Annons

Favoritmat: Andra apor

Favoritmat: Andra apor

Schimpansernas jakt på apkött kan kanske liknas vid mänsklig troféjakt.

Även innan det fanns en naturvetenskaplig teori för hur arter uppkom och är besläktade, såg skarpögt folk att människan mer liknar en apa än något annat djur. Carl von Linné placerade modigt Homo sapiens i ordningen Primates - primater eller apdjur. I dag är det självklart att människan inte bara ser ut som ett apdjur utan faktiskt är ett sådant, en av ordningens cirka 260 arter.

Våra närmaste släktingar

Människans allra närmaste släktingar är de två schimpansarterna: schimpans och bonobo. Det är naturligtvis detta faktum, dokumenterat genom molekylärgenetik, som lockar så många forskargrupper att studera aporna i naturen eller fångenskap. Den här artikeln handlar om den ena av de två arterna - den "vanliga" schimpansen.

Schimpansen är en tropisk art som finns från Senegal i väster till Tanzania i öster. De flesta schimpansbestånd lever i regnskog, men arten finns också i avsevärt torrare terräng, till och med på busksavann med glesa baobabträd. Världspopulationen av schimpanser uppskattas i dag till endast 150 000 till 300 000 individer, och antalet minskar på de flesta ställen.

I över 40 år har japanska forskare studerat schimpanser i Mahale vid Tanganyikasjöns östra strand. För varje ny studie framstår likheterna mellan schimpans och människa som än mer djupgående. Det gäller såväl socialt livsmönster som levnadslopp. Naturligtvis finns det också stora skillnader både i byggnad och beteende - större, kan man tycka, än vore att förvänta med tanke på de minimala genetiska olikheterna. Många biologer är i färd med att utforska hur genetiskt så snarlika arter kan vara så olika till gestalt och beteende.

Lika eller olika - faktum är att det är svårt att hitta någon enskild egenskap som kategoriskt skiljer människan från schimpansen (och alla andra djurarter). Tidigare tog man fasta på människans teknologiska kunnande och komplexa språk - men apor tillverkar enkla verktyg och kan lära sig använda teckenspråk.

För att vidmakthålla människans särställning har man gång på gång varit tvungen att ändra kriterierna. Just nu är det på modet att hävda att förmågan att föreställa sig framtiden är den egenskap som, jämte följdfenomenen dödsinsikt och religion, är vad som skiljer människan från de andra djuren. (När Platon definierade människan som "fjäderlös och tvåbent", infann sig Diogenes på hans nästa föreläsning medförande - en plockad höna!) Hur länge den distinktionen kan upprätthållas är mycket osäkert.

Konflikter med grannarna

Schimpanser är inte särskilt känsliga för måttliga miljöförändringar i form av skogsbruk eller uppodling. I stället torde jakt utgöra det största hotet för artens fortbestånd som viltlevande. Dock har forskningen nyligen uppmärksammat ytterligare en allvarlig fara för både schimpans och andra storprimater, nämligen sjukdomar som överförs från människan. I olika delar av Afrika har man diagnosticerat polio, lunginflammation, ebola, skabb och anthrax (mjältbrand) som dödsorsak hos schimpanser. Med all sannolikhet har åtskilliga av dessa djur smittats av människor.

Schimpanserna lever i grupper, och antalet individer i grupperna varierar från några tiotal till över hundra. Det är dock sällan alla samlas på en plats, utan smärre sällskap avviker och återförenas oupphörligt. Schimpansgrupperna bebor revir, vars yta varierar med näringsrikedomen. De befinner sig i ständigt men dock merendels kallt krig med granngrupperna. Hanarna patrullerar regelbundet gränserna för att kontrollera om något invasionsförsök är på gång eller om det kanske är läge att själva gå till attack. De har visat sig kunna räkna så pass bra att de vet om de är i numerärt under- eller överläge.

De flesta gränstvister löses genom diplomati, det vill säga råskäll på distans. Ibland går det till fysiskt våld, inte sällan med dödlig utgång för en eller flera av kämparna. Situationen påminner om den som beskrivits för många mänskliga samhällen med jakt och samlande som näringsfång. En jämförelse mellan ett antal schimpansbestånd och några jägar-samlarfolk har visat att dödligt våld är ungefär lika vanligt bland schimpanserna som bland människorna, medan icke-dödligt våld förekommer två tre gånger så ofta hos aporna. Något som skiljer schimpanser från människor är att de inte annat än i undantagsfall använder tillhyggen. De slåss enbart med de fyra nävarna jämte de (hos hanarna) väldiga hörntänderna.

I strid med en annan flock är schimpanshanarna skoningslösa, medan de inom gruppen undviker att låta slagsmålen urarta. För att inte förmågan att försvara sig mot invaderande granngrupper ska svikta, måste konflikterna inom gruppen tonas ner, speciellt mellan hanarna som ju är de som står för försvaret. Men eftersom de konkurrerar om rang i gruppen, är ett och annat slagsmål oundvikligt. Schimpanshanarna förfogar dock över en hel rad försoningsbeteenden, olika i olika områden, för att återupprätta vänskapen efter en kontrovers. Det är både komiskt och rörande att se två kaxiga schimpanshanar som, strax efter vad som såg ut som ett slagsmål på liv och död, sitter och pillar i varandras päls, tar varandra i hand - och kanske ger varandra en puss!

På vissa platser händer det att enstaka honor ingår i gränspatrullerna, men på det hela taget är värnplikten hos schimpanserna en maskulin angelägenhet. Likheten med mänskliga samhällen sträcker sig längre än så, för det är inte alla hanar som deltar i försvaret. De som är för unga, för klena eller för gamla avstår: de har ändå ingen chans att åtnjuta segerns belöning - förtur till befruktningsbara honor. Den är reserverad för testosteronladdade, aggressiva och dominanta hanar.

Apor är favoritbytet

Liksom värnplikten är jakten en hanlig aktivitet i schimpansernas värld. När den brittiska zoologen Jane Goodall för många år sedan presenterade schimpanserna i Gombe för en häpen mänsklighet, var det få av hennes nyheter som väckte större uppseende än att schimpanserna ingalunda är de fruktmumsande lustigkurrar som de brukade uppfattas som. De är i stället jägare som får en tydlig kick av att fånga, slita sönder och sätta i sig ett bytesdjur som fortfarande skriker och sprattlar. Högst på deras önskemeny står apkött, och i många områden är röd kolobus (Colobus badius) det vanligaste bytet.

Att jaga kolobusapor är varken lätt eller ofarligt. En kolobushane är visserligen liten, men den är vasstandad och vig och kan vålla svåra sår på sin jättelike angripare. Schimpanserna ägnar sig därför åt kolobusjakt bara när de själva är många och har så gott om tid att de kan gå försiktigt till väga. Detta är fallet när det finns mycket frukt i skogens träd. Då går drevet efter panikslagna kolobusapor, och inte så sällan slutar det med att extatiskt illvrålande schimpanshanar sätter tänderna i ett eller flera blödande byten.

Apkött är således allt annat än nödfoder för schimpanserna, snarare en åtrådd delikatess. Det finns forskare som menar att det inte i första hand är behovet av animaliskt protein som motiverar schimpansernas jakt. Om så vore fallet, vore det enklare för dem att äta mer myror, termiter och andra smådjur eller att söka upp resterna efter de stora rovdjurens kalas, som människor gjort i alla tider.

Ett annat förslag är att schimpanshanarna använder bytesdjurens kött för att köpa sex: honor kan tänkas vara mer intresserade av proteinrik kost än hanar och därför villiga att göra affär. Från vissa håll har man faktiskt rapporterat att lyckosamma jägare är speciellt generösa mot brunstsignalerande honor. Men andra forskare har inte sett sådana tendenser och har även påpekat att det vore en överloppsgärning för hanarna att betala för något som de har gratis tillgång till.

I stället kan hanarnas jakt vara att likna vid mänsklig troféjakt: ett nedlagt byte betyder inte i första hand mat utan prestige och avancemang i hanarnas oavlåtliga statuskonkurrens. Inte minst kan den framgångsrike jägaren bjuda väl valda hanar på köttbitar och därmed stärka sina allianser och få nya inflytelserika vänner. Intressant nog får ofta även gamla pensionerade hanar en smakbit, trots att de förpassats ur aktiv tjänst. Man har liknat dem vid äldre statsmän: bra att ha på sin sida även om de förlorat sin formella makt. Både schimpansen och människan är politiska djur.

Använder verktyg

Jämsides med jakten var nog den mest uppseendeväckande av Jane Goodalls upptäckter att schimpanser regelbundet använder verktyg för att komma åt föda som annars vore otillgänglig. Hon iakttog hur schimpanserna i Gombe regelbundet fiskar termiter och myror ur deras bon med hjälp av pinnar som de avkvistat för att kunna peta ner i insekternas bogångar. Senare har apforskarna funnit att vissa västafrikanska schimpansbestånd knäcker nötter med stenar som de bär med sig från plats till plats - en begynnande förmåga att föreställa sig framtida behov?

Det råder stor variation även mellan närliggande platser avseende hur aporna fiskar insekter och krossar nötter. Det visar att det rör sig om socialt överförda kulturyttringar: unga lär av de gamla. Bland forskare pågår en livlig diskussion om huruvida apor ägnar sig åt att efterapa varandra. Somliga av de experiment som gjorts på burhållna schimpanser har varit så onaturliga för försöksdjuren att forskningsresultatens värde är diskutabelt. Det förefaller i dagsläget som om flertalet fältforskare är övertygade om att unga schimpanser faktiskt lär sig olika beteenden genom att betrakta mer erfarna gruppmedlemmar, i synnerhet sin mamma. Att knäcka hårda nötter är svårt, och man har sett hur unga schimpanser i timtal suttit och tittat på när deras mamma varit i knäckartagen. Flickorna lär sig fortare än pojkarna att utnyttja denna teknik, troligen därför att de spenderar mer tid tillsammans med sin mamma.

Från ett nystartat projekt i Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville) rapporteras att de lokala schimpanserna har utvecklat en avancerad teknik att fånga termiter. Redan på väg mot ett termitbo förser sig schimpansen med två olika verktyg. Det ena är en kort kraftig käpp, som med hjälp av båda händerna och ibland ena foten bankas och pressas ner till en termitgång, som går ett stycke under marken, och därefter dras upp igen. Det andra är en tunn kvist, som petas ner i det just öppnade hålet för att fånga upp termiterna. Till yttermera visso bits denna sond först av till lämplig längd och splitsas i nedre änden upp till en borste - för att öka antalet termiter som fastnar.

Schimpans-människa

De nya inblickar som senare års forskning har givit i schimpansernas liv kan sannolikt bidra till debatten om hur våra mänskliga samhällen uppstått och fungerar. Evolutionsbiologerna har länge främst betonat betydelsen av naturligt urval på individuell nivå, men schimpansernas samhällen sätter ljuset på urval på gruppnivå: den evolutionsbiologiska selektionsprocess där grupper av individer uppstår, fortplantar sig och försvinner i olika grad beroende på olika genetisk sammansättning av gruppen. Ett djurbestånd kan exempelvis gynnas av att ha en viss andel särskilt våghalsiga individer, en viss andel särskilt försiktiga och en viss andel som är särskilt hjälpsamma mot andra.

En intressant fråga är om det naturliga urvalet på gruppnivå i människosläktets evolution har fått ökad betydelse i relation till individurvalet, och när och varför detta i så fall har ägt rum? Ger gruppsolidariska beteenden individuella fördelar, exempelvis via ökat renommé? Har schimpanserna utvecklat någon ännu inte klarlagd mekanism som motverkar att vissa individer parasiterar på gruppfördelarna och därmed äventyrar hela det sociala systemet? Och har människan? Hur kommer det sig att det i dag finns minst 25 000 gånger så många människor som schimpanser på jorden? Vilka anpassningar bäddade för den överväldigande ekologiska hegemoni som människan tillskansat sig och som hotar att eliminera otaliga andra djurarter, inklusive våra allra närmaste släktingar, från jordens yta?

Även i framtiden kommer schimpansforskarna utan tvivel att kunna lägga fram resultat och modeller av värde för sociologer och andra samhällsforskare i deras strävan att förstå de mänskliga samhällenas struktur och funktion.

I schimpansens öga - människans spegelbild.

:

FAKTA:

Två arter av schimpanser

Schimpanssläktet har fått sitt namn efter den grekiske guden Pan - en yster och vildsint sälle som ställde till med ohägn för både boskap och unga damer och vars väsen finns kvar i ordet "panik". Det zoologiska släktet Pan innehåller två nu levande arter, nämligen "vanlig" schimpans (Pan troglodytes) och bonobo (Pan paniscus), förr olämpligt benämnd dvärgschimpans. Den förstnämnda fick sitt vetenskapliga namn redan 1775, medan bonobon inte beskrevs som en egen art förrän 1929. Ett skäl till det är att den bara finns i ett begränsat område söder om Kongofloden.

Schimpanser ser olika ut i skilda delar av sitt utbredningsområde, vilket har föranlett systematikerna att dela upp arten i fyra geografiska raser. Nyligen har emellertid ett forskarlag under ledning av den svenske genetikern Svante Pääbo upptäckt att de genetiska skillnaderna mellan dessa fyra schimpansbestånd är lika små som mellan olika mänskliga populationer och därmed alltför obetydliga för att motivera formell uppdelning i raser.

FAKTA:

Schimpanserna kartlagda

De har redovisat detaljerade resultat om schimpansernas sociala liv såväl som deras livssituation. De har sett att honorna kommer i puberteten vid cirka 10 års ålder, att de flyttar över till något grannsamhälle något år därefter (hanarna stannar däremot hela livet i sin födelseflock) och att de får sin första baby vid 13-14 års ålder.

Hälften av ungarna dör före avvänjningen, ännu fler för tonårsmödrarna. Högst fruktsamhet har en schimpanshona mellan 20 och 35 års ålder. Gamla honor går i menopaus och kan leva något decennium i detta tillstånd. I genomsnitt föder en schimpanshona fyra ungar under sin livstid. Vuxna schimpanser väger 25-70 kilo. De vanligaste dödsorsakerna hos schimpanshonorna i Mahale är sjukdomar (48 procent), allmän åldersskröplighet (24 procent) och våld från andra schimpanser (16 procent).

FAKTA:

Apor som vant sig vid människor

Afrikas nationalparker och naturreservat måste ge ekonomisk avkastning, för annars är deras fortbestånd i fara. Trycket från den fattiga befolkningen att få utnyttja områdena för odling är nämligen starkt.

Ekoturism är åtminstone en del av lösningen. Afrikas kvarvarande naturområden utövar stark lockelse och besöks årligen av hundratusentals turister, huvudsakligen från Europa, Amerika och Japan. Safariresor är emellertid dyra, och då vill kunderna ha valuta för pengarna genom att komma nära ett rikligt urval av vilda däggdjur.

Vad gäller de stora aporna var Jane Goodall en pionjär i att "habituera" dem för att kunna studera dem på nära håll, och alla har vi sett foton av henne i kretsen av sina schimpanser. Detta uppnådde hon genom att sakta, sakta placera sig allt närmare dem och stilla invänta att de skulle uppfatta henne som ofarlig och ointressant och bete sig som om hon inte existerade. Två andra världsberömda apforskare, Diane Fossey med bergsgorillorna och Biruté Galdikas med orangutangerna, använde framgångsrikt samma procedur som Jane Goodall.

I dag finns det på flera platser i Afrika grupper av bergsgorillor och schimpanser som gradvis har lärt sig att människor inte är någonting att över huvud taget fästa avseende vid. Man kan sitta på 5-6 meters avstånd - närmare får man av smittskyddsskäl inte komma - utan att bevärdigas med ens en blick. Möjligtvis tycker de allra yngsta individerna att människor är lite småkul att titta på. Aporna har med andra ord habituerats till mänsklig närvaro. För att på detta sätt umgås med gorillor får man åka till Rwanda eller Uganda, medan närkontakt med schimpanser säkrast kan påräknas i Mahale och Gombe i Tanzania.

Återkoppling: Vem speglas i schimpansens öga?

"För varje ny studie framstår likheterna mellan schimpans och människa som än mer djupgående." Ur Staffan Ulfstrands artikel

Människans "natur" har länge varit en het potatis. Går det att beskriva en sådan, och är den i så fall en produkt av vårt ursprung eller snarare en anpassning till vår sentida miljö? Staffan Ulfstrand lyfter fram våldsamma handlingar hos schimpanserna och deras koppling till sex. Han gör flera liknelser med mänskligt beteende och betonar vikten av att studera schimpanser för att förstå ursprunget till mänskliga handlingsmönster.

För mig framstår Staffan Ulfstrands text som antropomorf och vetenskapligt naiv. Som han själv påpekar finns det nämligen två arter av schimpanser, vars beteenden skiljer sig väsentligt, något som Ulfstrand har utelämnat. Den vanliga schimpansen brukar beskrivas som "den onde" medan den andra arten, bonobo, framställs som "den gode". Hos bonobon styr honorna grupperna, och de löser många konflikter med sex. Våld är inte observerat hos vilda grupper av bonobos.

För ungefär 7 miljoner år sedan levde den gemensamma släkting som senare skulle ge upphov till dels bonobon och schimpansen, dels människan. Den gemensamma anfadern till bonobon och schimpansen levde för ungefär 2 miljoner år sedan. Det är med andra ord både bonobon och schimpansen som är våra närmaste levande släktingar.

Att bonobon har ett så annorlunda beteenderegister än schimpansen gör att liknelser mellan schimpansens och människans beteenden är vetenskapligt tvivelaktiga. Där schimpans och bonobo har olika beteenden är det omöjligt att avgöra vilket av dem som är det ursprungliga (som i så fall också skulle kunna delas av människan) och vilket som uppstått senare. Att dra slutsatser om människan enbart från schimpansernas beteende är därför förkastligt. Det är nog inte människan som speglas i schimpansens öga, utan artikelförfattaren själv.

EMIL NILSSON, Evolutionsbiologiskt centrum, Uppsala universitet

Svar:

Människa, bonobo och schimpans - så lika, så olika

Som det står i min artikel, är schimpansen och bonobon människans allra närmaste släktingar. Emil Nilsson påpekar för säkerhets skull att de två är exakt lika nära släkt med vår egen art. Att jag i min artikel jämför schimpansen men inte bonobon med oss beror på det enkla faktum att artikeln handlar om schimpansen och inte om bonobon.

Bonobons liv i naturen är långt mindre känt än schimpansens. Dock tycks det vara odisputabelt att bonoboflockarna har oskarpare revirgränser och råkar i färre gränsstrider än schimpansflockarna. Hos båda arterna flammar större och mindre konflikter titt som tätt upp mellan individerna.

Grovt sett är det hos schimpansen hanarna och hos bonobon honorna som är bråkigast. Schimpanshanarna (och i lägre grad honorna) grälar och slåss ibland men sluter snart fred genom beröringar med händerna, minspel och ljudyttringar, lite olika i olika bestånd.

Bonobohonorna (och i lägre grad hanarna) råkar mer sällan i direkt handgemäng och äger ett rikhaltigt sortiment av "genitala beteenden", vars funktion är att dämpa ansatser till konflikt. Emil Nilsson ansluter sig till traditionen att dessa artskillnader i beteendet ger skäl att kalla bonobon "god" och schimpansen "ond" - lite inkonsekvent av honom, kan man tycka, att använda sådana utpräglat "mänskliga" epitet med tanke på att han skarpt kritiserar mig för att ha antropomorfiserat min framställning.

Förvisso är jag inte yrkesetnograf, men varken de rapporter jag läst om sociala beteenden inom och relationer mellan jägar-samlarsamhällen i olika världsdelar eller vad jag sett med egna ögon i moderna samhällen förefaller mig stödja hypotesen att människans sociala beteendemönster skulle ha större likheter med bonobons än med schimpansens. Emil, om du känner till någon studie av ett mänskligt samhälle kännetecknat av bonobobeteende, emotser jag förväntansfullt ett lästips.

STAFFAN ULFSTRAND

Människans "natur" har länge varit en het potatis. Går det att beskriva en sådan, och är den i så fall en produkt av vårt ursprung eller snarare en anpassning till vår sentida miljö?

Kommentarer

Vem speglas i schimpansens öga?

Inlagt av Emil Nilsson (inte verifierad)

Vem speglas i schimpansens öga? ”I över 40 år har japanska forskare studerat schimpanser vid Tanganyikasjöns östra strand. För varje ny studie framstår likheterna mellan schimpans och människa som mer än djupgående”. Ur Staffan Ulfstrands artikel i Forskning och Framsteg 8:2006.Jag vill ifrågasätta Staffan Ulfstrands försök att undersöka det evolutionära ursprunget till mänskliga beteenden genom att studera enbart schimpansen (Pan troglodytes). Min enda personliga kontakt med schimpanser kommer från Kibale forest reserve i Uganda, där schimpanserna satt minst 40 meter upp i ett jättelikt fikusträd. Jag är dessutom växtekolog, så min kritik handlar inte om uppfattningen om schimpansernas beteende, utan ligger på ett grundläggande vetenskapsteoretiskt plan. Det är min mening att denna text ska betraktas som en personlig uppfattning, utan någon vetenskaplig relevans.Människans ”natur” har länge varit en het potatis. Går det att beskriva en sådan ”natur” och är den i så fall en produkt av vårt ursprung, eller har den uppkommit som en ny anpassning till vår miljö, specifik för människan? Ulfstrand ansatts är evolutionär och jämförande. Han beskriver i sin text om schimpansgrupper och deras beteende. Han har lagt en särskild betoning på våldsamma handlingar och deras koppling till sex, men även användandet av redskap. I texten görs flera liknelser med mänsklig beteende, och Ulfstrand betonar i slutet av sin text vikten av att studera schimpanser för att förstå evolutionen av mänskliga beteenden. Han antyder också Scala Naturae, idén om att evolutionen har en riktning med människan som skapelsens krona, i stycket om schimpanser som använder verktyg. Denna uppfattning förkastades redan av Charles Darwin.För mig framstår denna framställning som dels antropomorf, dels vetenskapligt naiv. Det finns nämligen två arter av schimpanser, som Ulfstrand mycket riktigt påpekar. Deras beteenden skiljer sig väsentligt. Den vanliga schimpansen (P. troglodytes) finns i ett bälte från centrala Västafrika till Östafrikas savanner. I Kongos regnskogar finns den andra arten, bonobon (P. paniscus). I många framställningar har vanlig schimpans beskrivits som ”den onde” medan bonobon framställs som ”den gode”. Även om också denna indelning är naiv och antropomorf så är den gångbar för denna diskussion. Det bör dock tilläggas att olika grupper av schimpanser (P. troglodytes) kan visa upp väldigt olika beteenden, något som hänvisats till olika ”kulturer”. Bonobon är känd för att honorna styr grupperna och att de löser många konflikter med sex. Det är inte bara sex mellan honor och hanar, utan alla möjliga kombinationer, utom sex mellan nära släktingar. Ofta genomförs en sexuell handling på ett sätt som aldrig skulle kunna leda till befruktning. Våld är inte observerat hos vilda grupper av bonobos. Den gemensamma anfadern till bonobon och schimpansen levde för ungefär 2 miljoner år sedan. För ungefär sju miljoner år sedan levde den gemensamma släkting som senare skulle ge upphov till dels bonobon och schimpansen, dels människan. Det är med andra ord både bonobon och schimpansen som är våra närmaste levande släktingar. I jämförelsen mellan människa och schimpans går det inte att utreda vad som är orsakat av vårt gemensamma ursprung, för sju miljoner år sedan, och vad som är orsakat av sentida anpassning till livsbetingelserna. Att bonobon visar upp ett sådant annorlunda beteenderegister än schimpansen gör att liknelser mellan schimpansens och människans beteenden än mer än tvivelaktiga från en vetenskaplig synvinkel. Där schimpans och bonobo idag uppvisar olika beteenden är det omöjligt att avgöra vilket beteende som är det ursprungliga, som i så fall också skulle kunna delas av människan, och vilket som är det nyligen evolverade. Det är bara två oberoende datapunkter, dels människa och dels schimpans – bonobo, och därför är jämförelsen förkastlig. Jag är rädda att det är inte människan som speglas i schimpansens öga, utan Staffan Ulfstrand själv. Emil NilssonAvdelningen för växtekologiEvolutionsbiologiskt centrumUppsala universitet

Kommentera

Annons