Annons

Tankens bilder av kosmos

Universum kan inte sammanfattas i en realistisk bild - bara skärvorna får plats.

"Deras yta är ej större än en socken." Så skriver Nils Nordenmark i sin svenska översättning av den franske astronomen Camille Flammarions Astronomie Populaire från 1880. Det handlar om de små Marsmånarna Phobos och Deimos som hade upptäckts tre år tidigare. De var bara svaga ljusprickar och alldeles för små för att man skulle kunna mäta storleken direkt vid teleskopet. Men om man antog att de reflekterar solljuset på samma sätt som Mars, så kunde man göra en ganska bra uppskattning av ytans storlek. Diametern kunde vara 10 till 20 kilometer kom man fram till, och det har stått sig bra i mer än hundra år.

Flammarion behöver en hel del utrymme för att skapa den rätta känslan för de båda månarnas blygsamma format. Han leder läsaren vid handen steg för steg till allt mindre landområden, från kejsardömen vidare mot kungadömen och provinser ner till departement (franska län).

Men översättaren väljer utan krumbukter att jämföra Phobos och den mindre Deimos med en socken, en mycket gammal indelning av svensk mark. För vår inre syn framträder nu en kyrka omgiven av några byar med åkrar och ängar och skog. Så tar man sin tänkta socken, sprättar loss den från berggrunden och spänner den som ett skinn runt en främmande himlakropp. Se så liten den är, med kyrktornet stickande ut i rymden!

Nils Nordenmark översätter och bearbetar Astronomie Populaire första gången 1897 och därefter på nytt 1910. När han tar itu med uppgiften en sista gång 1928 har astronomin tagit så stora kliv att det inte kan bli mycket kvar av den första versionen. Men de små månarna som inte är större än en socken får behålla sin plats och lyser för nya generationer läsare.

Gott om instruktiva bilder

Populärvetenskapen har gott om hjälpsamma bilder som försöker visa storlekar, mängder, tyngder och tomheter. Svårfattliga vetenskapliga resultat behöver knytas till det som redan är bekant. För den som vill göra rymden åskådlig gäller det att hantera extrema mått som ligger långt från vardagliga erfarenheter. Att kunna jämföra en himlakropp med en svensk socken är i det sammanhanget ett idylliskt undantag, oftast blir uppgiften betydligt svårare.

Nu är det faktiskt inte alltid önskvärt att göra världsalltet hanterligt för tanken och känslan. Det främmande och outgrundliga måste också få breda ut sig. Det är inte någon nackdel att den allra största delen av universums innehåll numera förefaller vara okänt till sin natur men ändå påtagligt närvarande. Det gör världen rymlig och obegränsad, och tanken kan gå långt utan att studsa mot en vägg av etablerade sanningar.

Men samtidigt som det okända har sin lockelse är vi benägna att ständigt återvända till det som är igenkännligt, vanligt, genomsnittligt, lagom, mittemellan och medelmåttigt. Solen är en vanlig stjärna. Planeter finns kring andra stjärnor. Förväntningarna säger att vi snart kommer att hitta liv utanför jorden. Livet kan vara vanligt. Därför ligger kontaktannonsen ute i den interstellära rymden:

Liten blå planet med fast yta,
vatten och kväve-syre-atmosfär
söker sin like. Jag är nyfiken
på livet och hoppas att du finns där ute i Vintergatan.
Svar till "Fyra miljarder år".
Hur ser tvillingjorden ut?

Innan jorden hade setts utifrån brukade den avbildas omgiven av parallella stråk av dekorativa moln över hav och kontinenter som var tydliga som på en jordglob. Molnstråken såg ut att ha uppstått i en atmosfär som roterar med annan hastighet än jordytan. Man borde kunna stå där på fasta marken och känna luftdraget. Nog visste man att det inte kunde stämma, men ändå blev jorden sedd från rymden för första gången något hisnande nytt, på tvärs mot tankens bilder.

Kosmonauten Aleksej Leonov, som i mars 1965 gjorde den första rymdpromenaden och tio år senare deltog i dockningen mellan Sovjets Sojuz- och USA:s Apollofarkoster, har berättat att hans starkaste intryck av jorden var att den inte är så stor. Han kunde tydligt se den begränsad. Trots att han som testpilot farit fram på höga höjder många gånger tidigare så behövde han komma upp i omloppsbana för att se jorden som ett klot.

Spanade längs månkanten

Här behövs kanske tid för tillvänjning. Vi kan numera åka omkring strax ovanför marken på Mars och Venus framför datorskärmarna. Som passagerare i ett vanligt plan som flyger över svenska skogar och sjöar kan vi se ner på en planetyta med sprickor och rynkor och sjösystem och tecken på liv.

Det är inte bara jorden och hembygden som ligger där nere, det är en himlakropp. Utan bilderna av andra planeter skulle en sådan upplevelse inte ligga så nära till hands.

Vad jag kan minnas bjöd en flygtur på 1960-talet på utsikt över land och hav, men knappast över ytan av en planet. För Leonov år 1965, precis som för alla andra, var planeterna fortfarande diffusa skivor som man fick se avbildade genom något stort teleskop.

Före rymdsondernas tid var det bara månen och Mars som avslöjade någon ytstruktur. Övriga himlakroppar i solsystemet var antingen för avlägsna eller molntäckta. Och månen hade sin gäckande bortvända sida. Det är den enda plats i jordens närområde där man kan vara säker på att slippa få sitt nattmörker stört av jordsken. Men hur kunde marken se ut? Somliga månobservatörer spanade längs kanten för att se om någon formation såg ut att sträcka sig från framsidan och in på baksidan. Det finns en extra tjusning i sådant letande eftersom månens framsida inte har en skarp gräns mot baksidan. Sett från jorden finns det randområden som ibland är fördelaktigt vända hitåt, och hela 59 procent av månens yta är synlig från jorden.

Månen bakifrån och från sidan

Det finns alltså gränsland på månen där man kan stå och se jorden gå upp ett litet stycke över horisonten för att sedan vända och gå ner. Nathaniel Southgate Shaler (1841-1906), amerikansk geolog, uppmärksammade Rookberget som han tänkte sig kunde vara en del av en bergskedja i kanten av en stor krater.

Det var redan 1876, och han hade rätt: det var Mare Orientale han var på spåren, ett månhav som vi fick se först 1965 när Zond 3 flög över. Då visade det sig också att det inte finns några riktigt stora lavaslätter på baksidan, den är småknottrig och kanske lite ointressant med undantag av Mare Orientales stora runda öga. Sedan dess har vi inte tittat så ofta på månens baksida. En och annan rymdsond har kastat en förströdd blick i förbifarten och skickat hem några bilder.

Från sidan ser den främmande ut

Om nu baksidan ser lite tråkig ut så är det väl värt besväret att uppmärksamma månen sedd från sidan. Flyttar man ut i rymden så kan man se ett stycke bortom kanten. Mare Orientale dyker upp, och man kan nu betrakta den mäktiga Oceanus Procellarum - Stormarnas ocean - med omgivande hav rakt framifrån. Dessa stora lavaslätter ser man i vanliga fall förkortade av perspektivet, men nu täcker de nästan halva månskivan.

Den måne man ser lite snett från sidan får en mörk halva och en ljus. Den ser ut som en måne till en annan planet, Jupiter kanske. Eller en påhittad måne, som en rymdkonstnär föreställer sig att det kunde se ut. Det är en märkligt främmande syn trots att det mesta man ser faktiskt hör hemma på den välbekanta framsidan.

Litterära rymdbilder

Illustrationerna i populärvetenskaplig litteratur, i läroböcker och vetenskapliga publikationer ska helst vara så korrekta och informativa som möjligt. Men som komplement till bilderna som visar hur det är, och de som visar hur det möjligen kan se ut fast vi inte har sett det än, behövs ibland bilderna av det som kanske är omöjligt att fånga.

Den som vill begrunda denna besvärliga uppgift gör klokt i att försjunka en stund i Vattenfall, en litografi från 1961 av Maurits Cornelis Escher (1898-1972). I sina bilder experimenterar han envist med rymden, perspektivet och oändligheten, och han behåller greppet om åskådarna även i en tid när häftiga bildåkningar har blivit vardagsnöje.

I den här bilden styrs vattnet genom en ränna fram till ett vattenfall som driver ett skovelhjul. Därifrån går vattnet vidare ut i rännan och är snart tillbaka vid vattenfallet och hjulet. Det är ett perpetuum mobile som ser förrädiskt rätt ut.

Delvis beror trovärdigheten på den omsorgsfulla, för att inte säga pedantiska, utformningen av själva byggnaden. Rännorna ser stabila ut, en kvinna hänger tvätt på en terrass, scenen utstrålar vardagsliv. Eller kanske inte i alla fall. Växtligheten har drag av utomjordisk fantasi, de stora trattsvamparna är möjligen köttätande. Och den prydliga och lite tråkiga arkitekturen har oroande drag av overklighet.

Vad har de stora tornprydnaderna med sina geometriska svulstigheter där att göra? Det bekanta och vanliga förenar sig med det galna och farliga.

Eschers vattenfall plaskar och skvätter på en gång naturtroget och omöjligt. Ett litet stycke av vattenrännan är en korrekt och begriplig avbildning av en bit tredimensionell verklighet. Flyttar man vidare längs rännan består denna korrekthet, man kan flytta runt varv efter varv utan att misstänka att något är på tok. Men i samma ögonblick som man betraktar helheten märks det hur lurad man blivit.

Att avbilda universum

Ett stycke rymd går alldeles utmärkt att avbilda, det kan till och med vara ett riktigt stort stycke som rymmer galaxer och galaxhopar. Men universum kan inte sammanfattas i en realistisk bild. Man kan tala om tiden som ljuset varit på väg från någon avlägsen galax, men sedan ljuset gav sig av därifrån har rymden utvidgats. Alla figurer med trattar och klot som vill visa vad som hänt från tidens början till nu är ofullständiga diagram - inte bilder av världen.

Det tycks som om man måste närma sig universum smygande och på omvägar. Det kan ta form av en gåta eller något retsamt och förvirrande. Ibland blir det en berättelse om övernaturliga väsen och skapelseakter. Det kan bli diagram och symboler. Eller ett omöjligt vattenfall.

Tankens bilder av kosmos får nog sökas utanför läroböckerna. Man kan stöta på dem på oväntade ställen, och ett sådant möte inträffade för några år sedan på ett skramlande och skakande förortståg. Några diktrader hade fått plats på den smala listen avsedd för reklam nära taket. Där kunde man läsa:

Nordlig storm
Det är den tid när rönnbärsklasar mognar.
Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina
spiltor högt över träden.

Det var hämtat från 17 dikter från 1954 av Tomas Tranströmer. Stjärnbilderna sliter sig snart från sina platser. Det är tyngdlöshet och rymd, det är gränslös flykt och tankens lätthet. Eller är det i stället hotfullt?

Man kan aldrig så noga veta.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar