Annons

Jorden kanske överlever solens död

Nu finns hopp om att jordens saga inte är all när solen slocknar. En annan planet har gjort tricket.

Om 5 miljarder år kommer solens bränsle att ta slut, och då blir vår stjärna över hundra gånger större i omfång. Hittills har man trott att jorden då kommer att slukas av den svällande solhettan. Men nu har astronomerna hittat en planet som överlevde sin stjärnas död. Stjärnan, V391 Pegasi, ligger i stjärnbilden Pegasus nästan 4 000 ljusår från oss och liknar vår sol men är dubbelt så gammal, 10 miljarder år. Sedan år 2000 står V391 Pegasi under observation av en internationell grupp astronomer som turas om att kontinuerligt följa stjärnan från olika teleskop på jorden.

Dess ljus pulserar med en period på 3,2 år, vilket tyder på att en planet kretsar runt den och regelbundet skymmer stjärnan. Planeten, som från början var lika långt från sin moderstjärna som vi är från solen, har uppenbarligen överlevt stjärnans ålderskrämpor. Först krympte stjärnan av okänd anledning och då minskade dess gravitationsverkan. Samtidigt blev centrumet tillräckligt tätt och hett för att omvandla stjärnan till en så kallad röd jätte när heliumgasen tändes i en explosiv kärnreaktion. Detta hjälpte planeten att flytta ut till en bana på säkrare håll.

I dag är stjärnan bara en brinnande rest av sitt forna jag. Med tiden blir den allt kallare, men inget dramatiskt väntas hända mer. Och planeten har funnit sig till rätta i sitt liv efter detta.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Citat från artikeln: "Först krympte stjärnan av okänd anledning och då minskade dess gravitationsverkan. Samtidigt blev centrumet tillräckligt tätt och hett för att omvandla stjärnan till en så kallad röd jätte när heliumgasen tändes i en explosiv kärnreaktion. Detta hjälpte planeten att flytta ut till en bana på säkrare håll.""Planeten flyttade helt enkelt längre bort när stjänan bytte skepnad."Först ger artikeln intrycket av att gravitationen beror av volymen snarare än massan, vilket ju är nonsens. Sedan låter det som att en kärnexplosion på något sätt "skjutsat ut" planeten till en vidare bana, vilket också låter kocko.(Eller menar ni att explosionen skrämde planetet så att den tog det säkra före det osäkra och drog sig ut i säkerhet? ;)Är det inte snarare så att planetens banändring beror på att stjärnan kastat av sig en del gas vilket gett en den lägre massa/gravitation och att planeten därmed inte dragits lika starkt till stjänan vilket gjort att den övergått en bana längre bort från stjärnan?M v h,Anders

Ne men stjärnan fick ju hicka och hickade borrrt den lilla pyttestjärnan!! Så måste det varrrt!! /hej då!

Förstår inte? På vilket sätt skulle det fungera som idag. Omöjligt ju?

Lägg till kommentar