Annons

Omskärelsen låter kvinnorna ta plats

I Casamance i Senegal är kvinnlig omskärelse bara en generation gammalt. Lisen Dellenborg har besökt byn i Västafrika för att försöka förstå varför.

Kvinnlig omskärelse, eller könsstympning, väcker starka känslor. Bilder av blodiga rakblad och skräckslagna barn kastas brutalt in i våra vardagsrum via medierna. Vaga förklaringar som "kultur" och "gammal tradition" gör inte förfarandet mer begripligt utan fördjupar snarare klyftan mellan dem som praktiserar seden och oss som inte gör det.

Viljan att förstå vad kvinnlig omskärelse handlar om fick mig att göra ett antropologiskt fältarbete bland jola-folket i Västafrika i Casamance, södra Senegal, där omskärelse av både pojkar och flickor ses som något normalt och viktigt.

Det främmande blir vardag

Genom vänner som jag träffat under mina förberedande resor till Casamance blev jag presenterad för Omar, en man i 45-årsåldern som bor i en by tillsammans med tre hustrur, tolv barn och sin gamla mor. De välkomnade mig att stanna hos dem, och under 17 månader bodde jag där. Den gamla modern, som i likhet med alla äldre kvinnor på det lokala språket kallades iñam (mor), hjälpte mig till rätta. Hon presenterade mig för kvinnorna i byn. Tålmodigt lärde de mig hur man lagar mat över öppen eld, slår den tunga staven i den höga morteln för att skilja fröskalen från riskornen och tvättar storfamiljens meterhöga travar med smutstvätt för hand.

De bjöd mig också till begravningar, dop, bröllop och andra festligheter av vilka den största är flickornas initiationsrit, ñakay.

Kvinnorna älskade att berätta om sin egen initiation, och tonårsflickorna såg fram mot sin egen med spänning. Riten pågår i flera månader och är oerhört påkostad. Gäster från hela Senegal bjuds in för att delta, och det ska finnas mat till alla, vackra kläder till initianderna och deras släktingar, pengar till musikerna och omskärerskan som är en högt respekterad person i Casamance.

Omskärelsen, som innebär att toppen av klitoris skärs bort (så kallad klitoridektomi), är den första fasen i initiationsriten och görs när flickorna är mellan fyra och åtta år gamla. Det kan gå många år mellan en flickas omskärelse och initiation, eftersom ñakay endast arrangeras vart tionde eller tjugonde år. Omskärelsen däremot görs vid en liten diskret ceremoni som organiseras fortlöpande.

Oro för smärta

Fördelen med att tillbringa lång tid i fält är att det främmande med tiden tonar bort och att människorna blir personer som man kan identifiera sig med. Jag kunde se att föräldrarna i Casamance verkligen värnar om sina barns bästa. De oroar sig för dem när de är sjuka, leker med dem, hjälper och tillrättavisar dem när det behövs. Föräldrarna är inte likgiltiga inför smärtan i samband med omskärelsen. Alla är oroliga för medicinska följder som blödningar eller infektioner. Mödrarna försöker därför förhala döttrarnas omskärelse. De klarar sällan av att närvara vid själva ingreppet. En kvinnlig släkting får ofta träda in och stödja flickan.

Antropologiska forskares försök att förstå kvinnlig omskärelse kritiseras ofta för att vara kulturrelativistiska i betydelsen att allt som har kulturellt värde skulle vara okränkbart. Men att förstå betyder inte att acceptera, utan att begripa varför omskärelsen är så viktig att föräldrarna faktiskt utsätter sina barn - både pojkar och flickor - för den smärta och risk som det innebär att bli omskuren.

Kvinnlig omskärelse är främst en afrikansk företeelse (se rutan på sidan 29). Min forskning om omskärelsen bland jola-folket rubbar dock mångas bild av könsstympning som en uråldrig tradition påhittad av män för att kontrollera kvinnor. Det visade sig att man började med omskärelse så sent som vid mitten av 1900-talet och att framför allt unga kvinnor var aktiva för att införa proceduren. Det skedde i samband med stora samhällsförändringar till följd av den franska kolonialismen som slog sönder det lokala politiska och ekonomiska systemet genom beskattning, tvångsarbete och krav på viss typ av odling.

En viktig roll spelade också ökat inflytande från det muslimska grannfolket mandinka som sedan länge omskurit sina döttrar. Mandinkafolket spred islam bland jola och förespråkade både kvinnlig och manlig omskärelse. Traditionellt sett har jola-kvinnorna en stark ställning i samhället genom sina riter och initiationssällskap (en slags förening för omskurna).

Influenser från den mer patriarkala franska kolonialmakten och mandinka innebar en försämring av kvinnornas situation. Att kvinnorna bejakar omskärelsepraxisen kan ses som en strategi för att ta plats i denna samhällsförändring. Med mandinkas form av islam kom nämligen en annan variant av kvinnliga initiationssällskap, där de kunde fortsätta praktisera sina riter. Inträdelseprovet var klitoridektomi.

Festen lockar

I mina samtal med de äldsta jola-kvinnorna i byn, de som unga hade valt att omskära sig mot sina föräldrars vilja, framstod just initiationsriten, snarare än omskärelsen i sig, som det lockande. Då initieras flickorna i ett kvinnligt "hemligt sällskap". Endast de som är omskurna kan bli medlemmar. Denna typ av kvinnliga sällskap är mycket vanliga i Västafrika och erbjuder framför allt äldre kvinnor respekt och inflytande i samhället. Nutida kampanjer mot kvinnlig omskärelse stöter därför ofta på hårt motstånd bland just kvinnor. För feminister och aktivister i västvärlden och Afrika framstår det som en paradox att klitoridektomi kan utgöra en maktbas för kvinnor. Jola-kvinnorna ger uttryck för stark misstänksamhet mot de olika internationella och nationella kampanjerna mot omskärelse, som de upplever som en del av västvärldens imperialism.

Deras misstänksamhet riktas också mot unga och medelålders jola-män som blivit alltmer kritiska till omskärelsen och flickornas initiationsrit. Männen är bekymrade över att klitoridektomi kan ha negativ inverkan på den egna sexuella njutningen, och de klagar över att initiationsriten är dyr, att deras fruar är hemifrån under lång tid och att de inte vet vad fruarna har för sig - kanske tar de sig en älskare? Även om mäns sexuella eskapader är betydligt mer socialt accepterade, anses gifta kvinnor ha rätt att ta sig en älskare under stora festligheter som initiationsriten.

I ett samhälle där kvinnan är beroende av sin makes tillåtelse för att hälsa på sin familj eller en vän på annan ort innebär initiationsriten dessutom möjligheter för henne att vara ledig och umgås med släkt och vänner.

Uthållighet ett centralt värde

Manliga och kvinnliga initiationsriter i Västafrika liknar och kompletterar varandra på ett sätt som ofta missas i debatten om kvinnlig omskärelse. Uthållighet och självbehärskning är centrala moraliska värden för både kvinnor och män. Genom smärta och umbäranden formas både flickor och pojkar till moraliska personer. Villkoren under initiationsriterna är krävande: initianderna sover på en tunn bastmatta direkt på marken, de får inte tvätta sig på flera veckor och de är helt underkastade de initierade medlemmarna.

Lidandet används som pedagogiskt verktyg. Det är mycket som gör ont i livet och som måste uthärdas, sade man mig. Kvinnorna berättade att man måste kunna arbeta på fälten från soluppgång till solnedgång, genomgå många förlossningar utan smärtlindring, stå ut med risken att dö i barnsäng, klara av att samarbeta med svärmor och bihustrur och sörja för en stor familj. Prövningarna i initiationsriten, precis som i verkliga livet, blandas med glädjen av att vara tillsammans, dansa, äta god mat och vila från vardagens bestyr. Budskapet till både flickor och pojkar är att om man tålmodigt inrättar sig efter samhällets och livets villkor så lever man gott.

Kvinnorna får makt och inflytande både inom och utanför familjesfären genom sina roller som initierade mödrar, ett inflytande som växer med åldern. Samtidigt är det männen som har den politiska och juridiska makten. Jola-samhället är markerat av denna uppdelning i relationerna mellan kvinnor och män, unga och gamla. Oavsett vilken position som en man har i jola-samhället så kan han inte säga emot sin mor. Många män som inte vill låta sina döttrar omskäras uttrycker vanmakt då deras egen mor ändå ser till att det blir utfört.

Till skillnad från västvärldens fokus på omskärelse som sexuell stympning, så menar både kvinnor och män bland jola att detta inte är omskärelsens syfte. Hos dem är företeelser som oskuld och kyskhet inte några starka kulturella värden som vi är vana att läsa om, exempelvis i arabiska samhällen.

Den sexuella kontrollen av kvinnor utförs inte via omskärelsen utan via uppfostran och normer. Männen uttrycker oro för att de hört på radio att en klitoridektomi kan förstöra den sexuella njutningen, men de talar enbart om sin egen njutning, inte kvinnans. Kvinnorna svarar också ofta på männens kritik mot omskärelsen med att män bara tänker på sig själva och sin lust medan kvinnor tänker på flickornas uppfostran. Sett i det perspektivet är det inte så märkligt att kvinnorna reagerar negativt på männens kritik mot omskärelsen och tal om sexuell njutning: de förstår kritiken som dels inriktad på männens egen njutning, dels riktad mot den frihet som kvinnorna faktiskt får via initiationsriten.

Makten över definitionerna

Enligt Världshälsoorganisationen WHO kallas numera icke-medicinskt motiverade ingrepp i kvinnors könsorgan för könsstympning. Men jola-kvinnorna skulle inte gå med på denna definition. Frågan illustrerar maktrelationen mellan nord och syd, där de rika länderna i nord har skaffat sig tolkningsföreträde i allt från att definiera vad som är stympning till när tortyr är legitimt.

Ett exempel är den intimkirurgi, som ökat markant i Sverige sedan 1990-talet, ett annat exempel är barn som föds med tvetydiga könsorgan, det vill säga att organet är för långt för att anses vara en klitoris och för kort för att klassificeras som en penis. Ungefär 2 000 små barn i USA och 5-10 barn per år i Sverige genomgår en operation där deras könsorgan av så kallat psykosociala skäl omskapas enligt läkarvetenskapens normer till ett accepterat könsorgan. Det innebär att barn i Sverige utsätts för partiell klitoridektomi, skapandet av ett kvinnligt organ.

När den federala lagen mot kvinnlig könsstympning år 1997 skulle antas i USA för att skydda afrikanska flickor mot könsstympning stämdes staten helt oväntat av en mängd amerikanska kvinnor som hade fötts med tvetydiga könsorgan. De hävdade att de hade blivit könsstympade bara för att de inte passade in i mallarna för hur kvinnor och män ska se ut och fått fysiska och psykiska skador.

I USA och i Sverige har vi alltså våra skäl att skära i flickors klitoris, och människor i delar av Afrika har sina skäl. Den stora skillnaden är att i väst är praktiken legitimerad av läkarvetenskapen och ses därför inte som stympning. Detta inte menat som direkt jämförelse, då ju verkligen inte alla barn i Sverige eller USA könsopereras, men exemplet visar att saken inte är fullt så enkel som den ser ut.

Motivation viktigast

Sedan 1999 finns en lag mot kvinnlig könsstympning i Senegal. Men även om omskärelsen skulle försvinna, så har kvinnor överlag inte rätt att besluta över sitt liv, sin kropp och sin sexualitet. Arbetet mot kvinnlig omskärelse bör därför inbegripa arbete för kvinnors mänskliga rättigheter i ett bredare perspektiv. Sedan jag var i Casamance första gången 1994 har jag märkt en oroväckande tendens: den intensifierade kampen mot kvinnlig omskärelse och jola-männens ökade motstånd har inneburit att flickornas initiationsrit har blivit politiskt laddad och att den firas alltmer sällan. Men omskärelsen, som utförs i en liten diskret ceremoni helt i kvinnlig regi och utan insyn av män, fortgår i oförändrad takt i de byar där jag gjort mitt fältarbete. Det är viktigt att få med männen i kampanjer mot kvinnlig omskärelse, men utan kvinnornas delaktighet kommer inget att förändras.

Om kvinnorna ska inbegripas i arbetet måste deras argument mötas med respekt och deras världsbild tas på allvar. Upprätthållandet av omskärelsen handlar inte om okunskap. Kvinnorna måste själva vilja förändra sina seder - de måste vara motiverade.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

5

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Bra, inovativ, belysande och upplyftande. Vad jag inte visste innan vet jag nu.Duktiga du.KramDellenpa

Intressant, absolut, ja, men LD har inte tillräckligt berört en av kärnpunkterna i hela diskussionen - kvinnans sexuella njutning, eller kanske snarare brist på sexuell njutning. Kanske är det så att männen bara tänker på sin egen njutning när dom vänder sig mot kvinnlig omskärelse, men vad jag saknar i artikeln är kvinnornas egen syn på hur klitoridektomi påverkar deras egen lust. Har LD inte diskuterat denna ytterst känsliga aspekt med dom? Är hon säker på att dom är beredda att diskutera detta med henne - en "toubab" - fullt ut? Kan det vara lite väl genant, till och med?
En fundamental fråga borde vara, är det viktigare att ha mer att säga till om i samhället än att ha ett fungerande sexualliv? Svaret kan mycket väl vara ja hos många av kvinnorna, men jag tycker att det är en fråga som en antropolog borde ta upp i en sån här grundlig studie.
LD är väl medveten om det arbete som görs av organisationen Tostan i Casamance, som finansieras av Unicef, Usaid, Cida och Sida m fl? http://www.tostan.org. Är dom inne på fel linje?
Tack ändå för en spännande artikel.
SC

intressant läsning. jag är intresserad av att läsa mer om jola-folket och dess traditioner då jag kommit i kontakt med en del av dem i Casamance. Har du tips på var jag kan hitta mer information eller besitter du själv den kunskapen? Tack för bra läsning.

Medan jag läser denna artikel blir jag bestört. Artikelförfattaren verkar ju inte inse orsaken till att kvinnorna vill ha omskärelse. Det handlar ju om den lilla frihet de får och ökad makt, som de annars inte får. Det är nån form av felriktad jämställdhetskampanj som går åt helt fel håll. För att få lite jämställdhet, så tar de den enda vägen de känner till... genom könsstympning. Information och kampanjer för kvinnans jämställdhet skulle kunna göra mycket här, men bara om de får med männen. Vad gör det att männen tror sig uppleva mindre njutning om kvinnorna stympas. Låt dem tro det. Det kan vara ett argument istället. Om männen kan fås att ge kvinnorna mer frihet att bestämma över sig själva, mer jämställdhet, så kan ju männen få behålla den njutning som de tror minskas av stympning. Istället för att acceptera stympning så borde man rikta in sig på att förbättra kvinnors situation. Vad har kvinnorna för val? Detta är det enda sättet de får lite makt på. Vad ska de göra? De behöver ju hjälp. De behöver känna att de kan få jämställdhet utan att bli stympade.

FN:s definition av könsstympning är all kirurgi på könet utan medicinska skäl. Alla fall som ni går igenom bör kriminaliseras omgående. Intimkirurg, klitoridektomi, omskärelse. Att vi har tvångsopererat barn med ambivalenta könsorgan är ett oerhört övergrepp som vi i vår undervisning får lära oss är fruktansvärt, men förekommer tyvärr ibland fortfarande. Inget könsorgan ska stympas oavsett anledning (finns det en medicinsk orsak är det ej stympning). Oavsett ålder. Oavsett land.

Lägg till kommentar