Annons

Christer Fuglesang: Den svåra konsten att fotografera norrsken från rymden

När man färdas 8 kilometer i sekunden och måste ha slutaren öppen i minst en sekund är det inte så lätt att ta bra bilder.

Mitt första försök att ta norrskensbilder var frustrerande. Jag visste ju att jag behövde lång slutartid - en eller flera sekunder - så jag tänkte att det var bäst att använda stativ. Men möjligheterna med stativet var rätt begränsade, och jag kunde bara få vyer i vissa riktningar. Kameran är tämligen avancerad och erbjuder många olika funktioner, men oftast använder vi helautomatik. Nu ville jag pröva ett antal olika manuella funktioner, men av någon anledning ville inte kameran samarbeta med mig under det första norrskenspasset. I mörkret kunde jag inte avläsa kamerainställningarna när kameran satt fast på sitt stativ - och snabbt försvann norrskenet.

Efter det beslöt jag mig för att slopa stativet, och efter lite övning med kamerans funktioner gick det bättre. Stativet hjälper ändå inte så mycket med tanke på den rörelseoskärpa som fås av vår hastighet över jorden: nästan 8 kilometer i sekunden. Vissa som övar mycket i rymden kan lära sig att följa motivet med kameran under hela exponeringstiden. Jag försökte göra så men hann aldrig bli bra på det. Jag experimenterade med olika slutartider, men behöll i stort sett hela tiden maximal öppning, bländare 1,4. Jag råddes också att använda vårt bredaste vidvinkelobjektiv: 28 millimeter. Förutom att ge stor vy är det också det som samlar in mest ljus.

Mycket måste stämma

Förutom kameran är det mycket annat som också ska stämma. Det måste vara natt ute och vi måste vara långt norrut, rymdfärjan måste vara orienterad så att jorden är synlig norrut genom fönstren, det bör vara mörkt på flygdäck så att inget ljus reflekteras i fönstren, vilket innebär att ingen annan helst ska vara där och göra annat arbete, och så ska det förstås också vara norrsken just då. Nu hade vi tur med den ovanligt höga solaktiviteten, trots att solen är i ett solfläcksminimum, vilket ledde till mycket norrsken. I bästa fall kan man få tio minuter under ett varv då det går att fotografera skenet.

För att vara beredd tittade jag på Worldmap-programmet när vi skulle vara långt norrut, speciellt över Europa, och gjorde mig i ordning med kameran. Redan i slutet av den dag då rymdfärjan avdockade från rymdstationen fick jag några hyfsade norrskensbilder, som jag skickade ner till NASA och som vidarebefordrades till Kiruna. De var dock över Kanada. Nästa dag hade jag mer tur, och det var då jag fick de finaste bilderna, inklusive dem över Skandinavien.

Sprakande ridåer

Tyvärr gör inte mina bilder rättvisa åt norrskenets skönhet. Det var ett fascinerande skådespel med grönsprakande ridåer som emellanåt ringlade sig runt i halvcirklar, och till och med i cirklar. De var levande, kunde gå i vågor och bytte skepnad hela tiden. Emellanåt toppades det gröna av röda hattar här och var. Det kunde se ut som om det flammade till, ibland som om något sköts iväg uppåt, fast jag visste ju att i själva verket är det tvärtom - partiklar från solen som kommer ner i atmosfären och reagerar med luftmolekyler. Beroende på vinkeln till norrskenet, kunde det se ut som en lång, lång ridå, en ljusgrön gardin, ofta med luckor här och där, eller som band i grönt utspridda över jordytan.

De mest fantastiska upplevelserna var när jag såg norrsken under rymdpromenaderna. Framför allt första gången, under den andra rymdpromenaden när jag befann mig på robotarmen och hade den bästa utsikten under hela rymdresan. Det var långa slöjor i ljusgrönt som böljade lite fram och tillbaka. Jag insåg att jag aldrig sett ett riktigt norrsken förut, bara antydan till det.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar