigaste är att visa respekt för den enskilda individen och den enskilda individens självbestämmande. Sid. 140

Nu öppnar vi dörren till ett okänt område där vi inte vet hur vi skall tillämpa etiken.
Vad ska man tillåta och vad ska man inte tillåta när man kan göra elektrodimplantat som både kan påverka och läsa av hjärnan?

Mikroimplantat kan ge oss helt nya möjligheter att förstå hur vi lär oss och minns saker, och därmed också varför vi glömmer och har svårt att lära oss. Samtidigt kan det uppfattas som en form av övergrepp att på de viset titta in i vår mest privata mentala värld. Sid 141

Kan lundaforskarna i djurförsök visa att de kan styra proteser via elektroder i hjärnan, kommer vi att behöva diskutera vilka känslor och tankar vi ska få studera och styra med dessa elektroder.
Boken går att köpa genom Vetenskapsrådet…// Magnus Olsson SOLNA

Lägg till kommentar