Annons

Inte längre ett maktspråk

Ur Sovjets sönderfall uppstod femton nya länder. På de flesta håll är ryskan nu ett minoritetsspråk bland andra.

Aslamek, sluta slå! På tjetjenska överröstar kvinnan den upprörda folkmassan. Era djävlar, hörs från annat håll. Den här gången på ryska.

Anna Politkovskajas korta film inspelad i mobilen skulle enligt den polska tidningen Gazeta Wyborcza avslöja att den tjetjenske premiärministern och Putins favorit, Ramzan Kadyrov, deltog i lynchningen av ryska soldater på en gata i Groznyj. Kanske bidrog detta till att hon mördades i november förra året.

Tjetjenien är ett extremt exempel på det hatfyllda gapet mellan lokalbefolkning och ryssar.

Medborgarskap kräver språkkunskap

Nästan direkt efter Sovjets fall började städningen. Bort med ockupanterna och deras språk, sade folk i Estland och Lettland, där ryssarna utgjorde 30 respektive 34 procent av befolkningen (Litauen hade tidigt motverkat inflyttning av ryssar, så där var andelen under 10 procent). Vill de bo här och bli medborgare i våra länder får de vackert visa att de hör hit, sade man - och obligatoriskt språktest infördes. Den tidigare tvåspråkigheten var bara skenbar - letterna och esterna kunde tala ryska, för ryskan var nyckeln till universitetsstudier och karriär. Men ryssarna behövde inte kunna lettiska eller estniska.

- I Estland var det färre ester som uppgav att de kunde tala ryska år 1979 än tidigare, berättar Pål Kolstø, professor i Östeuropastudier vid Universitetet i Oslo. Det var uppenbart att esterna var rädda att berätta om sina språkkunskaper för att ge ryssarna anledning att öka utbudet av kultur och ryskspråkiga tidningar, eller ta dit fler ryska arbetare, det vill säga att landet skulle russifieras ännu mer. Nu behöver de inte längre frukta det.

Språkfrågan har i viss mån avdramatiserats i Baltikum. Fler och fler lär sig engelska, och blickarna vänds alltmer mot väst. Ryssarna lär inte protestera - de ryska barnen måste lära sig det nationella språket om de vill ta sig fram i samhället.

- Det är precis tvärtom mot vad som skedde under Sovjettiden, då den estniska och lettiska eliten skickade sina barn till ryskspråkiga skolor. Avgörande är möjligheten till en framtida karriär - folk verkar mindre intresserade av gruppens kulturella överlevnad än av de högst privata målen i livet.

- Det är bara i Estland och Lettland som språket i lag är kopplat till medborgarskap, berättar Pål Kolstø. Men i praktiken används språk och etnicitet som skäl att besätta samhällspositioner med nationell befolkning. I Moldavien, till exempel, har man språktestat folk på 1990-talet, och många av dem som inte kunde moldaviska blev uppsagda. På så sätt utnyttjade man språklagen för att bli av med ryssarna på prestigefyllda poster i samhället. Även i alla de andra före detta Sovjetrepublikerna finns etniska nätverk som ryssarna inte ingår i, och då blir de lämnade utanför.

Ryskan används alltjämt

Men fortfarande talar ledarna från de baltiska länderna ofta ryska med varandra när de träffas, åtminstone i icke-officiella sammanhang. Ryska talas av många fler än de som offentligt skulle erkänna det:

- När Kazakstans president Nursultan Nazarbajev med sitt följe på 15-20 personer för något år sedan besökte Oslo, pratade de bara ryska med varandra, noterar Pål Kolstø.

Det är dock inget man vill skylta med. Tvärtom står det i Kazakstans grundlag att Kazakstan är kazakernas hemland, och andra officiella dokument bedyrar att nationens existensberättigande bärs av dess språk - kazakiska.

Liknande formuleringar finns i språklagarna hos de andra centralasiatiska staterna, Kirgizistan, Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. I fyra av de nämnda staterna talas det titulära språk (de heter likadant som landet) med turkiskt ursprung. Med god vilja kan man till och med förstå varandra. Tadzjikiska har däremot persiskt ursprung. Förutom de titulära språken talas en stor mängd dialekter i regionen, där nomadiserande folkgrupper fortfarande bor och där statsgränserna inte alltid tar hänsyn till etnicitet och språk.

- Det är spännande att följa utvecklingen i Kazakstan och de andra länderna i Centralasien, för där kör eliten med dubbelspel, säger Pål Kolstø. Officiellt bannar man ryskan och hävdar nationens rätt att existera genom språket. Samtidigt hålls ryskan ytterst levande inom landet, utan några som helst motåtgärder.

Totalt sett utgör ryssarna och andra rysktalande slaver upp till en femtedel av befolkningen i Turkestan, som området traditionellt kallats. Det ryska språket kom in med kraft redan på 1800-talet när Tsarryssland stegvis lade under sig stora landområden bortom Uralbergen. Vid samma tid började ryska bönder odla upp steppmarkerna, vilket gör Kazakstan och Kirgizistan till de enda republikerna i gamla Sovjet där ryskan inte bara är stadsbornas språk utan där även en del av lantbefolkningen har ryska som modersmål.

Man tror att så många som en tredjedel av kazakerna i Kazakstan kunde ryska bättre än kazakiska i början på 1990-talet, skriver docent Birgit Schlyter, lingvist vid Institutionen för orientaliska språk, Stockholms universitet. Detta är kanske förklaringen till att ryskan fortfarande står sig stark i området.

Bokstäverna är nya

Ett led i de centralasiatiska nationsbyggena var återgången till det latinska alfabetet i stället för det ryskkyrilliska som var påbjudet sedan Stalins 1930-tal. Latinska bokstäver för språken i Turkestan hade införts i slutet av 1920-talet och ersatte då den arabiska skrift som traditionellt hade använts av den lilla lärda eliten i området.

Nu ska, enligt gällande parlamentsbeslut, latinska bokstäver återinföras för uzbekiskan, turkmeniskan och karakalpakiskan. I Kazakstan och Kirgizistan har skriftbyten diskuterats men inga beslut kommit till stånd, utan ryskan dominerar alltjämt där.

I Uzbekistan, som ligger långt framme när det gäller skriftreformen, hade man tänkt sig att hela befolkningen skulle ha tillägnat sig det nya alfabetet i september 2005. Det skulle successivt introduceras i skolorna och den högre utbildningen samtidigt som äldre fick gå särskilda alfabetkurser. Löftena har inte infriats helt än, men från och med 1996 lärs inte den kyrilliska skriften ut till de barn som börjar skolan.

Som skriftspråk är de centralasiatiska språken fortfarande nya. Modern terminologi saknas ofta, och man måste ta till lånord inom många viktiga områden, som politik, juridik, naturvetenskap och teknik.

- Folk i Bisjkek, Kirgizistans huvudstad, berättade för mig att alla de nya dokument som de skrev under 1990-talet först fick skrivas på ryska för att sedan mekaniskt översättas till kirgiziska. Den utbildade eliten har mist kontakten med sitt ursprung, menar Pål Kolstø. En extra svårighet är att undervisningen, lärarna och böckerna är bättre i de ryskspråkiga skolorna, och därför väljer många föräldrar fortfarande att skicka sina barn dit.

Mångfalden bortom Kaukasusbergen

I Transkaukasien med Georgien, Armenien och Azerbajdzjan är språksituationen om möjligt än mer invecklad, för där talas många språk som inte är det minsta besläktade med varandra. Azerbajdzjanska är ett turkiskt språk, armeniska ett indoeuropeiskt, liksom ossetiska, medan georgiska är ett kaukasiskt språk med eget alfabet som georgieerna är mycket stolta över. Armeniskan har också ett alldeles eget alfabet. Armenien står politiskt närmast Ryssland, och därmed är ryska mest gångbart där.

- Jag blev överraskad över hur lätt det är att göra sig förstådd på ryska i Georgien numera, säger Pål Kolstø. När jag var där i slutet av 1970-talet var det mycket svårare att hitta några som kunde eller ville prata ryska. De har nog inte samma behov att distansera sig från maktspråket i dag.

Fram till 1991 dominerade ryskan politiken och samhällslivet i Georgien. Men man erbjöds, och kan fortfarande, studera vid universitetet på både ryska och georgiska. På en mängd andra minoritetsspråk - azerbajdzjanska, armeniska, ossetiska - erbjuds undervisning på lägre nivåer. Dessutom har engelskan nu gjort sitt inträde i utbildningssystemet. Vill man och har råd går det till och med att skicka sina barn till engelskspråkigt dagis.

Georgiska är majoritetsspråk

- Ryskan har förlorat sin ställning, och barn kan numera växa upp i Georgien med mycket dåliga kunskaper i ryska, något som var otänkbart för bara femton år sedan, säger Karina Vamling, docent i allmän språkvetenskap vid Malmö högskola. Om man bara tittar på huvudstaden Tbilisi har ryskan nästan försvunnit ur gatubilden. Skyltarna som förr var både på ryska och georgiska är numera bara på georgiska med både georgiska och latinska bokstäver.

Men även om georgiska är ett majoritetsspråk har det svårt att göra sig gällande i hela landet.

- I södra Georgien bor stora grupper azerbajdzjaner och armenier. Georgier utgör där bara en minoritet. Då är det svårt att få georgiskan att ersätta ryskan och fungera som lingua franca, säger Karina Vamling.

Nu ska ryskans ställning stärkas och språket spridas över hela vår jordglob. Beslutet kom nyligen från högsta ort: president Putin utnämnde genom dekret år 2007 till ryska språkets år världen över.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar