Annons

Vålnadstvisten - ska de döda begravas eller studeras?

När mänskliga kvarlevor krävs tillbaka från museernas samlingar ställs vetenskapliga värden mot folkens rätt att förvalta sitt förflutna.

Bland tusentals kilo ben i Historiska museets osteologiska samling finns tretton skallar märkta "lappar". De har kommit till museet från Anatomiska institutionen vid Uppsala universitet. Skallarna har bland annat grävts upp ur Rounala kyrkogård utanför Kiruna i början av 1900-talet. Ett kranium kommer till och med från ett barn.

Nu vill Sametinget att allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar ska identifieras och att man klargör hur museerna har kommit över benen. Sametinget önskar att alla samiska skelett så långt det är möjligt ska återbegravas i individuella gravar. Om det inte går ska man kollektivt återföra benen och ge dem en värdig begravning i ursprungsområdena.

Ett par sådana återbegravningar har redan skett, och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ställer sig bakom samiska krav på återförande av samiskt material.

Försoning med förhinder

Frågan om repatriering, återlämnande och återbegravning har blivit aktuell i takt med att ursprungsbefolkningar runt om i världen börjat kräva rätten till sin egen historia. Föremål och i synnerhet kvarlevor av människor - skallar, ben och mumier - ska lämnas tillbaka till de folk vars förfäder det rör sig om.

Det handlar på ett plan om respekt för ursprungsbefolkningarna. För de stora museerna i Västeuropa och USA handlar det också om att komma till rätta med ett mörkt arv. Fynden kan ha stulits eller tagits med som krigsbyten. Därmed blir repatrieringen också en fråga om att försonas.

Trots att frågan är internationell saknas det internationell reglering. Vissa länder - Israel, USA, Australien och Nya Zeeland - har lagar. Andra, som Kanada, har rekommendationer för hur man ska agera.

En kamp om det förflutna

I USA blev Native American graves protection and repatriation act, nagpra, lag år 1990. Lagen innebär att fynd som görs på indianernas mark tillhör dem, och den reglerar också fynd som redan finns på museer. Ursprungsbefolkningar runt om i världen ser nagpra som ett föredöme. Men arkeologerna är kritiska mot lagen.

- Problemet är att den till synes goda repatrieringen blir en del av en kamp om det förflutna, säger Liv Nilsson Stutz, arkeolog och osteolog vid Lunds universitet. När det handlar om att definiera sin plats i världen, blir arkeologin politisk.

Hon får medhåll av Carl-Gösta Ojala, doktorand i arkeologi i Uppsala.

- Arvet från kolonialismen har påverkat arkeologin mer än andra vetenskaper. Inte minst eftersom arkeologer ibland aningslöst tog folks arv. Utgrävningar skilde sig inte alltid från gravplundringar, säger han.

Många ursprungsbefolkningar saknar dessutom resurser att ta hand om återlämnade fynd, andra vet inte vem inom gruppen som ska ha ansvaret.

- NAGPRA reglerar inte vad som ska hända med återlämnade föremål och kvarlevor eller vart de ska ta vägen, säger Liv Nilsson Stutz, och det kan vara ett problem.

Det kanske tydligaste exemplet på repatrieringens problem är den så kallade Kennewickmannen. Striden om hans skelett pågick i flera år innan en domstol avgjorde saken.

Det hela började med att arkeologer 1996 hittade ett skelett i staten Washington som man ganska snart kunde slå fast var över 9 000 år gammalt. Det var då det äldsta människofynd man hade gjort i USA, och det kunde i förlängningen förändra historien om Amerikas första invånare.

I linje med nagpra hävdade flera grupper som levt eller levde i området att skelettet skulle återbegravas i enlighet med just deras traditioner. Umatillaindianerna menade dessutom att Kennewickmannen var deras förfader.

- Men som arkeolog måste man fråga sig i vilken mån man kan tala om en kulturell kontinuitet under närmare 10 000 år i ett och samma område, säger Liv Nilsson Stutz.

- Vi vet inte exakt hur och när Nordamerikas första invånare kom till kontinenten. Dessutom förutsätter ju en traditionell återbegravning av ett 9 000 år gammalt skelett att indiansk kultur skulle vara statisk.

Amerikanska arkeologer och osteo­loger motsatte sig återbegravningen, och följden blev att man varken undersökte benen noggrannare eller begravde mannen. Man inväntade helt enkelt domstolsbeslutet.

- Det är bra att lagarna finns, men jag undrar om inte så här gamla fynd snarare ska betraktas som vår gemensamma mänskliga historia, säger Liv Nilsson Stutz.

Det var också vad domstolen kom fram till. Åtta år efter det att benen hittats kunde arkeologerna och osteologerna börja sin undersökning. Samtidigt har de stammar som anser att skelettet ska betraktas som en förfader fått utföra vissa riter vid utgrävningen.

Rastänkandet återuppstår?

Men historien om Kennewickmannen var inte slut där.

Antropologen James Chatters, som undersökte skelettet, hävdade nämligen att benen kunde vara vad som kallas kaukasiska. Han tyckte att skallens drag snarare påminde om etniska nordeuropéer än indianer. Då uppträdde plötsligt helt nya intressenter.

Steve McNallen, ledare för Asatru Folk Assembly, som bland annat verkar för att "bevara de nordiska folken", önskade liksom indianerna utföra sin egen rit. Han såg sig inte bara som en företrädare för en asatroende minoritet, utan också som en potentiell företrädare för Amerikas urinvånare. Och eftersom lagen ser ut som den gör, var det svårt att hindra honom.

I spåren av nagpra har det dessutom uppkommit en ny marknad för biologisk antropologi, det som förr kallades fysisk antropologi.

- När man måste fastställa vem som äger olika fynd blir det viktigt att klargöra vilken etnisk grupp som benen kan härstamma i från, och det är de biologiska antropologerna som avgör det, säger Liv Nilsson Stutz. Det är en paradox att en lag som tillkom till följd av ånger och skuld inför ett rasbiologiskt förflutet medverkar till att ras återigen blir viktigt.

Andra grupper har i liknande strider kring yngre skelett hävdat att de på grund av sin religion motsätter sig undersökningar av de döda, att det vore att ytterligare kränka dem. Åter andra ställer särskilda krav på de arkeologiska undersökningarna. Det kan handla om allt från att visa respekt till att kvinnliga arkeologer inte får delta i undersökningarna.

Liv Nilsson Stutz menar till och med att rätten till den egna kulturen har blivit en black om foten för vissa amerikanska ursprungsbefolkningar.

- Jag kan ibland tycka att kraven på repatriering ersätter krav på bra utbildning och sjukvård, säger hon.

Danska skallar hanterades varsamt

Men det finns också solskenshistorier. Som när inuiternas kvarlevor skulle återföras från Danmark till Grönland. Samarbetet mellan de danska myndigheterna och den grönländska ursprungsbefolkningen löpte mer eller mindre smärtfritt. Kanske för att båda sidor hela tiden har varit medvetna om fallgroparna. Dessutom lät man det ta tid. Under 15 år arbetade man tillsammans, bland annat med utbildning av arkeologer.

På samma sätt menar Anders Björklund på Etnografiska museet i Stockholm att återlämnandet av en totempåle till indianer i nordvästra USA för snart tre år sedan måste betraktas som ett lyckokast.

- Jag menar att man också måste tala om intellektuell repatriering. Och intellektuell repatriering kan innebära att man återför och sprider kunskap om en viss ursprungsbefolkning, säger han.

Den öppna politiken har lett till att australiska aboriginer valt att låta vissa föremål och kvarlevor finnas kvar på Etnografiska museet för att kunna visas upp för svenska besökare som vill lära sig om deras kultur.

Etnografiska museet har däremot flyttat hela sin samling av samiska föremål till Ájtte, Svenskt fjäll- och same­museum i Jokkmokk, som till viss del förvaltas av samiska företrädare. Historiska museet har valt en annan linje. Där finns en arbetsgrupp med representanter från både Sametinget och Ájtte. Lars Amréus, museets chef, är nöjd med samarbetet och betonar vikten av dialog mellan alla berörda.

- Det är viktigt att ett nationellt statligt museum som vårt kan visa upp många delar av den svenska historien. Dit hör också den samiska historien, men vi vill inte köra över någon eller göra det utan samernas förtroende, säger han.

Han menar att det finns problem med en lag som nagpra, där man lämnar ifrån sig allt material utan diskussion.

- Det är dessutom farligt att dra gränser mellan olika folkgrupper på det sätt som man då riskerar att göra. I Sverige går det till exempel inte självklart att säga vilka norrländska fynd som är samiska. Det är också svårt att fastställa den etniska identiteten på fynd eftersom folk rört sig fram och tillbaka hela tiden.

Vill inte ha förfäder på en hylla

Ett problem med att återbörda allt samiskt material är just att den samiska förhistorien är relativt okänd.

- Men inte ens material från 1900-talet är helt lätt att sätta namn på, säger Lars Amréus. Det kan ha flyttats fram och tillbaka mellan olika institutioner, och beteckningar har försvunnit.

Han betonar dock vikten av att man gör vad man kan för att fastställa identiteten. Sedan år 2000 har både Sametinget och Ájtte drivit frågan om samiska inslag i andra museers skelettsamlingar. Den största samlingen finns på Historiska museet, och den utmärker sig genom kranierna som grävdes upp ur sina gravar på Rounala kyrkogård 1915.

Kaisa Huuva är handläggare i kulturfrågor på Sametinget och har ansvar för frågor om repatriering. Hon tycker att den amerikanska lagen, nagpra, är bättre än den svenska. Men de samiska företrädarna kräver inte att allt ska återbegravas.

- Det viktiga för oss är att mänskliga kvarlevor identifieras. Vi vill att man så långt som möjligt ska fastställa vem benen kommit från och hur de hamnat på museum. Har det skett genom gravskändning eller finns det kanske köpekontrakt som man kan identifiera skeletten utifrån?

Detta är viktigt för dem vars förfäder en gång analyserats utifrån idéer om rasbiologi.

- Med sådan information kan man avgöra om man ska begrava eller göra något annat. Det är inte så konstigt att vi inte vill att våra förfäder ska ligga på en hylla på en museiinstitution, säger Kaisa Huuva.

Förståelsen för det vetenskapliga synsättet är stor också från samernas sida, även om man menar att det är Ájtte som ska förvalta föremål från Sápmi, sameland.

- Det är väl ganska självklart att vi ska få förvalta vårt eget förflutna. Vi begär bara att material ska komma tillbaka till sin hembygd, säger Kaisa Huuva.

Kan leda till vetenskapsförakt

Arkeologen Carl-Gösta Ojala håller med om att det är en rimlig lösning, särskilt om det är nu levande människors släktingar som finns i museernas arkiv. Men han varnar för risken att repatriering leder till ett nytt osynliggörande.

- I takt med att man lämnar tillbaka alla föremål och kvarlevor, så lämnar man också ifrån sig ansvaret för den samiska historien. Ingen vill ju bli anklagad för att vara rasbio­logernas arvtagare eller rasist, och kanske hellre släpper frågan helt, säger Carl-Gösta Ojala.

Då riskerar samernas historia att återigen skrivas ut ur den svenska. Norrländska föremål är redan sällsynta på museerna, och när dagens kvarlevor lämnas tillbaka blir det ännu glesare. Möjligen är det ytterligare ett övergrepp som håller på att ske i den goda viljans namn.

- I och med återbegravningen av­slutar man fallet, och därmed blir det 2008 års tolkning av ett historiskt skeende som gäller för all framtid, trots att man vet att dagens kunskap är begränsad, säger Liv Nilsson Stutz.

Ytterst ställer repatriering frågan om tro kontra vetande på sin spets. Trots de många gånger befogade kraven på rätten till sin historia som världens ursprungsbefolkningar har, kan det i praktiken bli en fråga där forskare möts med vetenskapsförakt. Vetenskapen stiger åt sidan till förmån för traditionell kunskap och religion.

- Känslan, tron och blodet blir ­ibland viktigare än andra argument, och det kan få olyckliga konsekvenser, vilket vi ju sett i arkeologins koloniala och nationalistiska historia, säger Liv Nilsson Stutz.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Skulle inte dessa Rounalaskallar kunna gentestas, så man fick veta till vilka nu levande människor de är/var släkt med? Och hur gamla de är. Det finns ju folk i norr som är övertygade om att dessa kranier inte är släktingar till den 'samiska elit' som driver bl a ILO169-frågan.

Sapmi är ingent begrepp som riksdagen har beslutat om, så varför använder ni i artikeln sapmi, men inte Kvenland? Kvenland är minst lika relevant att nämna då norra Norrland diskuteras. Kvenland nämns i gamla källor bland annat i de isländska sagorna. Men visa mig på en enda källa, eller dokument, där sapmi är nämnd innan 1900,

Lägg till kommentar