Annons

Svenskar läste utomlands redan på medeltiden

Tusentals svenskar pluggade vid universiteten på kontinenten.

Under 1100- och 1200-talen växte ett nytt samhälle fram i Väst- och Centraleuropa. Tätorter avskildes från landsbygden och kunde upprätta självstyre som ett privilegierat borgerskap ansvarade för. Förändringarna fick många effekter. En av dem var ökad efterfrågan på folk med formell skolning. Sådan utbildning svarade sedan gammalt kloster- och katedralskolorna för. Särskilt betydande var dessa skolor i norra Frankrike, i synnerhet kring Paris, och dit lockades under 1100-talet studenter från när och fjärran, också från Norden.

Så småningom uppstod missnöje bland lärare och studenter över de villkor som de gamla skolorna kunde erbjuda. De ville "öppna eget" för att förbättra undervisning och ge det vetenskapliga tänkandet friare tyglar. Här fanns ett dilemma, eftersom fri etableringsrätt inte existerade. Som tur var hade tidens stora makter - påven, den tysk-romerske kejsaren och den franske kungen - intresse av att befordra verksamheten och gav därför tillstånd till frigörelse. Så kunde studenter och lärare själva få möjlighet att organisera sin verksamhet. Sammanslutningen var ny vad gäller inriktning och förvaltning, men till sin formella, rättsliga status liknade den gillet, dåtidens vanliga föreningsform.

Traditionellt brukar man utpeka Bologna och Paris som de äldsta universiteten, med visst företräde för Bologna som sägs vara grundat redan år 1088. Årtiondena runt 1200 tillkom ytterligare ett tiotal universitet i Frankrike, Italien, England och Spanien, vilka alla kan göra anspråk på att tillhöra de äldsta universiteten i världen. För flera av dem, till exempel Paris, saknas ett egentligt grundläggningsår, vilket hänger samman med att förändringen skedde stegvis från slutet av 1100-talet.

Parisuniversitetet lockade

Paris universitet blev under 1200-talet Europas främsta och lockade studenter - skolarer på den tidens språk - från hela det romersk-katolskt kristna Europa. Också från Norden kom många studenter. Bland nordborna dominerade till en början danskarna, varav några kom att stå för vittberömda insatser som lärare. Men mot slutet av 1200-talet och under 1300-talet var svenskarna fler än danskarna.

De stora domkyrkorna (Uppsala, Linköping och Skara) inrättade egna studenthem, så kallade kollegier, på Seines vänstra strand. Adresserna är kända (vicus Serpenti, vicus Sancti Hilarii och vicus Brunelli, vicus betyder gränd, gata på latin) och kan identifieras på äldre kartor. I ett fall lever namnet vidare i en modern gata som ansluter till den gamla vicus Serpenti. Gatan heter numera Rue Serpente och mynnar ut i den kända Boulevard S:t Michel.

Paris förlorade sin ledande ställning mot slutet av 1300-talet. I Prag hade kejsaren inrättat ett alleuropeiskt universitet som kom att attrahera svenska studenter, särskilt efter den stora kyrkoschismen mot slutet av 1300-talet då kyrkan hade två påvar, en i Rom och en i Avignon. Vid den tiden grundades flera tyska universitet, och dit sände svenskarna nu sina studenter - inte bara för att resvägen blev kortare utan också för att man inte ville ha studenter i Frankrike därför att den franske kungen stödde påven i Avignon.

När man vid Prags universitet slog in på en nationell linje, vände sig de utländska studenterna och lärarna till de nygrundade universiteten i det tyska språkområdet. Leipzig, Erfurt, Heidelberg och Wien, och så småningom även Rostock och Greifswald blev vanliga studieorter för svenska studenter, även om Paris och italienska universitet fortsatte att locka nordbor. Vissa mönster framträder i valet av studieort. Man kunde studera till en grundexamen vid tyska universitet, varefter några fortsatte till Paris eller Siena. De italienska universiteten gynnades av att de svenska domkyrkorna hade många angelägenheter att sköta vid den påvliga kurian. Samtidigt som den utsände verkade som ombud för sin domkyrka, passade han på att studera och avlägga högre examen i teologi eller rättslära i Italien.

Några kända Italiensvenskar var de båda historieskrivarna Ericus Olai (död 1486), som blev Uppsala universitets förste professor i teologi, och Linköpingssonen Johannes Magnus (död 1544), som slutade sitt liv som ärkebiskop i exil. Också Paris lockade begåvningar. De blivande ärkebiskoparna Olof Larsson (död 1438), en stor talare enligt Uppsalas ärkebiskopskrönika, och Jakob Ulfsson, vår längst sittande ärkebiskop (1470-1515) var Parissvenskar.

Fler under senmedeltiden

Totalt studerande så många som mellan 2 000 och 3 000 svenskar vid utländska universitet under medeltiden. Från 1200-talet fanns det särskilda ordenshögskolor för dominikaner och franciskaner. Många av dessa högskolor var sammankopplade med universiteten. Eleverna vid ordensskolorna fick tillträde till universitetens undervisning, där ordensfolk länge dominerade inom lärarkåren. Några blev berömda, inte bara i samtiden. Det räcker med att påminna om dominikanen Thomas av Aquino och franciskanen William av Ockham.

Det finns mönster också i tillströmningen av studenter till universiteten. Antalet studenter ökade kraftigt under senmedeltiden, och rekryteringen breddades. Mer än två tredjedelar av de svenskar som sökte sig till högre utbildning utomlands gjorde det under 1400-talet och början av 1500-talet. Under senmedeltiden dominerade söner till städernas borgare och landsbygdens lågfrälse. Av de närmare 200 svenskar som skrevs in vid Leipzig universitet (från 1409) kan bara en handfull högfrälse personer urskiljas, medan de tycks ha varit fler i Paris och Prag under 1200- och 1300-talen.

När det gäller utlandsstudenternas ursprungsort framträder också vissa mönster. Av städerna dominerade Stockholm, och av stiften Uppsala och Linköping. Också vid valet av studieort finns skillnader: Rostock och Greifswald som var kuststäder och lätta att nå lockade flest studenter.

Alla ägnade sig inte bara åt att studera. Några hade diplomatiska uppdrag, andra verkade inom universitetens administration. Efter grundexamina vid filosofisk fakultet kunde man bedriva högre studier som framför allt var inriktade på examina vid de teologiska och juridiska fakulteterna. Ett hundratal svenskar verkade som universitetslärare utomlands. Åtskilliga är helt anonyma, inte ens namnen är kända, medan andra är identifierade. Vi vet inte bara varifrån de kom och var de efter avslutade studier kom att verka, utan också vid vilken fakultet de undervisade. I några sällsynta fall är det även möjligt att ta reda på vilket stoff de förmedlade i sin undervisning. Det gäller till exempel Kristoffer Larsson (ca 1400-64) och Björn Magnusson (ca 1410-65).

Kristoffer kom från en tysk köpmannafamilj i Stockholm och gick i domskola i Uppsala innan han for till Tyskland, där han studerade först i Erfurt och sedan i Leipzig under 1420- och 30-talen. I början av 1430-talet var han tillbaka i Uppsala och blev sedan ärkebiskopens ombud vid den påvliga kurian och konciliet i Basel, innan han 1435 återvände till Leipzig, där han undervisade vid den filosofiska fakulteten och även föreläste i teologi, innan han blev doktor. Han höll tal och predikningar, ledde disputationsakter och blev universitetets rektor.

I slutet av 1430-talet återvände Kristoffer Larsson till Uppsala och blev efter några år ärkedjäkne, vilket betyder att han var domkapitlets främste företrädare efter domprosten. Efter hemkomsten hade han vid åtminstone ett tillfälle uppdrag för påven. Han översatte dessutom några kateketiska texter på latin till svenska vilka användes i Vadstena, säkert också vid prästutbildningen i Uppsala.

Björn Magnusson, eller Bero Magni som han kallades i Wien, var liksom Kristoffer borgarson, bördig från Lödöse i Västergötland. Han studerade först i Skara och for sedan till Wien, där han skrevs in vid universitetet 1429. Efter magisterexamen vid den filosofiska fakulteten började han undervisa i skilda ämnen vid denna fakultet. Det skulle han fortsätta med i över trettio år. Under tiden växte hans rykte i Skara. Han valdes in i domkapitlet och blev så småningom domprost. Slutligen valde man honom till biskop, men Björn återvände inte hem trots sin anmärkningsvärda befordran utan föredrog att stanna i Wien där han förblev universitetet trogen till sin död 1465.

En liten kompensation försåg han dock sin gamla kyrka med. Till den testamenterade han nämligen sin boksamling, och tio år efter Björns död förtecknades den. Hans bibliotek är den största kända boksamling som en svensk privatperson ägt under medeltiden. Hans böcker finns dock inte kvar. Flertalet försvann nog i samband med att den danske härföraren Daniel Rantzau år 1567 skövlade Skara under nordiska sjuårskriget.

Många av Björn Magnussons böcker hade med hans undervisning att göra. I Wienuniversitetets handlingar är hans schema noterat, och från några av hans föreläsningar finns även en del av studenternas anteckningar bevarade. De rör utläggningar av aristoteliska skrifter, av logik, matematik och astronomi, men även grundundervisning i latin. Dessutom finns två av hans tal till studenterna och en långfredagspredikan inför en akademisk församling bevarade.

Detta material från Kristoffer Larsson och Björn Magnusson är ännu inte undersökt. Vi vet alltså inte vilken ställning svenskarna intog i senmedeltidens stora kunskapsteoretiska debatt mellan realister av olika inriktning och nominalister. Att följa de förra var att beträda den "gamla vägen", att följa nominalisterna var att slå in på den "nya vägen". En huvudfråga i denna strid var: finns det ett direkt samband mellan begrepp och verklighet (realism) eller är våra begrepp bara etiketter, tankefoster (nominalism), valda för att organisera vår relation till den verklighet som omger oss?

Renässansen anas

Många av studenterna präglades av övergången från katolsk senmedeltid till renässans och reformation. Martin Luthers teologi har ibland uppfattats som den yttersta konsekvensen av senmedeltidens nominalism. I Wien, där Björn Magnusson verkade, fanns en berömd nominalist som lärare mot slutet av 1300-talet, och verk av en känd nominalist, Johannes Buridanus, ingick i Björns bibliotek, men i hans boksamling ingick även författare med realistisk läggning.

Renässansens humanister ogillade medeltidslatinet, som de ansåg barbariskt. Deras stilideal var Ciceros guldålderslatin. Som en av de första humanisterna brukar den italienska 1300-talsförfattaren Petrarca räknas. I ett av sina tal citerar Kristoffer Larsson ur Petrarcas De vita solitaria, (Om ensamheten), samtidigt som han i ett annat sammanhang citerar Duns Scotus, vars skrifter humanisterna senare skulle avhåna så till den grad att hans namn gav upphov till ett av engelskans många ord för dumbom, dunce. I Strängnäs domkyrkoarkiv finns ett tidigt Petrarcamanuskript. Vem som införskaffat det vet vi inte. Det kan vara Kristoffer Larsson som en tid uppehöll sig i Italien, men ju också vistades i Basel där det under konsiliet fanns en stor bokmarknad.

Några forskare anser att det går en skarp gräns mellan medeltid och renässans, medan andra hävdar att förändringen skedde gradvis och att gamla institutioner fortsatte att spela en viktig roll för en intellektuell diskussion där motsatta åsikter var tillåtna och olika röster kunde höras. Uppgifterna om Kristoffers hänvisningar till så vitt skilda auktoriteter som Duns Scotus och Petrarca stöder otvetydigt den senare uppfattningen, liksom det blandade innehållet i Björns boksamling.

Rationaliteten föds

Universitetens tidiga historia handlar om en begynnande rationalisering. Tänkandet formaliserades och systematiserades, vilket var en effekt av att undervisning och reflektion i så hög grad var inriktade på att förmedla och fördjupa teoretiska färdigheter: att uppställa teser, argumentera för och emot en given hypotes, göra distinktioner, dra riktiga slutsatser av givna förutsättningar och liknande.

Också det som kallas formell rationalitet blev en central del av universitetslivet. Examination med tillhörande kunskapsprov följde bestämda och av alla kända regler, där en viss typ av färdigheter prövades, stegvis och med stigande svårighetsgrad. Examensproven var på så vis förutsebara, och undervisning och inlärning kunde direkt anpassas därefter. Detta system befordrade i sin tur en annan form av rationalitet - ett tänkande och ett beteende som skärpte blicken för avvägning mellan mål och medel, mellan kalkylerad insats och förväntat resultat, det som brukar kallas mål-medel-rationalitet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar