Annons

Återkoppling: Kunde studenterna latin?

Hur var det med språkkunskaperna på medeltiden? Klarade sig de svenska studenterna på latin? Hur lärde de sig latinet? Lärde de sig andra språk?
FOLKE BERLIN

Svar:

Latinet var kyrkans språk och därför gångbart över hela det kristna Europa, nästan som engelskan i dag.

Språkundervisningen började tidigt och gällde bara latin. Undervisning i folkspråk, exempelvis svenska, förekom inte, även om man började skriva fiktionslitteratur och annat på olika folkspråk under hög- och senmedeltid. Latin var ett av tre huvudämnen som det undervisades i i stadsskolor, kloster och vid katedraler, där man säkert även använde folkspråket som stöd för inlärningen.

Vid universitet skedde all undervisning på latin, också i ämnen som astronomi och juridik. Och skolarerna fick inte tala annat än latin. Inte ens på studenthemmen var andra språk tillåtna. Bestraffning kunde till och med förekomma om man inte höll sig till latinet.

Latininlärningen byggde till en början på grammatikstudier, det vill säga att man lärde sig ordklasser (verb, substantiv), formlära (ordens böjning) och syntax med dess regler för sammanfogning av ord till fraser och meningar. Språkutbildningen fortsatte i ämnet retorik, där man fick lära sig hur man skulle ge sina ord (skriftliga eller muntliga) avsedd effekt.

Särskilda läroböcker fanns, några från medeltiden, andra övertagna från antiken. Men böcker var dyra, och mycket måste memoreras. För detta fanns särskilda minnesverser. Sådana förekom för övrigt långt fram i tiden. När jag gick i gymnasiet, fick man bland annat lära sig denna: "Efter si, nisi, ne, num, relativa ord och cum, så gäller..." Mycket lärde man sig förstås genom den dagliga praktiken.

För att klara sig civilt lärde sig nog många skolarer hjälpligt det lokala tungomål som talades utanför universitetet. Det berättas från 1200-talets Paris att danskar var duktiga studenter och att de också snabbt lärde sig parisiska.

Befann man sig under många år långt hemifrån, var det säkert lätt att glömma mycket av sitt modersmål, särskilt som det inte var gångbart där man verkade och dessutom hade låg status. En kollega till Björn Magnusson sade sig mot slutet av sitt liv nästan helt ha glömt det språk han talade som ung, innan han gick i kyrkans och universitetets tjänst. Hur mycket svenska Björn Magnusson kunde efter trettio år i Wien kan man bara undra över.

OLLE FERM

PROFESSOR I MEDELTIDSHISTORIA, STOCKHOLMS UNIVERSITET

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej,

Undrar vilket år latinet upphörde som officiellt språk i svenska kyrkans
gudstjänster?

De älskade Guds ord
VIKTIGA budskap översätts ofta till en mängd språk för att så många som möjligt ska kunna förstå dem. Bibeln, som är Guds ord, innehåller ett viktigt budskap. Trots att Bibeln skrevs för länge sedan har den ”skrivits till vår undervisning”, och den ger oss tröst och hopp för framtiden. (Romarna 15:4)
Det är därför logiskt att Bibeln, som innehåller det viktigaste budskap som någonsin skrivits, skulle göras tillgänglig på många språk. Historien igenom har män kämpat för att kunna översätta Bibeln trots allvarlig sjukdom, förbud från de styrande och till och med hot om avrättning. Varför det? Därför att de älskade Guds ord. Följande berättelse ger oss en glimt av den märkliga historien om bibelöversättning.
”Engelsmännen lär sig Kristi lag bäst på engelska”
När John Wycliffe föddes omkring 1330 hölls gudstjänsterna i England på latin. Men för gemene man var engelska vardagsspråket. Man pratade med sina grannar på engelska och till och med bad till Gud på engelska.
Wycliffe som var katolsk präst talade latin flytande. Men han ansåg att det var fel att undervisa människor i Bibeln på latin, som han menade var ett språk för eliten. Han skrev: ”Kunskap om Guds lag bör förmedlas på det språk som är lättast att förstå, eftersom det som lärs ut är Guds ord.” Wycliffe och hans medarbetare samlade därför en grupp män som skulle översätta Bibeln till engelska. Översättningsarbetet tog omkring 20 år.
Tanken på att få en ny översättning tilltalade inte katolska kyrkan. Boken Vatikanens mysterier förklarar varför kyrkan motsatte sig projektet: ”Nu började till och med lekmännen att jämföra den romerska katolicismen med urkristendomens enkelhet ... Det säger sig självt, att härigenom blev motsatsen emellan evangelium och katolicism för varje tänkande människa klar.”
Påven Gregorius XI utfärdade fem förordningar som fördömde Wycliffe, men denne lät sig inte avskräckas. Han svarade: ”Engelsmännen lär sig Kristi lag bäst på engelska. Mose hörde Guds lag på sitt eget språk, och det gjorde också Kristi apostlar.” Omkring 1382, strax innan Wycliffe dog, publicerade hans grupp den första engelska översättningen av hela Bibeln. Cirka tio år senare gav en av hans medarbetare ut en reviderad och mer lättläst version.
Eftersom tryckpressen ännu inte var uppfunnen, måste varje manuskript mödosamt skrivas av för hand, en uppgift som kunde ta tio månader! Men tanken på att Bibeln skulle spridas oroade kyrkan så mycket att en ärkebiskop hotade med att bannlysa den som läste Bibeln. Mer än 40 år efter Wycliffes död lät prästerskapet på order av ett påvligt konsilium gräva upp hans ben och bränna dem och kasta askan i floden Swift. Uppriktiga sanningssökare försökte ändå få tag i Wycliffes bibel. Professor William M. Blackburn sade: ”Många avskrifter av Wycliffes bibel gjordes, spreds vida omkring och vidarebefordrades till kommande generationer.”

Lägg till kommentar