Annons

Fler än på hundra år men fortfarande hotade

Från att ha varit så gott som utrotad är vargstammen i dag den största på hundra år.

Att skida genom ett vargrevir är en säregen upplevelse. Spår efter stora tassar i snön, rester av slagna älgar och kanske ett ylande mot natthimlen gör vargarnas närvaro påtaglig. Trots att de inte visar sig. Är det människor i reviret håller de sig undan.

Det är få människor som får se vilda vargar. När det väl händer brukar den omedelbara reaktionen vara rädsla, hos både varg och människa.

Vargar är naturligt skygga för människor, och ska så vara, men det händer ibland att unga, orädda och nyfikna vargar börjar röra sig alltför nära människor och tamdjur. Våra länsstyrelser har då rätt att utfärda skyddsjakt på dem.

De skandinaviska vargarna är inte farliga för människor, så länge de är vilda. Rabies finns inte i Sverige och det är gott om bytesdjur. Senast människor blev angripna och dödade av varg i Sverige var 1821. Det handlade då om den beryktade Gysingevargen som släpptes lös efter att ha växt upp i fångenskap. Blir vargar halvtama och kanske matade av människor, är det ett annat läge.

Mångbottnad rädsla

Människors rädsla för vargar är mer mångbottnad. Vargen är ett stort rovdjur som ensam kan fälla en fullvuxen älg, och genom vår evolutionshistoria har vi lärt att förhålla oss till tänkbara faror genom att känna fruktan. Men det är ändå vår kulturhistoria som har störst inflytande på vår inställning till vargar.

Under århundraden har vargarna jagats intensivt. De tidiga landskapslagarna från 1200-talet krävde att bönder och torpare höll sig med vargnät och varggårdar. Alla som hade boskap var också pliktskyldiga att gå med i vargskall. Det var stora drevkedjor där ibland flera hundra människor deltog i jakt på vargarna. Den som uteblev fick böta två daler.

Det fanns också uppfattningar om att vargar skulle dödas eller drivas bort så grymt som möjligt. Valpar som hittades i lyor kunde flås levande eller spetsas på pålar. Allt för att förmå vargarna att aldrig mer återvända till trakten.

På medeltidssvenska betyder ordet varg "våldsverkare", och det var ett sätt att inte kalla djuret vid dess rätta namn: ulv. Om man pratade om ulven skulle den komma. Till slut blev också ordet varg farligt, och det blev i stället gråben, tasse och den gråe. Fruktan för varg blev inte mindre av att kyrkan beskrev den som djävulens redskap.

Mellan 1827 och 1839 dödades 6 790 vargar i Sverige, och därefter gick det snabbt utför med vargstammen. Nedgången fortsatte under första halvan av 1900-talet, och de vargar som fanns drog sig norrut i landet.

Stammen uppgick till tio djur

Vid mitten av 1960-talet, efter en lång tid av vargskall och skottpengar, uppskattades den svenska vargstammen till tio djur. När fridlysningen kom 1966 var det i senaste laget. Vargarna fortsatte att minska i antal.

Åren efter fridlysningen rapporterades det om enstaka vargar i norra Sverige men inga valpar kunde spåras. Först våren 1978 dök det upp ett vargpar med valpar i trakterna kring Kiruna. Det var det första tecknet på föryngring sedan 1964. Två av vargarna i den nya flocken dödades den första vintern, den ena lagligt och den andra olagligt. Flocken skingrades och försvann.

Samtidigt kom rapporter om enstaka vargar längre söderut. Vintern 1982 kunde erfarna vargspårare konstatera att det fanns två vargar nära Nyskoga i norra Värmland. Där inträffade sommaren därpå den första av två händelser som haft avgörande betydelse för den skandinaviska vargens återkomst. Det föddes valpar. Valpar som skulle överleva, bli vuxna och få egna valpar.

Vargparet i Nyskogareviret, som det kallades, fick valpar även sommaren 1984. Vargtiken hann få ytterligare en kull sommaren 1985 innan hon sköts i en fårhage. Hanen lyckades föda upp en del av valparna ensam men försvann under vintern som kom.

Med ett försvunnet alfapar och bara helsyskon kvar som partners såg det mörkt ut för de skandinaviska vargarna. Därför var det också förvånande när det började dyka upp valpar i Nyskogareviret vintern 1987, och fortsatte att göra så under ett par år.

Genetiska analyser har senare visat att en av vargtikarna parat sig med två av sina helbröder och till slut även med en son från sin första kull. Vargen Ylva var ett av resultaten av dessa incestuösa parningar. Hon blev riksbekant och omskriven när hon började uppvakta hanhundar, och hon dödade även ett antal hundar. Ylva sköts till slut efter att Naturvårdsverket gett tillstånd till skyddsjakt.

Den andra avgörande händelsen inträffade 1991 i trakterna kring Gillhov i Jämtland. En varg hade vandrat in från norr, och med honom kom nya gener in i den lilla vargstam som redan fanns. Tillsammans med honan från Nyskoga fick han tre valpkullar i reviret vid Gillhov. Hanen försvann 1994. Då fanns det totalt 17 vargar i landet.

Vargens återkomst

Dessa tre vargar, paret i Nyskoga och hanen i Gillhov, är grunden till hela den skandinaviska vargstammen som i dag består av 140-160 vargar.

Merparten av dessa vargar finns i Sverige. Tolv finns i norska Hedmark, och sex flockar eller par har sina revir över gränsen mellan Sverige och Norge.

Vargarnas återkomst i de svenska skogarna har mötts med blandade - och starka - känslor. I medierna speglas ofta ytterligheterna, varghat mot naturmysticism, men attitydundersökningar visar ändå att de flesta människor har en sansad inställning. Vargarna betraktas som en del av den svenska faunan, och så länge vargstammen förvaltas väl är det inga problem, anser de flesta.

De människor som lever med vargarna tätt inpå sig har svårast att acceptera dem. Det brukar handla om fyra saker: vargarna dödar ibland tamboskap, det händer att de dödar jakthundar, de konkurrerar med människan om det jaktbara viltet och människor kan känna rädsla och osäkerhet när de har vargar inpå knuten.

När vargstammen började växa i slutet av 1990-talet behövde myndigheterna mer kunskap för att kunna förvalta stammen. Hur många vargar ska vi ha? Det var en politisk fråga som krävde ett vetenskapligt beslutsunderlag.

Vetenskapliga institutioner i Sverige och Norge startade 1998 ett forskningssamarbete kring vargar, som senare organiserades i ett nätverk kallat Skandulv. Genom åren har man genomfört flera olika studier av de skandinaviska vargarna: biologiska, ekologiska, populationsgenetiska och veterinärmedicinska.

Redan när de första vargarna dök upp 1983 började man samla in prover av blod, vävnader, spillningar och pälshår. Det gör att forskarna har ett unikt DNA-material från ett litet och isolerat vargbestånd. Av de 48 vargpar som man vet har fått valpar fram till 2005, har man kartlagt ursprunget hos 44. Samtliga går tillbaka till de tre vargar som grundade den skandinaviska vargstammen.

Hög inavel är inte nödvändigtvis negativt, men det ökar sannolikheten att genetiska anlag för skadliga egenskaper går i arv, exempelvis missbildningar. Hos de yngsta vargarna är den genomsnittliga inaveln högre än om två helsyskon parar sig.

Ny varg märks direkt

En konstaterad följd av inavel är minskad kullstorlek, i genomsnitt 2-3 färre valpar. En annan effekt verkar vara fler missbildningar, till exempel defekta ryggkotor.

De genetiska analyserna fungerar som ett övervakningssystem. Vandrar det in en ny varg från den finsk-ryska populationen märks det direkt. Om den klarar att ta sig fram till en partner bland de skandinaviska vargarna vill säga.

För två år sedan vandrade tre vargar med nytt blod in i Sverige. Det betraktades som sensationellt och hoppingivande. En blev tjuvskjuten i Pajala, en blev skjuten i jämtländska Ringvattnet efter tillstånd från Naturvårdsverket och en bara försvann i Västerbotten.

Fältinventeringar har genomförts varje vinter sedan slutet av 1970-talet. Varje varg eller vargflock spåras i genomsnitt 180 kilometer under en säsong. Inventeringarna ger svar på om det finns en eller flera vargar i reviret, hur stor flocken i så fall är och om det finns ett revirhävdande par som möjligen kan få valpar till sommaren. Ett normalstort vargrevir är ungefär tre mil från ena änden till den andra.

Fenomenal förmåga

De så kallade vandringsvargarna kan vara svåra att upptäcka vid fältinventeringarna. Det är ensamma vargar som ännu inte hittat vare sig partner eller revir. De vandrar på, mil efter mil, och kan passera flera län på mindre än en månad.

Vargar som utrustats med radiosändare har man förstås större kontroll över. Mellan 1998 och 2006 har 76 vargar försetts med sändare. De har sövts med bedövningsgevär från helikopter, och under sövningen har man även tagit prover från djuren.

Sändarna har visat att vargar har en fenomenal förmåga att vandra långt. Världsrekordet innehas av en av de skandinaviska vargarna. Hon föddes i Gråfjellsreviret i sydöstra Norge och vandrade i väg sommaren 2003 när hon var 13 månader gammal. Skandulvs forskare tappade sändarkontakt med henne, men 20 månader senare sköts hon lagligt i nordöstra Finland, 8 kilometer från ryska gränsen. Hon hade då vandrat 110 mil, vilket visar att vargar från den finsk-ryska populationen mycket väl skulle kunna vandra hela vägen ner till vårt nuvarande vargområde i Skandinavien.

Unga vargar vandrar i genomsnitt 15 mil innan de etablerar ett revir. Om man ser enbart till hur mycket vilda bytesdjur det finns att tillgå för vargen i Skandinavien, finns det plats för ungefär 750 vargrevir. Det motsvarar 5 000 vargar. En så stor vargstam är varken politiskt eller praktiskt möjligt, utan det svenska etappmålet är i dag ungefär 200 vargar.

Svenska älgar är lättare att ta

En varg behöver drygt två kilo kött om dagen, och de skandinaviska vargarnas diet består till 95 procent av älg. Uppfattningen att vargarna bara tar gamla och sjuka älgar stämmer inte. När resterna efter vargslagna älgar undersöktes visade de sig ha varit i god kondition, något som kan bero på att det är ont om svaga och sjuka älgar i Sverige.

Däremot är de svenska älgarna lättare att ta för vargarna. De skandinaviska vargarna lyckas med hälften av sina jakter, medan endast 10-20 procent av de nordamerikanska vargarnas jakter slutar med ett nedlagt byte. En förklaring kan vara att frånvaron av varg under lång tid har gjort att svenska älgar förlorat en del av sin förmåga att försvara sig.

En vargflock eller ett vargpar tar en älg ungefär var fjärde dag vintertid. Under sommaren när dieten mest består av små älgkalvar blir det något oftare. Det innebär att vargarna förra året tog knappt 3 000 älgar i Sverige. Samma år sköts drygt 90 000 älgar under älgjakten, och cirka 4 000 dog i trafiken. I ett nationellt perspektiv är vargarnas uttag litet, men lokalt kan de påverka älgjakten. Speciellt i områden där man vill skydda skogen genom att hålla nere antalet älgar.

Livskraftiga men sårbara

Vargar är generellt livskraftiga. De får många valpar och de lever länge. Om de inte är utsatta för jakt och har gott om byten, kan ett vargbestånd växa med 50 procent per år. Den skandinaviska vargstammen ökar årligen med i snitt 10-12 procent, trots att cirka en tredjedel av vargarna dör varje år.

Små populationer är dock sårbara. De skandinaviska vargarna dör av sjukdomar som skabb, de drunknar och de blir sparkade av älgar. Det är orsaker som kan betraktas som naturliga. En varg verkar dessutom ha dött av hög ålder, 14 år. När hon hittades 2003 var hon mager och uttorkad, med nedslitna tänder och artros i höfterna.

De flesta vargars död orsakas dock av människor. Vargar blir påkörda av bilar och tåg eller skjuts i laglig skyddsjakt. Men över hälften av den totala vargdödligheten står tjuvskyttarna för! Trots att det är ett allvarligt jaktbrott är det ytterst få som blir dömda för brottet. Det finns aldrig någon som vill eller vågar vittna.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

I människans samhälle, finns det inte längre plats för några vilda djur, dvs. vilda så till vida att de längre kan röra sig fritt. För i mina ögon finns det knappt något riktigt vilt kvar eftersom det så kallade viltet allt mer förknippas till små skyddade områden. Detta är förvisso bra, men själv tycker jag då inte djuret är eller kan bli eller betraktas såsom riktigt vilt i dessa förvisso skyddade områdena. Nej, i mina ögon så är det mer såsom en form av konstgjord andning från en gången tid tyvärr, för riktigt vilt kan det knappast bli igen.

För mig är det självklart att vargen har en given plats i Sverige. Oavsett vad man tycker om den så är vargen en viktig nyckelart i det ekologiska systemet och viktig för den biologiska mångfalden. Det är inte bara att plocka bort en art hur som helst och tror att det går bra. Det är beklämmande att tjuvjakten är så stor och att det knappt existerar några påföljder. Varrghatarna är en liten grupp men så pass högröstade att de lyckas övertyga politiker om att vargen är ett stort problem. Även jägare som kallar sig seriösa sprider skräckmyter om vargen och kräver att det ska bli ännu lättare att skjuta varg. Det många inte vet är att boskapsägare redan idag har rätt att försvara sina djur vid ett direkt angrepp. En förändring i lagstiftningen, till de skjutgladas förmån, skulle bara leda till att vargen skulle bli i princip fredlös eftersom det sällan går att bevisa om den var i färd med att anfall eller inte. Låt oss vara humana och civiliserade. Vargen har rätt att leva!

Det är ett typiskt jägarresonemang att vi ska reglera vargstammen. De stora rovdjurens antal regleras naturligt via bytestillgången. Hade naturskyddsorganisationerna fått lika stort statligt stöd som jägarna får, hade vi haft en helt annan och mycket bättre ekologiskt inriktad rovdjurspolitik i Sverige.

Tror faktiskt att de flesta jägarna också vill ha betydligt fler vargar (rovdjur) än vad som finns idag då de skulle få flera jaktbara arter att jaga, för jakt på varg kommer det att bli, och är nog också tvunget, om vi ska fortsätta ha en vagstam som är någorlunda skygg för människan.En intressant sak att fundera över är hur de större rovdjurens nyetableringar får effekter längre ned i näringskedjan och hur kommer t.ex vargens och lodjurets etableringar få för effekter på de andra mindre rovdjuren som hittills haft en blomstrande tid då de kunnat få härjat fritt. Troligen kommer det att synas i småviltstammarna då de större rovdjuren förmodligen kommer att reducera antalet mindre rovdjur inom de områden som nyetableringar sker. Detta kallas för hyperpredation och innebär att ett större rovdjur prederar på ett mindre.Peter

Lägg till kommentar