Annons

Rättsstaten mår bra av ilska

Både tillit och social kontroll bidrar till goda samhällsinstitutioner.

Den brittiske 1700-talsekonomen Adam Smith beskrev hur egoistiskt beteende kan leda till allmänt välstånd. Han visade att när individer och länder specialiserar sig på sina bästa områden och arbetar för egen vinnings skull, kan alla dra nytta av den arbetsfördelning som uppstår. Produktionen blir effektiv, och konkurrensen gör att priserna pressas. I västvärlden har man kompletterat denna kapitalistiska ordning med en välfärdsstat som sprider risker och utjämnar inkomster, men på det hela taget har marknadsekonomi och frihandel skapat ett betydande välstånd för miljarder människor världen över.

I många länder går dock utvecklingen långsammare eller till och med åt fel håll. I större delen av Afrika är det uppenbart att något fattas. Den peruanske ekonomen Hernando de Soto har visat att vad världens u-länder lider brist på sällan är kapital eller andra resurser. De saknar i stället samhällsinstitutioner - lagar och sociala normer - som gör att resurserna kommer till produktiv användning.

I länder med god ekonomi och välfärd läggs ett minimum av mänskliga resurser på konflikter som försämrar för samtliga inblandade. I stället är egenintresset en i huvudsak positiv drivkraft i det allmännas tjänst. Entreprenörer tar reda på vilka produkter som konsumenterna efterfrågar och tillverkar sedan sådana. Uppfinnare söker kapital till investeringar, och nystartade företag letar samarbetspartner för att dra nytta av andras expertis. Statsapparaten ses i regel inte som en fiende, utan fungerar i stället som en garant för lag och ordning, och tillhandahåller infrastruktur och utbildning.

I Sverige får stat och kommun in 99 procent av de skatter som företag, arbetsgivare och anställda är ålagda att betala. Siffran signalerar en hög tillit till samhällets formella institutioner och ter sig ännu högre när man beaktar att de skatter som ska betalas hör till de högsta i världen.

I en del andra länder får egenintresset katastrofala följder. Vinstintresset tar sig uttryck i stöld och korruption. Entreprenörskap och uppfinningsrikedom består där i att hitta nya sätt att vinna på andras bekostnad, oavsett om det är privatpersoner eller staten som luras.

Skillnaden mellan länder med och utan ekonomisk framgång kan sammanfattas i två ord: rättsstaten och äganderätten. Handel kommer inte till stånd med mindre än att parterna litar på att övriga inblandade håller sin del av överenskommelsen. Rättsstaten garanterar att ingångna avtal hålls. När äganderätt respekteras straffar sig brott och bedrägerier, medan investeringar och produktion lönar sig. Den som har formell äganderätt till sitt hus kan belåna det i banken och finansiera en brunn eller en tillbyggnad. Om huset är ett svartbygge, saknas denna möjlighet. Vad de Soto visade var att bristen på tydlig äganderätt bidrar till den ihållande fattigdomen i många u-länder.

En rättsstat med fungerande äganderätt förutsätter dock ett "prosocialt" beteende hos människor, alltså att de är villiga att också utföra handlingar som gynnar andra. Några måste dessutom vara beredda att jaga och lagföra av-talsbrytare och tjuvar, även när det är någon annan som har drabbats av kontraktsbrott eller stöld.

Ett problem är att de som ska bestraffa lagbrott ofta kan vinna på att se genom fingrarna när andra blir bestulna, och de kan använda statsapparatens resurser för att gynna sig själva på andras bekostnad. De stora problemen med stölder från staten i den sköra irakiska demokratin är bara ett av historiens otaliga exempel på hur svårt det är att bygga en fungerande rättsstat.

Ett skäl till detta är att rättsstaten är en kollektiv vara. Det är bra för alla att den finns, men varje individ kan frestas att smita ifrån betalningen eller att missbruka statsapparaten för egen vinnings skull.

Forskning inom experimentell ekonomi har ställt frågan om människor i allmänhet har den förmåga till prosocialt beteende som krävs för att bygga rättsstater och andra gynnsamma samhällsinstitutioner. Försökspersoner i grupp har getts pengar och erbjudits möjlighet att med dessa betala för en kollektiv vara som kommer hela gruppen till del - förutsatt att de flesta i gruppen är med och betalar. Varje enskild gruppmedlem skulle kortsiktigt tjäna på att smita ifrån sin del av betalningen, eftersom den kollektiva varan kommer alla till del oavsett om de betalat eller inte.

De första experimenten som gjordes visade att det egoistiska beteendet sprider sig snabbt. När försökspersonerna ser att även de som inte bidrar får del av den kollektiva varan, blir de mindre villiga att själva bidra. Till slut vill ingen eller bara några få betala, varför den solidariska normen kollapsar och alla får det sämre.

I en annan version av experimentet får försökspersonerna bestraffa dem som inte betalar. Det kostar en liten summa att dela ut straffet, så enligt en strikt egenintresserad kalkyl borde denna förändring inte spela någon roll. Men det gör den - möjligheten att tukta de så kallade fripassagerarna gör att fler betalar redan från början, och bidragen till den kollektiva nyttigheten stiger faktiskt ju längre experimentet pågår.

Ytterligare ett annat experiment har visat att människor i stor utsträckning är benägna att bete sig just på det sätt som behövs för att bygga fungerande rättsstater. De försökspersoner som förtjänat sina pengar i experimentet genom en liten arbetsinsats väljer att behålla en större del själva än om de tilldelats samma mängd pengar av experimentledaren eller vunnit dem på ren tur. Intressant nog accepteras detta av deras motspelare. Vi människor respekterar alltså andras äganderätt till pengar som förtjänats genom ansträngning.

Forskningen om dessa beteendemönster är så ny att det ännu inte uppstått enighet om hur resultaten ska tolkas. En rimlig teori är att människor helt enkelt bryr sig om sitt rykte. Denna tanke stöds av att prosocialt beteende är vanligare i experiment där försökspersonerna inte är anonyma för varandra.

Andra tecken på att gott anseende spelar roll finns i de studier som gjorts av gåvor till välgörenhet. När donationer offentliggörs i olika storleksintervall, så att de som skänkt exempelvis mellan 5 000 och 9 999 kronor alla hamnar i samma kategori, är det många som skänker just 5 000 kronor, medan ytterst få ger belopp strax därunder. Att generositet delvis bestäms av huruvida den observeras av andra framgår också av en nyordning i vissa nederländska kyrkor, där man har övergått till att samla in kollekten på fat. I och med att andra ser hur mycket som skänks har antalet små valörer blivit färre, de stora sedlarna fler och den totala kollektsumman högre.

En annan tänkbar förklaring till prosocialt beteende kommer från evolutionär biologi. Den tysk-brittiske biologen och neuroekonomen Benedikt Hermann vid University of Nottingham påpekar att de flesta känner sig väl till mods efter att ha gjort en god gärning. När vi visat vägen för en främling eller återlämnat en upphittad plånbok, sprider sig en behaglig känsla av tillfredsställelse i kroppen.

På omvänt sätt känner vi harm när någon bryter mot en social norm. Upprördheten ökar vår villighet att dela ut straff, även när detta kostar på. Av samma skäl förväntar vi oss att själva bli straffade av andra om vi skulle begå ett normbrott. När kroppens signalsubstanser aktiveras och någon blir indignerad kan detta alltså hjälpa till att upprätthålla goda samhällsinstitutioner.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar