Annons

Länderna utan nationell identitet

När Sovjetunionen föll fanns inga nationalistiska rörelser i Centralasien som kunde ta över.

Av de forna Sovjetrepublikerna representerar staterna i Centralasien i öster och de baltiska länderna i väster två ytterligheter, inte bara geografiskt. När unionen upplöstes vid ingången av 1992 återuppstod de suveräna staterna Estland, Lettland och Litauen inom nästan samma gränser som drygt 50 år tidigare. Även om det fanns politiska spänningar inom länderna hade var och en av dem en tydlig identitet. Dessutom fanns det ett institutionellt minne genom att en del av befolkningen hade vuxit upp under självständighetsperioden före 1940. Därför kunde den politiska energin i de baltiska staterna efter Sovjetunionens sammanbrott i hög grad koncentreras på ekonomisk utveckling.

I Centralasien hade det däremot före 1992 aldrig funnits några suveräna stater som Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan eller Uzbekistan. Inte heller hade det funnits någon annan politisk enhet med samma utbredning med undantag av en kortlivad kazakisk statsbildning på 1700-talet. De fem centralasiatiska staterna ställdes därmed inför uppgiften att genast befästa sina nationella identiteter.

Som Rotary

Det sovjetiska kommunistpartiet hade medlemmar som fullt och fast trodde på kommunismen. Men dit sökte sig också många därför att medlemskap i partiet var en förutsättning för avancemang inom alla sektorer av samhället. På så sätt kom kommunistpartiet att bli en mötesplats för eliten inom såväl politik som näringsliv, administration och forskning. Därmed fick partiet en funktion som kan jämföras med exempelvis Rotary i västvärlden. I samband med upplösningen av Sovjetunionen gick dessa nätverk och de ideologiskt övertygade partimedlemmarna olika vägar. De medlemmar som satt på nyckelpositioner i företag eller myndigheter som kontrollerade ekonomiska flöden i samhället lämnade oftast de nygamla kommunistpartierna. Det var ur dessa kretsar de så kallade oligarkerna steg fram genom att utnyttja sin insiderkunskap och sina kontakter.

Kampen mellan och med oligarkerna om ekonomiskt och politiskt inflytande utgör en viktig beståndsdel av det politiska landskapet i hela det forna Sovjetunionen. Men skillnaden har varit stor mellan de tidigare Sovjetrepublikernas förmåga att fostra civila samhällen som kunnat balansera oligarkernas och andra grupperingars inflytande. I dag är det uppenbart att de mest utvecklade civilsamhällena finns i de stater som hade en stark nationaliströrelse när Sovjetunionens siste president, Michail Gorbatjov, tillät fri diskussion under andra halvan av 1980-talet. I arbetet för ett suveränt Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Georgien skolades aktivister som lärde sig att arbeta i organisationer och bedriva lobbying. Efter självständigheten gick de med sina nyvunna erfarenheter till politiska partier eller intresseorganisationer.

Även om Centralasiens kulturer var de som inom Sovjetunionen mest skilde sig från Rysslands, saknade regionen vid unionsupplösningen nationalistiska rörelser med koppling till de nuvarande staternas territorier. Under ett par tusen år har nämligen den politiska kartan i Centralasien sett helt annorlunda ut än den nuvarande, som skapades av Sovjetväldets politiska ingenjörer.

Små furstendömen uppstod för länge sedan kring oaserna, och så småningom växte en del av dessa i styrka och omfattning genom att göra sina grannar till vasaller. Även om den politiska kartan kom att förändras genom århundradena kan man se vissa mönster ända från Alexander den stores erövringskrig på 300-talet f.Kr. fram till den ryska kolonisationen på 1700- och 1800-talen. Ett politiskt centrum fanns i Chorézm (också kallat Chiva) i floddeltat söder om Aralsjön, ett annat i nuvarande östra Uzbekistan och angränsande delar av Tadzjikistan med huvudstad först i Samarkand och från 1600-talet i Buchara. Ferganadalen var under långa perioder en egen stat, senast under namnet Kokand när den erövrades av ryska trupper på 1860-talet. Sydligaste delen av dagens Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan ingick tidvis i statsbildningar tillsammans med en del av nuvarande Afghanistan. Stäpperna i norr, i Turkmenistan och de bergigaste områdena i nuvarande Tadzjikistan och Kirgizistan stod ofta bara under svag kontroll av någon av de större huvudstäderna.

Klansamhället splittrades

Det fanns flera skäl till att Sovjetmakten under 1920- och 30-talen beslöt att rita om den politiska kartan som dittills avspeglat hur naturen utformat den ekonomiska verkligheten. Idén om nationalstaten, som fick stor betydelse för den politiska utvecklingen i Europa, satte spår också i Sovjetunionen. Vid det sovjetiska kommunistpartiets tolfte kongress 1923 lades grunden till korenizatsia (av ryskans kóren, rot) som gick ut på att förankra Sovjetideologin bland de många folken i Sovjetunionen. Ideologiskt förklarade landets ledare, Vladimir Iljitj Lenin, det så att alla folk måste passera vissa stadier i samhällsutvecklingen för att kunna nå fram till det kommunistiska samhället. Till de stadierna hörde feodalismen, kapitalismen och nationalstaten. Inom ramen för Sovjetsamhället fick därför var och en av ursprungsbefolkningarna ett eget territorium med olika grad av formell - främst kulturell - autonomi. Högst på skalan stod de 15 fullvärdiga delrepubliker som tog form inom det som varit tsarernas Ryssland, och bland dem fanns alltså Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.

I Centralasien skilde sig de olika etniska gruppernas huvudsakliga bosättningsområden avsevärt från de tidigare staternas territorier. Ett mervärde för Sovjetmakten blev därför att de nya delstatsgränserna kom att gå på tvären mot och försvaga de feodala klanstrukturer som de gamla staterna hade byggt på.

Gränserna stod öppna

Under Sovjetåren fick de nya republikerna egna nationella alfabet och analfabetismen avskaffades. Varje republik fick en egen läroplan som bidrog till att ge republikerna i Centralasien deras nuvarande identiteter. Men samtidigt stod gränserna mellan dem öppna. Invånarna i Ferganadalen, som nu splittrades på tre stater - Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan - kunde fortsätta att bedriva handel och knyta familjeband med varandra. Detsamma gällde gränsen mellan Uzbekistan och Turkmenistan som liksom andra gränsavsnitt fick liten betydelse för det dagliga livet.

Kort efter att staterna blivit självständiga vid ingången av 1992 skärptes emellertid reglerna för och kontrollen av gränserna. Bröd är stommen i många centralasiaters kosthåll, och när fyra av staterna tvingades att börja importera spannmål till priser som närmade sig världsmarknadens (bara Kazakstan var självförsörjande i fråga om brödsäd) ingrep staten i exempelvis Uzbekistan med subventioner för att skydda sin fattiga befolkning. Detta tvingade i sin tur fram restriktioner för att hindra att det subventionerade brödet smugglades till grannstaterna. Nästa steg blev att införa skyddstullar till stöd för de inhemska oligarkernas produktion, något som kom att hämma tillväxten både i Uzbekistan, som omfattar hälften av Centralasiens befolkning, och i angränsande regioner som traditionellt varit ekonomiskt integrerade med sina ekonomiska grannar.

I framför allt Uzbekistan och Kirgizistan men under senare år också i Turkmenistan har det växt fram ett brett missnöje med en stagnerad levnadsstandard. Särskilt har regimerna i Uzbekistan och Turkmenistan visat rädsla för bristande patriotism bland gränsbefolkningarna. Längs ett par gränsavsnitt har den uzbekistanska regimen flyttat etniska tadzjiker från sin gräns, medan Turkmenistan har skickat en del av sina uzbeker inåt landet. Det finns också åtskilliga exempel på att lokalbefolkningarna ännu inte accepterat de nya gränserna. Det har exempelvis hänt att invånare i en tadzjikisk by vänt sig till domstol för att kräva tillgång till sina traditionella vattentäkter i ett grannland.

Särskilt svårt har det varit att skapa drägliga levnadsförhållanden i de små exklaver - landområden som är geografiskt avskilda från sitt land - som upprättades i Ferganadalen när de nuvarande staterna skapades inom ramen för Sovjetunionen. Kirgizistan har en exklav som omges av uzbekistanskt territorium, Tadzjikistan har en i Uzbekistan och två i Kirgizistan, och Uzbekistan har fyra inne i Kirgizistan.

Den stora tadzjikiska befolkningen i och kring städerna Samarkand och Buchara i dagens Uzbekistan skapar också politiska spänningar. I Tadzjikistan talas ett persiskt språk, medan majoritetsbefolkningarna i övriga centralasiatiska stater talar språk besläktade med turkiskan. Historiskt har Samarkand och Buchara varit huvudstäder i statsbildningar som omfattat också nuvarande västra Tadzjikistan och styrts av persisk-tadzjikisktalande dynastier. Såväl Uzbekistans som Tadzjikistans presidenter har hävdat att deras länder är arvtagare till denna statsbildning, vilket har urartat i offentliga gräl på olika nivåer.

En viktig kulturell gräns går mellan norra och södra Centralasien. Den norra halvan av Kirgizistan och stora delar av Kazakstan har historiskt varit befolkade av nomader som inte stått under lika hård politisk och religiös kontroll som jordbruksbefolkningarna i framför allt Uzbekistan och Tadzjikistan. Därtill har den norra delen stått under ryskt inflytande i 150-200 år, medan den södra bara varit inkorporerad i Ryssland i omkring 100 år. Flera attitydundersökningar har visat att under 1990-talet var invånarna i Uzbekistan betydligt mindre benägna att kritisera sina ledare än de som levde i Kazakstan och Kirgizistan. Den klyftan har dock minskat som en följd av den tilltagande repressionen i Uzbekistan.

Det enda lagliga islamska partiet i Centralasien finns i Tadzjikistan och har ungefär lika stort stöd som kristdemokraterna i Sverige när partiet hade sitt största stöd i slutet av 1990-talet. I de delar av Uzbekistan där islam har flest aktiva utövare säger sig en ungefär lika stor del av befolkningen vara villig att rösta på ett religiöst parti. Centralasiens förvaltning och utbildningssystem skapades under Sovjetperioden, och befolkningarna är i stor utsträckning sekulariserade. Det som gör att små extrema religiösa grupper trots det hamnar i rampljuset är att regimerna i Uzbekistan och Turkmenistan från första början har slagit till hårt mot försök att skapa oppositionella partier. Därför är islam den enda utbredda idé som utmanar korruptionen och moskéerna den plats där man naturligt diskuterar de styrandes brister. Även om en majoritet inte delar Hizb-ut-Tahrirs värderingar och än mindre terrorgruppen IMU:s (Islamic Movement of Uzbekistan), väcker regimens jakt på deras medlemmar ingen sympati.

Ojämförligt störst stabilitet uppvisar i dag Kazakstan som genom sina oljeinkomster och modernisering av ekonomin till förtret för det betydligt folkrikare Uzbekistan har intagit positionen som den ledande staten i Centralasien. Kazakstans president Nusurtan Nazarbajev är med stöd av sin familj tillika landets främste oligark. Samtidigt har han visat sig vara en skicklig politiker som både kunnat hantera etniska motsättningar inom sitt eget land och gå balansgång i utrikespolitiken.

Att de övriga fyra staterna ännu inte intagit en lika tydlig kurs är ett resultat av både mindre gynnsamma förutsättningar och egenskaper hos respektive ledare. Kirgizistansk politik präglas mer än övriga staters av släktband - tejperna (stammarna) spelar under ytan större roll än de synliga partierna. Dessutom ger den svagt utvecklade ekonomin stort utrymme för kriminella strukturer inklusive narkotikahandeln att utöva påtryckningar.

I fokus efter 11 september

I Tadzjikistan spelade huvudstaden Dusjanbe en begränsad roll under Sovjetperioden. Landets regioner skiljs åt av bergsmassiv som det varit omöjligt att ta sig över om vintern. Landet hade sina viktigaste ekonomiska relationer direkt med Moskva eller grannrepubliken Uzbekistan. Med självständigheten uppstod dock en kamp om regeringsmakten som urartade i inbördeskrig. Efter fredslutet 1997 pågår en långsam återhämtning, men landet är fortfarande mycket fattigt. Rädslan för en ny våldsvåg gör att en majoritet av befolkningen inte är beredd att stödja någon utmanare till president Emomalij Rachmonov. Denne har utnyttjat situationen till att besätta en rad nyckelposter inom politik, förvaltning och kultur med personer från sina egna hemtrakter.

Den ende ledare som regerat absolut enväldigt var Turkmenistans president Saparmurad Nijazov som avled i december 2006. Redan från landets första dag som suverän stat har han undan för undan fått många oppositionella att lämna landet. De som valt att stanna kvar sitter numera i allmänhet i fängelse eller husarrest. Ministrar och andra nyckelpersoner byts ständigt ut för att de inte ska kunna skapa sig egna positioner. Förföljelserna omfattar sedan länge inte bara dem som visat intresse för politik utan också människorätts- och miljöaktivister. Förhörsmetoderna, där tortyr ingår, är desamma som användes under Stalinperioden under Sovjetunionen. Nijazovs familj har brutit banden med honom, och därför fanns till skillnad från i de övriga centralasiatiska staterna ingen tydlig arvtagare trots att han på allvar övervägt att utnämna sig själv till shah. När nu Nijazov lämnat scenen är risken därför stor för en intern maktkamp där faran för att även grannstater och stormakter ger stöd till olika parter är uppenbar.

Samtliga stater i Centralasien har ända sedan de blev självständiga haft som ambition att skaffa sig handlingsutrymme genom att bygga upp relationer med flera länder i omvärlden. Det var emellertid först med den internationella militära insatsen i Afghanistan efter terrordådet den 11 september 2001 som Centralasien kom i rampljuset. I dag har alla länderna utom Turkmenistan militärt samarbete med Ryssland. Samtidigt har militär personal och flyg från olika stater varit placerade i Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan. En rädsla för politiska omvälvningar av samma slag som i Georgien 2003 har bidragit till att regimerna i Centralasien närmat sig Ryssland under senare år. Ryssland har också självt aktiverat sin politik i regionen, inte minst på det ekonomiska området. Samtidigt fortsätter de centralasiatiska staterna att verka för fortsatta kontakter med Kina, de stora staterna i södra Asien, Japan, EU och USA.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar