Annons

Det femte imperiet

Den relativt öppna tiden i Ryssland under 1990-talet är förbi.

Mer än femton år har gått sedan Sovjetunionen, ett av världens och historiens mäktigaste imperier, gick under. Så stora förändringar under så få år är sällsynt: en fjärdedel av territoriet försvann, ett helt nytt politiskt system skapades, folkhushållet lades om från planekonomi till rövarkapitalism, gränserna öppnades, yttrande- och tryckfrihet infördes.

Däremot skedde ingen verklig uppgörelse med det förflutna av det slag som skedde i Tjeckien och Sydafrika. Arkiven öppnades visserligen och en del avslöjades, men långt ifrån allt - och många av arkiven har åter stängts. I stället har det på senare år delvis skett en återgång till sovjetiska mönster och tankemodeller.

Under de första åren efter Sovjetunionens undergång byttes den extrema maktkoncentrationen hos kommunistpartiet mot en ostadig maktbalans. Detta genomfördes genom den så kallade Jeltsinkonstitutionen, som i princip fortfarande gäller. De politiska aktörerna omfattade en stark, men alls inte enväldig president, ett parlament (duman) med viss makt, ett antal regioner med ett stort mått av lokalt självstyre, ett antal oligarker och relativt fria massmedier. Under de senaste åren har det i ett antal steg skett en maktkoncentration till presidentämbetet, och duman har i samma mån förlorat sin ställning. Dess roll till exempel vid regeringsbildningar har minskat, och partisammansättningen är nu sådan att det nästan inte finns några dumaledamöter med avvikande mening.

Stormakt på nytt

Ett viktigt steg i denna riktning var det tal som president Vladimir Putin höll 1999 inför det nya årtusendet. Han framhöll där att en stark stat är en garant för ordning och den viktigaste kraften för förändring.

Själva den politiska debatten har strypts genom att fler och fler massmedier kontrolleras, antingen genom direkt statligt ägande eller genom ägande av de stora statliga bolagen. Fristående samhällsorganisationer, särskilt de som får stöd från utlandet, hindras på olika sätt i sin verksamhet genom en ny lag om krav på registrering.

Förvandlingen av Ryssland i och med Sovjetunionens fall innebar en metodisk federalisering av landet, vilket ledde till relativt stor egen makt för delrepubliker som Tatarstan eller Basjkirien. Landet fick i enlighet därmed det officiella namnet Den ryssländska federationen. Centrum för det samarbetsorgan (OSS) som ersatte Sovjetunionen placerades inte i Moskva utan i Minsk för att ta avstånd från arvet efter imperiet.

Under de senaste åren har det skett en "återimperialisering" - en återgång till stormaktsambitioner och krav från rysk sida på inflytande inom hela det område som tidigare utgjordes av Sovjetunionen. Putin har kallat förlusten av Sovjetunionen för en av de största geopolitiska katastroferna under 1900-talet, även om han samtidigt inser att det inte finns någon väg tillbaka till det förflutna. En orsak till kursändringen tillbaka mot imperiet är de höga oljepriserna som på några få år gjort Ryssland till ett rikt land.

Centrum har stärkts på periferins bekostnad. Delrepublikernas guvernörer utses inte längre genom val utan av presidenten, och det har bildats ett antal stora regioner bestående av många guvernement styrda av "superguvernörer", även de tillsatta av presidenten.

Startskottet för återimperialiseringen var Tjetjeniens försök att bryta sig ur federationen och det första Tjetjenienkriget (1994-96). Den ryska regeringen inledde en ny politik för att med alla till buds stående medel hindra varje försök till utbrytning. Och den så kallade Ivanovdoktrinen, uppkallad efter den ryske försvarsministern, hävdar numera rätten för ryskt flyg att ingripa i hela luftrummet över OSS.

Gemensam syn på Ryssland

I återimperialiseringen ingår också den ännu icke fullbordade unionen mellan Ryssland och Vitryssland och det misslyckade försöket att stödja den ryssvänlige kandidaten Janukovitj i det ukrainska presidentvalet 2004, liksom den ekonomiska utpressningen mot Ukraina när det gäller gasleveranser.

Det finns en stor samsyn på återimperialiseringen hos i stort sett hela det politiska fältet i dagens Ryssland, utom bland de alltmer marginaliserade liberalerna och de så kallade etnonationalisterna. I dag höjs också röster för att återupprätta ett rike med Sovjetunionens gränser, men de flesta föreställer sig ett stark politiskt inflytande inom området snarare än ett regelrätt återupprättande av Sovjetunionen.

Till och med den liberale politikern Anatolij Tjubajs knyter an till majoritetens syn på landet och har börjat tala om ett "liberalt imperium" (ett begrepp som i Ryssland används om USA) för att klargöra sin syn på Rysslands geopolitiska roll. Vad han menar är att Ryssland genom sin ekonomiska makt och storlek måste ta på sig rollen som ledare för det område som tidigare var Sovjetunionen. Uppgiften för detta liberala imperium skulle vara att främja den ekonomiska utvecklingen, friheten och demokratin.

Jabloko, det största av de liberala partierna, och dess ledare Javlinskij står för en Europavänlig politik och en rysk Europaidentitet. Dock är han och hans parti för nära förknippade med den ekonomiska chockterapin på 1990-talet som gjorde miljoner ryssar medellösa, för att han på allvar ska kunna påverka opinionen.

Etnonationalisterna samlas under slagordet "Ryssland åt ryssarna". Dessa längtar snarast efter en rysk nationalstat eller möjligen en slavisk union bestående av Ryssland, Ukraina och Vitryssland. I opinionsundersökningar stöds denna paroll av cirka 10 procent av befolkningen, och Putin har kallat dess företrädare för "galenpannor".

Det finns en stark känsla i Ryssland att Europa inte önskar Ryssland. De nya visumreglerna i Schengenavtalet har i den ryska politiska debatten setts som ett sätt att utesluta Ryssland ur Europa. Även den inflammerade debatten om transittrafiken mellan enklaven Kaliningrad och det ryska kärnlandet har från ryskt håll uppfattats som ett försök att utestänga Ryssland från Europa.

Skepsis inför EU

Tanken på medlemskap i EU framkastas alltmer sällan i den ryska debatten. Numera härskar en föreställning om EU å ena sidan och Ryssland å den andra och om en möjlighet till samarbete mellan de två på lika villkor. Också detta visar inställningen att Ryssland är ett imperium och inte en nationalstat.

Det viktigaste för majoriteten av de politiska aktörerna är att bevara staten och statens enhet. Detta går före frågor om välfärd och utrikespolitiska överväganden. Redan i den allra första ryska konstitutionen från 1906 fastslås att det ryska riket är odelbart (samma ord används som för det teologiska begreppet för treenighetens odelbarhet). I den nuvarande konstitutionen från 1993 nämns enheten redan i ingressen. Regeringspartiet har betecknande nog namnet "Det enade Ryssland" och den ungdomsorganisation som står nära Putin heter "Vi som går tillsammans". I nationalsångens nya text återkommer tanken på landets odelbarhet:

Var prisat vårt fria fädernesland,den eviga föreningen av brödrafolk.

Den eviga föreningen som det talas om i konstitutionen har alltså existerat med nuvarande gränser i drygt 15 år.

En viktig kraft i detta imperiala projekt är den ortodoxa kyrkan, som enligt den nya religionslagen från 1997 har en särställning i samhället. Den uppfattar sig som ett statsbärande samfund, och dess budskap om landets enhet och helhet liksom begreppet patriotism är viktiga element i dagens Ryssland.

Den ortodoxa kyrkan är den enda organisation som överlevt upplösningen av Sovjetunionen och som fortsatt lever inom det gamla imperiets gränser. Moskvapatriarkatet har kvar sina stift och församlingar i så gott som alla de forna sovjetrepublikerna. Det har förvisso grundats självständiga ortodoxa kyrkor i både Ukraina och Estland, men också där finns det församlingar underställda Moskva. Patriarken har uttalat sig kraftfullt till stöd för ryssarna i de tidigare Sovjetrepublikerna (som i det ryska språkbruket kallas "det nära utlandet").

Ortodoxa kyrkan är historiskt nära förknippad med imperietanken. Patriarken Antonius skrev år 1397 till den ryske storfursten Vasilij av Moskva: "Det är inte möjligt för kristna att ha kyrkan men inte ha imperiet." Den gamle KGB-mannen Putin har medvetet eller omedvetet travesterat denna sentens i ett uttalande: "Det finns inget Ryssland utan ortodoxi, och ingen ortodoxi utan Ryssland."

Kyrkan talar ofta om betydelsen av patriotism, och präster är närvarande i de militära trupperna. Kyrkan kallar motståndsmännen i kriget i Tjetjenien för terrorister, vilket ju är den officiella ryska hållningen. En rysk soldat som dödades av tjetjenska rebeller, enligt uppgift eftersom han vägrade att konvertera till islam, har helgonförklarats och en kult håller på att utvecklas. Ikoner har målats av honom och en kyrka har uppförts till hans minne.

De nationella symbolerna

I dag är den gamla sovjetiska nationalsången tillbaka, men med ny text där inte längre Stalin eller partiet skyddar landet, utan Gud. Efter Sovjetunionens fall användes en tid en annan nationalsång.

Också när det gäller helgdagarna i det nya Ryssland kan vi se denna tendens: en av de helgdagar som blivit kvar från Sovjettiden är segerdagen i andra världskriget som firas den 8 maj. Oktoberrevolutionen högtidlighålls inte längre, utan har ersatts av 4 november, då man firar segern över Polen år 1612 - början på Romanovättens regering. En annan ny helgdag infaller den 12 juni, då Ryssland firar den dag landet förklarade sig självständigt från Sovjetunionen.

Samma blandning av gammalt och nytt kan vi se om vi tänker på att Leninmausoleet fortfarande är öppet samtidigt som kvarlevorna efter kejsarfamiljen fick närapå en statsbegravning i Petrus-Paulusfästningen i S:t Petersburg. Ytterligare ett exempel är att den gamla ryska trikoloren är statens flagga, medan den röda fanan på nytt är införd som de väpnade styrkornas flagga. På denna fana samsas tsarens dubbelörn med sovjetiska röda stjärnor.

Sovjetnostalgin växer

Det finns många i dagens Ryssland som längtar tillbaka till Sovjetunionen. En dröm gäller det unga Sovjetunionen, då de revolutionära idealen fortfarande kändes äkta.

En annan dröm om en bättre och förlorad värld gäller själva Stalintiden. Här måste man blunda för Stalins massmord av den egna befolkningen. Vad man i stället - och mycket selektivt - väljer att komma ihåg är att det under denna tid fanns lag och ordning, att landet var en stormakt, att industrin utvecklades, att man besegrade Hitler i andra världskriget, att priset på nödvändiga livsmedel, liksom hyror och andra avgifter, var lågt. Tiden har svunnit och de flesta vittnena är döda eller mycket gamla, så också här är det möjligt att konstruera en egen idealbild. Många förträngde också sina hemska upplevelser eller vågade hur som helst inte berätta om dem, inte ens för sina närmaste. Att uppfatta denna tid som ett förlorat idealtillstånd är för många äldre ett sätt att finna en mening med det liv de levt, att inte hela Sovjetperioden bara var ett enda misslyckande.

En av Rysslands mest kända präster, Dmitrij Dudko, har efter Sovjetunionens fall hävdat Stalins roll som bevarare av landet. Som kontrast ställer han nutidens demokrater som han menar förgör Ryssland. Bevarandet av imperiet är det centrala i Stalins verk och det uppväger all despotism, vilken Dudko också erkänner som en del av Stalintiden. Enligt Dudko skyddade Stalin Ryssland från väst genom järnridån, och han avslutar en artikel med: "Och därför bugar jag som ortodox kristen och rysk patriot djupt inför Stalin."

Det femte imperiet

Trots allt detta finns det betydande skillnader mellan Sovjetunionen och det moderna Ryssland. I dag antyder ingen ens möjligheten att återskapa planekonomin och femårsplanerna, inte heller är repressionen på något sätt lika stark som den var under Sovjettiden. Informationssamhället gör det också svårare för regimen att dölja obehagliga fakta. Det har vi kunnat se vid katastrofen med ubåten Kursk och gisslandramat i Beslan. Det är också svårt att tänka sig att Putin skulle utropa sig till livstidspresident. Konsumtionssamhället med sina för- och nackdelar kommer nog också att bestå.

De ryska nationalisterna har börjat tala om det femte imperiet - det första var Kievriket, det andra Moskvariket, det tredje det ryska imperiet med S:t Petersburg som huvudstad, det fjärde Sovjetunionen. Finns det då någon gemensam nämnare i den ryska politiken förutom en från Putins egen sida deklarerad pragmatism? Det gör det: drömmen om den starka staten och det förlorade imperiet. Den kanske starkaste konstanten i den ryska historien - tanken på Moskva som ett "tredje Rom" vid sidan av Rom och Konstantinopel, vilken tycktes ha försvunnit i och med Sovjetunionens fall - visar sig vara fullt levande i dag.

Sovjetunionen som en del av Europa

Gorbatjovs glasnost innebar ett väsentligt närmande till Europa. Ett av den siste sovjetiske ledarens slagord vid sidan av glasnost och perestrojka var "det gemensamma europeiska huset", alltså en föreställning om Sovjetunionen som en del av Europa med en övertygelse om ett gemensamt ansvar för Europas framtid. När Sovjetunionen föll sönder och de övriga republikerna gick sin egen väg, blev också Ryssland mer likt en europeisk nationalstat. Landet blev mer enhetligt etniskt, språkligt och religiöst, även om det fortsatt finns bortåt 20 procent icke-ryssar i landet, framför allt olika muslimska folkgrupper.

I dagens drömmar om imperiet samlas alltså nästan hela det politiska fältet. Medvetet eller omedvetet anknyter de till euroasianismen, en rörelse som grundades redan på 1920-talet. Anhängarna till denna rörelse menade att det var viktigt att inse att Ryssland inte bara geografiskt och politiskt är en del av Europa, utan i lika hög grad - eller kanske ännu högre - en del av Asien.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar