Annons

Det behövs ett vi för att bli ett jag

Det är svårt att leva med dålig självkänsla. Men hur långt räcker det att bära sitt jag alldeles själv? Forskning & Framsteg sammanförde tre tänkare för ett samtal - filosoferna Ingar Brink och Fredrik Svenaeus och socialpsykologen Lars Dencik.

LARS: Bra självkänsla är viktigare i dag än det har varit tidigare, och det har att göra med två processer. Å ena sidan individualiseringsprocessen i samhället, där var och en är utlämnad till att hantera saker själv, att välja mellan många olika alternativ. Det är inte längre som förr då man var socialt bestämd, som man eller kvinna, svart eller vit, och man visste ganska väl vad som förväntades av en, spåren var redan lagda. I dag finns inga givna spår, man får lägga dem själv, och individen måste mycket mer än förr agera å egna vägnar och skapa sitt eget liv.

Den andra processen är att man mycket mer än tidigare är hänvisad till att lita på människor som man inte känner och lita på system som man inte begriper eller har inblick i. Jag kan inte gå över gatan om jag inte litar på att de som kör bil kan bromsa, följer trafikreglerna, att de är nyktra. Jag köper mat som jag måste lita på, går på medicinsk behandling som jag måste lita på. Att ha tillit till andra människor och hela systemet av experter är grundbulten i vårt radikalt moderniserade samhälle.

Att man måste ha tillit till andra och att man måste kunna agera på egen hand innebär att man måste ha självtillit i en grad som man inte alls behövde förut.

INGAR: Det innebär att förr levde man i ett samhälle där man såg och anammade varandra. Och mycket av självkänslan påverkas och stärks av samspel med andra människor. Nu regleras vårt beteende i högre grad av konventioner som reser en sorts mur mellan människor. Då får man inte den där återkopplingen hela tiden, man har ingen koll på var man står, man får ingen hjälp med att bygga upp eller förändra sig själv. Denna brist på relationer till den andra som kan bekräfta en själv, de här stabila jag-och-du-relationerna, gör att det inte går att få samma grund för eller utveckling av självkänslan.

LARS: Jag tror att vi har gått ett steg vidare än konventionerna nu. Vi lever i en värld där vi ständigt möter nya människor, men i grunden är de främlingar för oss. Och då är inte konventionerna lika hjälpsamma som de var förut - att man visste hur man skulle hälsa på folk man mötte, hur hålla besticken, och liknande. Nu kan jag inte längre vara säker på att mina konventioner och dina konventioner stämmer överens - vi kanske kommer från olika världar, har olika bakgrunder och olika erfarenheter. I dag är inte ens föräldrar säkra på hur de ska uppfostra sina barn längre, ingen är säker på om de här konventionerna är till hjälp eller ett hinder i kontakterna med andra. I stället för konvention eller tradition måste människor lita på sin egen reflektion, sin egen förmåga, alltså återigen - sin självkänsla.

Är vi mer ensamma i dag?

LARS: Det är en paradox, för existentiellt är vi mer ensamma medan vi socialt är mer involverade med andra. Vi är inte längre synonyma med våra grannar som förr när vi gick i samma skola, besökte samma kyrka, röstade på samma parti, var med i samma fackförening. Också inom familjen är vi mer för oss själva, för vi delar inte erfarenheter med varand­ra. Samtidigt är vi ju hela tiden nätverkande, man säger i dag till exempel jag kommunicerar alltså finns jag till som en parafras på det cartesianska jag tänker alltså finns jag till. Att ha ett jag förutsätter ständig interaktion med andra. Annars är man ingen.

FREDRIK: Bakom dålig självkänsla kan också ligga att man förväntar sig för mycket av sig själv och sitt liv, och då är naturligtvis risken för haveri stor.

Och där kommer man också in på själva kapitalismens logik som bygger på att sälja mycket produkter, och då får folk inte vara nöjda med det de har. De måste ständigt eftersträva något mer, något nytt. På det sättet är missnöjet och den dåliga självkänslan inskrivna i det ekonomiska systemet, de är ett slags incitament för att hålla människor ständigt längtande efter någonting som de ännu inte har. Samtidigt ser man att många andra har förverkligat drömmen om ett gott liv, och om de har lyckats varför skulle då inte jag kunna göra det? Men det är naturligtvis en bluff, för vissa har faktiskt bättre förutsättningar att förverkliga en vis typ av liv: de har resurser, traditioner eller utbildning. Men det ser ut som om det vore möjligt för alla, och ansvaret ifall du inte lyckas ligger bara hos dig själv.

Är jaget då en ­konstruktion, ­ständigt förhandlingsbart?

LARS: Det finns väldigt få inom socialpsykologin som skulle tala om jaget som ett slags fast inre egenskap, något man har som en kärna och bär med sig. Det är i stället en oerhört plastisk abstraktion som formas i samspelet med andra, och därför är den bild man har av sig själv ständigt i förändring.

FREDRIK: Men om man tror att allt som handlar om jaget vilar på en socialkonstruktivistisk grund, de olika rollerna vi spelar, så tror jag att man tar miste. Det räcker inte om man vill undersöka filosofiskt vad det innebär att vara ett själv.

LARS: Vi talar kanske i själva verket om identitet, eller ett narrativt jag, som är den berättelse man har om sig själv. Det innebär att jag, som är 67 år gammal, upplever att jag är samma person som jag var när jag var sju. Berättelsen om oss själva, det vi upplever som vår identitet, gör vi ständigt om och om igen, tar fram bitar ur vår egen historia som passar i vår nuvarande situation och tar bort sådant som inte hänger ihop. På så vis upplever vi oss som sammanhängande, som samma person livet igenom.

INGAR: Man har flera olika bilder av sig själv som man kan plocka fram vid olika tillfällen. Samtidigt finns den inre känslan av ett jag som är detsamma som förr. Och så finns de sociala jagen, och precis som i en kortlek plockar man fram dem i olika situationer. I en trygg och bra värld finns det inte så många kort och alla korten bottnar i det här grundjaget.

Men nu lever vi i en snabbt föränderlig värld, med alla de nätverk som man rör sig emellan, och då räcker inte den grundläggande tryggheten till för att förankra alla sina ansikten i kortleken, man ser inte någon koppling mellan dem. Ändå säger alla man frågar att de har ett jag. Men de har svårt att klä det i ord, för när man går vidare och ­frågar: Vem är du? Då har de inte svar.

FREDRIK: Jaget eller självet är faktiskt ett grundläggande filosofiskt begrepp, ungefär som tiden. Om tiden sade Augustinus att när jag inte tänker på det vet jag vad det är, men när jag börjar tänka vet jag inte det längre.

Jag skulle vilja invända mot det här med att dra upp korten, och att jaget är en berättelse. För det är ju någon som berättar och någon som drar upp korten. Det är jag. Det finns alltså ett mer grundläggande själv, och det måste man laborera med i flera olika skikt, annars hamnar man i ett slags grundlös position.

LARS: Vad då grundlös? Vad säger att det finns någon essens, en botten, en grund? Det är ju bara metaforiska uttryck för något som man föreställer sig, men som i själva verket kanske inte finns. Men däremot finns det en massa positioner som människor intar i förhållande till varandra.

FREDRIK: Men jag är ju inte bara en berättelse, jag är en massa andra saker, olika talanger, vanor, värderingar, ett kroppsligt sätt att uppföra mig.

LARS: Ja. Och visst finns det i dag en antagligen växande andel männi­skor som har problem med att uppleva sig själva som kontinuerliga. Ibland kan de tycka att de är som mänskliga kameleonter. Eller så upplever de sig själva som tomma. Det kan visa sig i de depressiva symtom som har att göra med bristande självkänsla. Vi har ju en epidemi av depressioner i västvärlden i dag.

FREDRIK: Icke desto mindre upplever de som är deprimerade att de finns till, och det är ofta just det som är problemet - att de tycker illa om sig själva och har en oerhört stark negativ erfarenhet av att finnas till.

Om bara den narrativa bilden av självet gällde skulle man kunna modellera om och skapa nya berättelser, skapa ett nytt själv. Men det som vi stöter på i depressioner eller i andra former av bristande självkänsla är just en gräns för hur långt man kommer med det kognitiva och det narrativa. Vi kommer fram till en känslomässig erfarenhet av att vara ett jag som kan vara nog så svårt att konstruera om med hjälp av tankar eller med hjälp av berättelser. Så jag tror att det finns ett mer basalt lager i självvarande som i stor utsträckning är förknippad med känsla och kroppslighet.

Kan jaget förändras med hjälp av mediciner?

FREDRIK: Vi har olika personligheter, olika läggning, och därför har vi olika benägenhet att falla in i olika känslotillstånd, få ångest, bli nedstämda eller glada. Med de nya antidepressiva medicinerna har man hittat ett sätt att förändra läggningen, att förändra benägenheten att utveckla olika typer av känslor som i sin tur kan vara kopplade till bra eller dålig självkänsla. En skeptisk, ängslig, misstrogen, ibland kanske ganska anspråkslös människa passar rätt dåligt in i vårt samhälle i dag. Det är en annan människotyp som befinner sig i fokus numera, en mer amerikansk säljartyp.

LARS: Framför allt ska man kunna sälja sig själv på ett sätt som man inte alls behövde eller ens kunde göra förr, då man bara gick in en befordringsgång klassmässigt och socialt. Jag kommer mycket väl ihåg en episod från skolan i början på 1950-talet, när läraren på hemkunskapen frågade vad de äter i Italien. Och hon förväntade ett bestämt svar, nämligen makaroner, för det hade man i Sverige. Men jag hade varit i Italien med mina föräldrar och visste att man där också åt spaghetti, som var okänt i Sverige på den tiden.

Så jag sa att hon hade fel och att jag visste det riktiga svaret. Resultatet blev att jag åkte ut ur klassrummet och att jag fick sänkt uppförandebetyg. Läxan den gången var: Stick inte upp!

Nu är det precist tvärtom - modern pedagogik stöttar att man själv ska söka kunskap, inte få den serverad från ovan. Frågar man ungdomar vad de vill bli, så vill de först och främst bli kända, det spelar mindre roll för vad. Men det ska också ske meddetsamma, blir man inte Zlatan efter en halvtimme på fotbollsplanen då är man nästan värdelös.

I viss mån gäller detta alla, vi har fått globaliserade referensramar, alla kan jämföra sig med de mest lyckade i vår värld. Den psykologiska spänningen mellan storhetsföreställningar och självförakt blir svårare att hantera - särskilt för ungdomar.

FREDRIK: Tidigare kunde man vara vanlig eller normal, men nu ska man vara exceptionell, bli sedd. Och då har vi fått en explosion av bloggar, Youtube, Facebook. Är man inte med så finns man inte. Och alla ropar efter uppmärksamhet: Jag, jag, se mig!

INGAR: Och intresset för dialog med andra människor minskar, för man är inte ute efter utbyte på samma nivå. Förut fick man kanske mer ömsesidig bekräftelse och en trygghet i det. Samtidigt ställs höga krav på var och en att hela tiden skapa sig själv. En viktig sak är att det aldrig tar slut. Har du lärt dig dyka, får du hitta på något nytt, man vilar aldrig i det man har åstadkommit. Det är väldigt tröttande att aldrig känna sig nöjd, och man får egentligen aldrig den där positiva återkopplingen, för allt man uppnår försvinner så snabbt. Bara för femton år sedan hade vi inte ett sådant nedbrytande tempo, men nu är det viktigast med förändring.

LARS: Det fanns en period som jag också har upplevt när idealet för ordningen i samhället var harmoni och stabilitet, medan det nu är förändring som är den dominerande idén. Om jag inte utvecklas, om min parrelation, om mina barn inte utvecklas, om ekonomin, om hela landet inte utvecklas, då kallas det inte ens stabilitet längre utan det är stagnation.

FREDRIK: Jag tror att all denna självutveckling, att självet är ett projekt som ständigt ska föras vidare och förnyas, har lett till en viss trötthet. Och det är därför sådana begrepp som autenticitet - idén om att det finns ett sant själv - har dykt upp.

LARS: Det är klart att det uppstår behov av att uppleva något som autentiskt, som äkta i en värld där man tycker att allting är spel, där vad som är sanning hela tiden ifrågasätts. Men det är inte utan vidare respektabelt, och det lånar sig förledande lätt till politisk exploatering. Jag bor i Danmark där man i den offentliga politiken i dag sysselsätter sig med vad som är äkta danskt, vad som är äkta uttryck för den danska folksjälen och försöker kanonisera det.

Det finns ett oerhört missbruk av det autentiska i politiska termer. Vad är en sann mor, en äkta svensk, äkta kärlek, och så vidare? Det autentiska är alltid en myt, det är som slutet på regnbågen - man kan söka efter det men man når aldrig dit.

FREDRIK: Frågan är vad begreppet autenticitet kan rymma. Man kan tänka sig som du tänker nu - att det bara kan rymma ett slags konservativ idé om att det var bättre förr. En annan typ av äkthet som också befinner sig på nedgång är det autenticitetsideal som odlades inom psykoanalysen - att tränga ner till det omedvetna och därmed till sitt sanna jag. Ytterligare en typ är exi­stentialismen, Sartres idé om ett totalt individualistiskt sätt att möta livet och ta ansvar för sig själv. Och så autenticitetsbegreppet som det dyker upp hos till exempel new age-rörelsen, som kamouflerar en idé om naturlighet som inte tål närmare skärskådning liksom även olika ideologiska föreställningar om att vissa människor, män och kvinnor, har vissa bestämda platser i samhället.

Men fokuseringen på autenticitetsbegreppet är viktig, därför att den är ett tecken på att någonting saknas som folk längtar efter. Då kan autenticitet snarare rymma en idé om ett sätt att leva tillsammans i ett samhälle som är kopplat till det goda livet, och där livet faktiskt inte bara är ett individuellt självutvecklingsprojekt där det gäller att maximera vinsten.

INGAR: Det är klart att när allting går så himla snabbt finns det en nostalgi och en längtan efter autenticitet, tillbaka till ett annat liv som fanns förr, tror man, när man inte behövde göra så mycket hela tiden. Många hamnar i en sorts psykisk tomhet när de håller på hela tiden, när de hela tiden ska hitta på sitt själv, ska kunna anta vilken roll som helst, och har hamnat i den här prestationshetsen som vårt samhälle frammanar. Och då infinner sig ett behov att vända sig inåt, hitta något där man får vila. Men en helt annan fråga är ju - finns det autentiska?

Längtar efter gemenskap

LARS: Det händer något nu, det har jag sett hos de unga familjerna i 35-årsåldern som jag har skrivit om i min senaste bok. De försöker kombinera individualisering och gemenskap på ett historiskt nytt sätt. Just på grund av den accentuerade individualiseringen uppstår en förstärkt längtan efter gemenskap, kalla det gärna autentisk gemenskap, utifrån de liv som var och en lever på sitt håll. Men de vet att det inte kommer av sig självt, det måste bygga på medvetande om och respekt för varandras villkor. De skaffar barn tillsammans och lever ihop och är fullt medvetna om att deras familjeliv inte är givet; de vet att de måste hjälpas åt och aktivt och oavbrutet arbeta på att skapa ett liv tillsammans.

FREDRIK: Det är faktiskt först när man blir förälder som man inser att man inte lever bara för sin egen skull utan för andras, för barnens. Då blir det mer än bara det individuella projektet, att tillfredsställa bara de egna behoven. För då handlar det om barnen, och genom barnen inte bara om här och nu utan också om framtiden, om klimatkatastrofer, social rättvisa, om ansvar för vår gemensamma värld.

LARS: Det jag som inte har en gemenskap är ett oerhört sårbart jag, som antagligen inte kan fungera särskilt väl heller. Vi ser nu att de alltmer individualiserade jagen intensivare än tidigare söker gemenskapen. För att travestera den klassiske "själv"-teoretikern George Herbert Meads teori: "I" need a "we" to become truly "me" (jag behöver ett vi för att bli ett själv).

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag tycker att Fredrik har väldigt rätt i det han säger. Tex att om man inte är med i facebook, youtube osv så "finns man inte". Att alla skriker efter bekräftelse. Sedan att först när man blir förälder så inser man att man inte bara lever för sin egna skull, utan för någon annans också.

Lägg till kommentar