Annons

Skräck som terapi och frälsning

Till skillnad från de flesta andra filmgenrer så berör skräckfilmerna oss rent fysiskt.

Biografen är vår tids katedral där vi kan söka samma uttryck, mening och tillfredsställelse som i kyrkan. Vissa forskare hävdar att religion i dag inte manifesterar sig i bönehus, utan i just filmer. Vi talar inte längre om Djävulen i kyrkorna, men i filmens värld skildras vår tids djävulsgestalter på ett både fantasifullt och skrämmande sätt.

I synnerhet är det skräckfilmen som har bidragit till 1900-talets mer konkretiserade visualiseringar av Djävulen, och vi har kunnat känna allt från avsky för en skepnad som det besatta lilla barnet Regan (Linda Blair) i William Friedkins The exorcist (1973) till fascination för dess mörka mystiska skönhet i form av Emmanuelle Seigners djävulsgestalt i Roman Polanskis The ninth gate (1999).

Människan har i alla tider och kulturer haft behov av att i bild, text och sceniska framträdanden skildra det man kan tolka som det godas motsats: det skrämmande och även ofta svårförståeliga. I skräckfilm visas de skarvar och den baksida som man i andra genrer försöker dölja eller klippa bort. Kameran tränger stundom nästan in under huden i kroppen och blottar dess insida på ett samtidigt fascinerande och frånstötande sätt. Man kan säga att det är nyfikenheten som driver åskådaren att upptäcka denna fasansfulla och förbjudna värld.

Två typer av våld

Man kan skilja på den del av skräcken som koncentrerar sig på att skildra våld och den som snarare skulle kunna kallas för det fantastiska eller magiska med mörka undertoner. En film som Tobe Hoopers The Texas chainsaw massacre (1974) kan ses som ett exempel på den första kategorin, där handlingen bygger på en realistisk berättelse om en dysfunktionell familj som mördar dem som stör dem och deras livsstil.

Ridley Scotts Alien (1979) är ett exempel på den andra typen av film, som snarare satsar en stor del av sin budget på att skapa avancerade specialeffekter och miljöer. Många filmer kombinerar givetvis dessa båda sätt att skildra skräcken, men man kan ändå se en förhållandevis tydlig uppdelning i realistisk och övernaturlig skräck. Dessa två typer av skräckfilm - de verklighetstrogna och de övernaturliga - visar även att skräck är någonting subjektivt. Genren appellerar till våra djupaste rädslor, vår mest privata ångest och den mest intima och subtila känslan av utsatthet. Detta gör att vi blir rädda för olika saker och även att rädslan är historiskt föränderlig.

Under 1950-talet blev många verkligen rädda för de science fiction-filmer som visade små gröna män från Mars, något vi i dag snarast skrattar åt. Vissa blir oerhört skrämda av en psykopat som Norman Bates (Anthony Perkins) i Alfred Hitchcocks Psycho (1960), medan andra ser det slemmiga monstret i Alien som det värsta de kan tänka sig.

Om man vill tolka vårt intresse för skräckfilm ur ett psykologiskt perspektiv, kan man exempelvis notera Sigmund Freuds tankar om att det omedvetna är en produkt av våra bortträngda infantila önskningar. Freud använder sig även av begreppet katharsis, som enligt traditionell tolkning syftar på den grekiska filosofen Aristoteles tro på rening av åskådarens känslor i mötet med tragedin. Reningen skulle åstadkommas genom den fruktan och det medlidande som väcktes.

Den psykoanalytiska skolan är även tacksam att tillämpa på många av skräckfilmens karaktärer och gestalter. Är till exempel Rosemarys (Mia Farrow) syner i Rosemarys baby (Roman Polanski, 1968) ett uttryck för att Satan finns mitt ibland oss eller är de helt enkelt en ung psykotisk kvinnas vanföreställningar?

Man kan i detta sammanhang även nämna Jungs teori om arketyper som spelat stor roll i den psykologiska tolkningen av skräckfilm. Arketyper representerar universella föreställningar - modern, den gamle, hjälten - med rötter långt ner i människans historia. Skräckfilmen innehåller kanske mer än någon annan genre sådana arketyper, och man kan återfinna såväl "urmodern" (exempelvis monstret i Alien), "fadern" (styvfadern i Joseph Rubens The stepfather, 1987) som "hjälten" (alla överlevande ungdomar i filmer som Wes Cravens Scream, 1996).

En fysisk genre

Skräckfilm är, när den är som bäst, en kraftfull och dynamisk genre som stundom kräver en aktiv åskådare. Jag har personligen alltid reflekterat över vad det är som skrämmer mig. Varför blir jag så berörd av just detta? Jag vet att det inte är på riktigt, ändå blir jag fysiskt omtumlad och känner hur det kryper längs ryggraden av skräck och spänning. Skräckfilm är, likt pornografi, en fysisk genre där tittaren reagerar instinktivt och fysiskt.

Skräckfilm handlar ofta om ett både moraliskt och fysiskt gränsöverskridande. Bra skräckfilm är ofta samhällskritisk och ifrågasätter rådande normer och ideal.

Det är delvis därför som sexualitet ofta är en så viktig ingrediens. Kristendomen har ett minst sagt komplicerat förhållande till sexualitet, och detta ligger givetvis till grund för denna genre, som ständigt vill visa det förbjudna och tabubelagda.

Dessutom kan sexualiteten användas som ett effektivt maktmedel, som i Clive Barkers Hellraiser (1987) där Frank utnyttjar Julias känslor för honom, så att han kan få det han vill. Men sexualiteten aktualiserar även det som kanske skrämmer (och lockar) oss mest av allt, att vi försätts i ett tillstånd där vi förlorar kontrollen över oss själva och våra handlingar.

Sex i skräckfilm fungerar därför inte som ett sätt att få publiken upphetsad (som den renodlade pornografin), utan för att visa sexualitet som ett maktmedel eller för att poängtera vår sårbarhet där vi är som mest blottade, såväl fysiskt som psykiskt.

Mer än underhållning

När vi ser skräckfilm känner vi rädsla, och enligt neurovetenskapen har denna rädsla utvecklats som en skyddsmekanism. När vi blir skrämda eller känner oss hotade reagerar hjärnan med att se till att kroppen pumpar ut adrenalin, som gör att vi blir mer på vår vakt. Rädsla är således en överlevnadsinstinkt som vi har för att agera snabbt när vi utsätts för fara och hot.

Man kan konstatera att skrattet inte ligger långt från denna intensiva känsla av skräck. När vi sänker garden efter exempelvis en intensiv jaktsekvens kopplar vi av och reagerar ofta med en suck av lättnad eller ett skratt. Vi får en nästan euforisk känsla av att ha klarat oss, och enligt neurovetenskapen beror detta på de morfinliknande endorfiner som utsöndras i kroppen.

Vissa forskare hävdar att man primärt ser skräckfilm i underhållningssyfte. Jag har svårt att se att en genre som har till syfte att beröra oss på ett så djupt plan endast fungerar som underhållning. Visserligen känner jag viss tillfredsställelse över att ha kontroll över mitt tittande och att jag när som helst kan lämna biosalongen eller stänga av tv:n, men bra skräck försvinner ju inte bara för att jag inte längre ser den framför mig.

Bra skräck skakar om, berör, provocerar och utmanar på ett sätt som få andra genrer.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

5

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Det hade varit intressant med lite vetenskapliga referenser - denna artikel kändes obekvämt plastig och populärvetenskaplig. Trots att ämnet är relevant känns det som att författaren borde titta på lite klassisk svensk kultur - som Ingmar Bergmans filmer - för att bli lite uppskrämd kring vederhäftighet - som jag själv känner att jag börjar undra kring hur jag har kunnat läst såväl Illustrerad vetenskap som Forskning och Framsteg under så många år - när man pratar om någon slags "kittlande känsla om att förlora kontrollen" - utan att överhuvudtaget prata om minsta vetenskapliga referens.

Den ångest som Ingmar Bergman tillät sig - finns det nog anledning för många "populärvetenskapare" att tillåta sig - för att inte driva ett suspekt spel av att "påstå saker med vilja att framstå som vetenskapliga om att man har någon som helst längtan att "förlora kontrollen"(Men sexualiteten aktualiserar även det som kanske skrämmer (och lockar) oss mest av allt, att vi försätts i ett tillstånd där vi förlorar kontrollen över oss själva och våra handlingar.) som det inte finns empirisk vetenskap för - och ändå hävda det som någonting som man bedömer sannolikt utan att redovisa sina teoretiska referensramar.

Jag har blivit illa berörd förr av den till synes brist på moralisk och etisk förankring i urvalet av den ena krigsmaskinen och världshistoriska katastroferna som har förekommit i Illustrerad vetenskap och Populär historia genom åren - och eftersom populärvetenskap inte "är direkt subventionerad av staten" - vilket ju grundskoleundervisningen är - så känns det allt mer som en ren "politisk korrekthet" -att vilja ha någon tilltro som annat än "skitsnacksutgångspunkter" - att vilja använda sådant här ni skriver och kalla FoF som "vetenskaplig" som annat än pervers i sin brist på vetenskapliga referenser.

Det känns mindre perverst med pornografi - där de som säljer mest i alla fall har inställningen att de vill kontrollera sin sexualitet.

Eller gör det åtminstone mer trovärdigt med presentationer av er som skriver - om man till äventyrs skulle vilja ta en privat fråga om var ni får era "vetenskapliga referenser" ifrån.
Jag hoppas det här uppfattas kritik mot ert arbete - för jag har inte någonting att säga om Anna Arnman - och jag är för upprörd för att våga kontakta henne om detta. Jag har ju ingen aning om hur hon skulle uppfatta det om hon fick meddelandet till sig själv.

Jag vill i alla fall rikta kritik mot ert arbete med detta - och har full förståelse om det känns för kritiskt eller vad ni vill kalla det - och tar bort det från er hemsida.

Men jag hoppas att ni kan ha kvar inlägget -- det är inte alltid de bästa förtjänsterna eller det mest trovärdiga varumärket byggs genom att "snygga upp bland det som skulle kunna misstolkas - som anledning att inte köpa era tidningar".

Jag har själv aldrig köpt er tidning - men om ni tar bort det här inlägget kommer jag definitivt aldrig att överväga det heller. "Men en missnöjd kund gör ju ingen jordbävning."

Det hade varit intressant med lite vetenskapliga referenser - denna artikel kändes obekvämt plastig och populärvetenskaplig. Trots att ämnet är relevant känns det som att författaren borde titta på lite klassisk svensk kultur - som Ingmar Bergmans filmer - för att bli lite uppskrämd kring vederhäftighet - som jag själv känner att jag börjar undra kring hur jag har kunnat läst såväl Illustrerad vetenskap som Forskning och Framsteg under så många år - när man pratar om någon slags "kittlande känsla om att förlora kontrollen" - utan att överhuvudtaget prata om minsta vetenskapliga referens.

Den ångest som Ingmar Bergman tillät sig - finns det nog anledning för många "populärvetenskapare" att tillåta sig - för att inte driva ett suspekt spel av att "påstå saker med vilja att framstå som vetenskapliga om att man har någon som helst längtan att "förlora kontrollen"(Men sexualiteten aktualiserar även det som kanske skrämmer (och lockar) oss mest av allt, att vi försätts i ett tillstånd där vi förlorar kontrollen över oss själva och våra handlingar.) som det inte finns empirisk vetenskap för - och ändå hävda det som någonting som man bedömer sannolikt utan att redovisa sina teoretiska referensramar.

Jag har blivit illa berörd förr av den till synes brist på moralisk och etisk förankring i urvalet av den ena krigsmaskinen och världshistoriska katastroferna som har förekommit i Illustrerad vetenskap och Populär historia genom åren - och eftersom populärvetenskap inte "är direkt subventionerad av staten" - vilket ju grundskoleundervisningen är - så känns det allt mer som en ren "politisk korrekthet" -att vilja ha någon tilltro som annat än "skitsnacksutgångspunkter" - att vilja använda sådant här ni skriver och kalla FoF som "vetenskaplig" som annat än pervers i sin brist på vetenskapliga referenser.

Det känns mindre perverst med pornografi - där de som säljer mest i alla fall har inställningen att de vill kontrollera sin sexualitet.

Eller gör det åtminstone mer trovärdigt med presentationer av er som skriver - om man till äventyrs skulle vilja ta en privat fråga om var ni får era "vetenskapliga referenser" ifrån.
Jag hoppas det här uppfattas kritik mot ert arbete - för jag har inte någonting att säga om Anna Arnman - och jag är för upprörd för att våga kontakta henne om detta. Jag har ju ingen aning om hur hon skulle uppfatta det om hon fick meddelandet till sig själv.

Jag vill i alla fall rikta kritik mot ert arbete med detta - och har full förståelse om det känns för kritiskt eller vad ni vill kalla det - och tar bort det från er hemsida.

Men jag hoppas att ni kan ha kvar inlägget -- det är inte alltid de bästa förtjänsterna eller det mest trovärdiga varumärket byggs genom att "snygga upp bland det som skulle kunna misstolkas - som anledning att inte köpa era tidningar".

Jag har själv aldrig köpt er tidning - men om ni tar bort det här inlägget kommer jag definitivt aldrig att överväga det heller. "Men en missnöjd kund gör ju ingen jordbävning."

Jag beklagar att det blev postning två gånger - men jag uppskattar att ni låtit "dem" stå kvar.

Kanske ni upptäcker dubletten - och ni får mycket gärna ta bort den ena.

Men det tyder ju på att ni är beredda att ta emot kritik och det är ju ett positivt tecken.

Jag tror många ser skräck för den adrenalinkicken man får av att bli skrämd. Det är ju ingen hemlighet att kroppen vid fara utsöndrar adrenalin och sen ovanpå det endorfiner, som ju ger ett välbefinnade. Vi blir rädda, upphetsade och stressade och sen lättade och nästan euforiska när faran "drar över". Lite gammal hederlig kemisk belöning alltså.

Intressant inlägg Artemis - det går uppenbarligen att tänka olika kring själva artikeln. Håller mig till min uppfattning dock - det du skriver känns alltså inte som det relaterar till det jag som skrivit de första tre inläggen skrivit i de inläggen(tyvärr dublett som sagt - beklagar det)- men du kanske aldrig syftade till det heller..
Lycka till med filmvalen framöver!

Lägg till kommentar