Annons

Hur kan man vara läkare?

Cecilia Magnusson vid Karolinska universitetssjukhuset undrade länge vad felet med läkarrollen egentligen är.

Hur sjuka är vi när ryggen värker? När husläkaren upptäcker ett förhöjt blodtryck? När livets resa går genom djupa dalgångar dit dagsljuset inte når? Svaret beror på sammanhanget och vem som frågar. Fast inte inom sjukvårdssystemet. Där betraktas sjukdom som ett objektivt fenomen - statiskt, mätbart och oberoende av tid liksom av person. Avvikande beteenden och mänskliga problem tolkas i termer av biomedicinska förklaringsmodeller och blir föremål för medicinska åtgärder. Kanske är fenomenet - vi kallar det ibland medikalisering - bakgrunden till min frustration som medicine kandidat? Det är inte svårt att hitta exempel på hur medicinen gör anspråk på allt större del av livssfären, inte minst i vårt eget land.

Det mest slående är nog den höga sjukfrånvaron i Sverige. Omkring en femtedel av landets befolkning i arbetsför ålder är antingen sjukskriven eller, som man slarvigt säger, sjukpensionär. Ofta är den underliggande diagnosen värktillstånd eller psykisk ohälsa.

Andra exempel är den dramatiska ökningen av antalet barn med neuropsykiatriska diagnoser och placering i särskola, liksom antalet personer med intygat arbetshandikapp. Existentiella problem behandlas med läkemedel, och normala livsprocesser - intressant nog speciellt hos kvinnan - liksom döendet blir föremål för medicinska ingrepp.

Det är inte heller svårt att rota fram orsaker till den tilltagande medikaliseringen. Efterkrigstidens landvinningar inom medicinsk vetenskap och teknik har varit oerhörda. Vacciner, höftproteser, magnetkameror, hjärtkirurgi, blodtrycksbehandling, insulin och antiepileptika har inneburit en liten ökning av medellivslängden men en gigantisk vinst i livskvalitet för många människor. Framgångarna har skapat ett stort förtroende hos allmänheten för medicinen, ett förtroende som antagligen är det viktigaste smörjmedlet i medikaliseringsmaskineriet.

Läkarvetenskapens hisnande framsteg gör också vården mer komplex. Den har alltmer att bemästra, göra, styra över och bevaka. Vårdapparaterna växer därmed i alla industrialiserade samhällen i en anmärkningsvärd takt.

Dessutom ökar efterfrågan på mänsklig sjumilaservice snabbare än någonsin den på ny elektronik. I takt med att ett kunskapssamhälle tar form, ställs allt högre krav på individens intellektuella, sociala och emotionella förmåga. Behovet av snabba fixar vid fysisk och psykisk nedsättning blir ett svart hål.

Till sist drivs naturligtvis medikaliseringen tydligt av kommersiella intressen. I Sverige företrädda av läkemedelsindustrin, plastikkirurgin och alternativmedicinen, och i USA i allra högsta grad också av privata skolmedicinska vårdgivare.

Trots medikaliseringens ganska vilda framfart i Sverige, diskuteras fenomenet mer lågmält här än i andra västländer. För att se varför kan vi, likt Erik Gustaf Geijer, behöva "genomögna historien, och dra ut linjerna så att rörelsen framträder". Sjukvårdens omfattande roll i dag kan med lite god vilja jämföras med den svenska smittkoppsvaccinationens succé under 1800-talets första decennier. Sverige kunde visa på internationellt sett unika siffror, med en vaccinationstäckning på 90 procent.

Framgångsfaktorer var då, liksom möjligen nu, en effektiv organisation med en auktoritär huvudman (ofta sockenprästen), tvångslagstiftning och ett blygsamt folkligt motstånd. I Storbritannien föregicks vaccinationsprogrammen av en livlig etisk debatt, där många hävdade det onaturliga i att injicera animaliskt material i den mänskliga kroppen. Bilden av the ox-faced boy - en pojke med till hälften mänskliga anletsdrag och till hälften liknande en ko - som en följd av koppympning, cirkulerade i brittisk press.

Den svenska modellen med tyst acceptans av tvångslagar går igen. Smittskyddslagen är ett modernt exempel. I Sverige, som i stort sett enda land i världen, måste den som bär på en allvarlig smittsam sjukdom berätta detta för andra människor som han eller hon kommer i nära kontakt med.

Etnologer och historiker pekar på drag i den svenska mentaliteten som en förklarande faktor. Att försöka karakterisera folksjälen lånar sig ofta till problematiska utflykter i fördomsfullhet. Kanske kan ändå en protestantisk etik med drag av pragmatism, förnuftstro, anpassningsförmåga, låg emotionalitet och inte minst social konformism, sägas genomsyra svensk mentalitet? Och kanske kan också sådana karaktärsdrag underlätta en medikaliseringsprocess?

Sjukvårdens ökande maktsfär går hand i hand med ett annat skandinaviskt fenomen, nämligen välfärdstatens starka frammarsch. I det medeltida samhället omfattades vardagens snart sagt alla delar - födelse, kärlek och död - av den kristna doktrinen. I dag är det sociala ansvaret, som i de flesta kulturer fortfarande faller inom religionens eller familjens ansvarsområden, i Sverige en kollektiv och sekulär angelägenhet.

Då medicinsk service är en viktig och efterfrågad del av välfärden, problematiseras inte social kontroll som utövas i vårdens namn i samma utsträckning i Skandinavien som i andra länder. Makten att definiera människor som exempelvis arbetsoförmögna eller på annat sätt defekta läggs tryggt i den medicinska professionens händer.

Det måste sägas att medikaliseringen även gör fler, och godartade, avtryck i samtiden. Tendensen att människor med avvikande beteenden i allt högre utsträckning betraktas som sjuka - kriminella blir sociopater, fyllbultar alkoholister, bydårar psykospatienter och dumbommar dyslektiker - är tydlig från slutet av 1800-talet och framåt. Den utvecklingen är ett led i en civilisationsprocess, en vacker rörelse i tiden, där mognandet och humaniseringen av samhället innebär en förändring i synen på avvikande beteende från ondska till sjukdom.

Ändå bör medikaliseringen, då den flyttar makt från individ till institution, granskas och problematiseras i långt större utsträckning än vad som görs i dag.

Med detta sagt påbörjade jag nyligen min allmäntjänstgöring på ett större sjukhus. Ett yrke som ju också handlar om att bota, lindra och - kanske framför allt - trösta, kan ju inte var så pjåkigt ändå. Speciellt om vi utövare kan vara ödmjuka inför medicinens begränsade förmåga och vaksamma på dess roll som institution för social kontroll.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Tack för cecilia Magnussons spott i havet - eller vågar man hoppas på den droppe som förändrar färgen?Jag är själv uppe i den ålder då ens läkare gärna diagnosticerar akut diabetes eller återkommande blodtryckskoll med utskriven medicin. Det är svårt att stå emot - bergtageneffekten smyger sig på - men jag tillhör också en generation vars medicisnstuderande blev just dessa instrumentalt tänkande mediciningenjörer och jag har haft tid på mig att fundera över deras människobild.Det allvarligaste tycker jag är CM:s påpekande av den ökade förskrivningen av medel mot depression, bland unga men också bland ändre. Min egen mamma fick vad jag vill hävda, sin stora livskris vid ungefär sjuttiofem års ålder. vad som erbjöds henne, en gammal och uppenbarligen förbrukad människa, var medicinering och litet ECT. Hon är nu nittio, har kvar alla självsförnödenheter inklusive sina tankar om livet. Någon form av terapi, samtal, belysning av den egna historien har inte förekommit på femton år. I stället för att möjligen komma ur denna kris och kunna leva ett meningsfullare liv har hon helt accepterat bilden av sig själv som sjuk.Är det verkligen så att läkarkåren inte känner sin bristanmde kontakt med verkligheten?Peter Lundberg

Lägg till kommentar