Annons

Försoning

Under 1600-talet dömdes hundratals människor för häxeri. Andra ansåg sig utsatta för svartkonst. Efter krisen anbefallde kyrkan tystnad i allt som rörde häxor.

Författare: 

Publicerad:

2008-01-01

När man talar om 1600-talets häxprocesser är det oftast rättegångar och avrättningar som man inriktar sig på. Något som vanligen glöms bort är efterspelet.

Men tiden efteråt var svår. De som anklagat andra för att vara djävulens anhang och de som desperat försvarat sig mot sådana påståenden - hur kunde de gå vidare? De allra flesta bodde kvar i samma byar, med samma människor omkring sig som förut. Tillsammans skulle de nu ta djuren till fäbodarna, plöja åkrarna och sitta bredvid varandra i kyrkan.

En plötslig mardröm

För dem som var med om massrättegångar, avrättningar och barns vittnesmål om Blåkullafärder, måste det ha varit en omtumlande upplevelse när vardagen förvandlades till en mardröm. Djävulen och nattliga sabbater var plötsligt det som alla viskade om, och personer som ingen tidigare hade misstänkt för något ont pekades ut som häxor. Många var fullt övertygade om att de själva eller deras barn fördes till Blåkulla om nätterna.

De mest omfattande häxprocesserna i Sverige ägde rum 1668-76. De tog sin början i Dalarna och spred sig till Hälsingland och Ångermanland, för att sedan fortsätta till Gästrikland, Uppland och slutligen Stockholm. Ungefär tre hundra personer avrättades, men en stor del av de utpekade klarade sig faktiskt med livet i behåll.

I Rättvik ställdes sjuttio personer inför rätta i januari 1671, efter ett år av intensiva spekulationer om vilka som var häxor. Över fem hundra barn vittnade om Blåkullafärder som de sade sig ha deltagit i.

Resultatet av rättegångarna blev dock inte de hårda straff som många i socknen ville ha. De flesta anklagade gick fria, bara tre personer, systrarna Håll Karin och Håll Ingel samt Skägg Kristin Michilsdotter, fick dödsdomar, men villkorliga sådana. Ingen blev i slutändan avrättad.

Från myndighetshåll var man medveten om problemen med att gå vidare, och man gjorde stora ansträngningar för att lugna ner situationen och skapa förutsättningar för en fungerande gemenskap. Uppföljning av kriser kanske framstår som ett modernt påfund, och förvisso var begreppet krishantering okänt under 1600-talet. Men det hindrar inte att man kan se flera exempel på medvetet handlande i denna riktning.

I Rättvik, där jag har studerat händelseutvecklingen, var det särskilt kyrkan som arbetade aktivt med efterverkningarna av häxprocesserna. De civila ämbetsmännen i länet följde också händelseutvecklingen noga.

Häxprocesserna var en samhällelig kris, och generellt kan det konstateras att aktiva åtgärder är avgörande för att en kris inte ska fortsätta i någon annan form. Utifrån teorier utformade inom freds- och konfliktvetenskap och socialpsykologi kan man urskilja olika strategier för att hantera en stor kris. En utväg är tystnad kring det som skett, en annan att man försöker skapa rättvisa, en tredje att åstadkomma försoning mellan tidigare stridande parter.

Alla förhållningssätten kan medföra sina speciella problem. Att välja ett av dem behöver inte utesluta andra, utan olika strategier kan kombineras. Tvärtom förefaller det vanliga vara att man prövar flera olika sätt att möta krisen.

Så var också fallet när det gäller häxprocesserna.

Tystnad i Rättvik

I och med rättegångarna 1671 var häxprocesserna i Rättvik definitivt slut. Även om det fanns anklagelser kvar, tilläts inte några fler rättegångar. I stället ville överheten skapa lugn och få folket i socknen att sluta intressera sig för häxor. Till en början försökte man därför få folk att försonas.

Försoning kan åstadkommas bland annat genom offentliga ursäkter och andra manifestationer. Detta förändrar givetvis inte det som skett, men kan upplevas som ett erkännande. Samtidigt markerar ursäkter och manifestationer början på ett nytt skede, där man lämnar krisen bakom sig.

I samband med att häxprocesserna i Rättvik avslutades hölls stränga förmaningstal från både kyrkan och den speciella kommission som haft hand om rättegångarna. Det inskärptes att alla människor hade ett gemensamt ansvar att skapa lugn i lokalsamhället, och att man inte fick fortsätta att peka ut häxor. Dessutom skulle man föra ett lydigt och sedligt leverne. I stället för att oroa sig för djävulen borde man be flitigt och se till att ha goda kristendomskunskaper. Hat och skräck skulle bytas mot försoning och tillsammans skulle man bygga upp gemenskapen igen.

I samband med förmaningstalen påbjöds också total tystnad kring allt som rörde häxor. Direkt efter försöken att åstadkomma försoning gick man alltså över till nästa strategi, tystnadsstrategin.

Den innebär att man räknar med att vardagen ska återvända genom att konflikten tystas ner och glöms bort. De människor som varit med slipper att ständigt påminnas. Samtidigt kan många uppleva att samhället inte vill erkänna det lidande som krisens offer utsatts för.

I Rättvik innebar tystnadsstrategin visserligen att inga flera rättegångar hölls, men det fanns personer i socknen som trodde att det fanns häxor kvar. Nästan ett helt år efter rättegångarna fortsatte häxanklagelser att föras fram. Prästerskapet antecknade vittnesmål som kom till deras kännedom, men valde att inte driva saken vidare. Det ansågs viktigare att få ett slut på krisen än att undersöka anklagelserna.

I Älvdalen där man också drabbats hårt av häxprocesserna försonades byborna snabbare. Det förekom att man lät personer från släkter som tidigare anklagats för häxeri stå fadder vid dop. Barn och barnbarn till dem som tidigare stått på olika sidor i trolldomsprocesserna kunde dessutom bara ett par år efter krisen gifta sig med varandra.

I Rättvik var sådant ovanligare. Kanske på grund av att dödsdomarna lät vänta på sig och att de tre dödsdömda kvinnorna inte försvann från byn. Dessa utgjorde en ständig påminnelse om häxprocesserna. Men det fanns också i Rättvik en vilja att sluta fred. I ett fall gifte sig till exempel en av de häxanklagade med en ung man som var son till en av domarna.

Svårt att skipa rättvisa

En tredje strategi för att hantera efterspelet till en kris är att man försöker skapa rättvisa. Personer som begått övergrepp av olika slag kan ställas till svars. Man kan riva upp gamla domar och frige personer som suttit fängslade.

Problemet är att det är svårt att definiera vad som är rättvist. Dessutom hålls krisen härigenom levande och kan övergå i andra former. De tidigare offren kan bedriva hetsjakt på sina gamla plågoandar - vilka i sin tur kommer att se sig som offer.

I Rättvik användes inte rättvisestrategin, i stället valde man att hålla fast vid den tystnadspolitik som påbjudits. Men det fanns många personer i socknen som ansåg sig ha anledning att vara missnöjda. De var övertygade om att det fanns häxor som utgjorde ett allvarligt hot, inte minst mot barnen. För dem var domsluten en katastrof, eftersom de innebar att häxorna gick fria.

Men det fanns också de som hade motsatt uppfattning och var kritiska till sanningshalten i häxanklagelserna. De som utpekades som häxor ansåg sig givetvis oskyldigt anklagade. Även myndighetspersoner, bland andra socknens präster, var skeptiska.

Till viss del var kritiken befogad. Vissa vittnen överdrev och ljög inför rätta. Tolv unga män och pojkar i Rättvik dömdes för att ha ägnat sig åt "lögnaktigt tal". Mycket på grund av den osäkerhet som rådde blev domarna mot de påstådda häxorna relativt milda. Trots det kan utslaget ha varit en besvikelse för den som ansåg sig vara oskyldig. Ganska många anklagade fick en sorts upprättelse, eftersom de inte fick något straff alls. Men domstolen frikände dem i brist på bevis, vilket innebär att de inte formellt förklarades oskyldiga.

Någon förändring av de beslut som domstolen fattat gjordes inte under de år som följde, varken i form av fler rättegångar eller friande domar över de redan dömda.

Av de tre dödsdömda kvinnorna avled en, Skägg Kristin Michilsdotter, bara ett par dagar efter rättegången. Systrarna Håll Karin och Håll Ingel ansökte under åren som följde om nåd ett flertal gånger, men frågan sköts ständigt på framtiden av ansvariga myndigheter. Bägge hann avlida innan något beslut fattats. I stället fick de leva sina sista år i den ovisshet som det innebar att ha en dödsdom hängande över sig. Som dödsdömda fick de inte gå i kyrkan. De hade över huvud taget stora svårigheter. Håll Karin tvingades lämna gården hon bott på och försörja sig på att tigga.

På andra håll revs domarna upp

Myndigheterna i Rättvik valde att distansera sig från allt som hade med Blåkulla och djävulen att göra. De agerade inte i någon riktning i frågan om huruvida det som skett under häxprocesserna varit korrekt eller inte.

I samband med andra häxprocesser förekom att dömda fick sina domar upprivna och blev förklarade oskyldiga. Det mest kända exemplet rör häxprocesserna i Salem, New England. Där blev år 1692 omkring två hundra personer anklagade för att vara häxor. Nitton av dem avrättades, och ett par avled i fängelset till följd av alltför hårdhänt tortyr.

Efter ett par månaders intensiva häxprocesser beslutade myndigheterna att sätta stopp för rättegångarna och utfärdade amnesti för alla anklagade. Trots att man under åren som följde försökte tysta ner kritiken mot domstolen, blev situationen till slut ohållbar. Vissa av de inblandade prästerna och juristerna hade i efterhand svåra samvetskval för att de låtit avrätta oskyldiga människor.

Efterspelet till häxprocesserna i Salem skiljer sig på avgörande punkter från det i Rättvik. En viktig skillnad är att man i Salem efter en utdragen process med både politiska, teologiska och juridiska komplikationer beslutade att upphäva domarna. Med början år 1703 behandlades ansökningar från dömda eller deras efterlevande, vilket resulterade i att ett stort antal personer återupprättades och tilldelades skadestånd.

Att ställa allt till rätta gick inte, men det som skedde var symboliskt viktigt för de efterlevande. Något ansvar utkrävdes inte från de personer som suttit som domare under häxprocesserna, eller från de unga flickor som inför rätta vittnat om påstådda övergrepp från häxorna.

Såren läkte, men ärren var kvar

Varken i Rättvik, Älvdalen eller Salem blev det några nya häxprocesser, åtminstone inte på många år och definitivt inte i samma omfattning.

Men alla blev knappast tillfredsställda. Att lugnet återvände är inte detsamma som att alla var nöjda. De som en gång utpekats som häxor kunde ses med misstro av sin omgivning långt efter häxprocesserna. Bara sakta återgick livet till det normala.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar