Annons

Engelskan har rymt hemifrån

Standardengelskan är på drift, språk­lärarna förvirrade och engelska språket förutspås tappa mark om - eller när - maktcentrum flyttar till Asien. Ändå talas det engelska som aldrig förr. Men i internationella sammanhang går det bäst när infödda talare håller sig borta.

När jag började läsa engelska i skolan på 1960-talet undervisades vi i brittisk engelska. Det var självklart i efterkrigstidens Europa. Med tiden fick vi även lyssna till amerikansk engelska. Det poängterades att det var viktigt att bestämma sig för vilken sorts engelska man tänkte sig att tala.

Lösningen på det dilemmat är nu allt som oftast Mid-Atlantic English, som har drag av både brittisk och amerikansk engelska. Man kompromissar helt enkelt lite för att göra sig förstådd på bägge sidor Atlanten. Säger man Peter med utpräglat brittiskt uttal i USA förstår många inte vem man talar om.

Men språklandskapet har ändrat sig mer än så. Numera får man både i skolan och på universitetet bekanta sig med många olika "engelskor": indisk engelska, sydafrikansk engelska, filippinsk engelska, nigeriansk engelska, australisk engelska, nyzeeländsk engelska, jamaicansk engelska med flera. Dessa skiljer sig i ordförråd och grammatik, men framför allt låter de väldigt olika. I de flesta varianter av afrikansk engelska betonar man till exempel sista stavelsen i develop. I Indien lägger man tonvikt på första stavelsen i event. I Singapore läggs tonvikten på andra stavelsen i character. För många av dem som talar den här typen av engelska är det viktigt att inte låta brittisk.

- Det har med identitet att göra, säger Philip Shaw, professor i engels­ka vid Stockholms universitet. Det ska höras att det är en indier som talar. Annars reagerar hans eller hennes omgivning.

Enligt Så stor är Anglosfären, F&F 7/08, har 328 miljoner människor engelska som sitt förstaspråk, och därutöver talar ungefär 500 miljoner engelska i olika grad. Siffrorna är dock osäkra, det är naturligtvis svårt att beräkna detta exakt.

- Men att göra en uppdelning mellan infödda talare och dem som har ett annat modersmål är egentligen inte längre intressant, säger Philip Shaw. Det är hur flytande man talar engelska som är avgörande. Och allt fler blir allt bättre på engels­ka.

Ny syn på standardengelska

En föregångare inom området är lingvisten Braj Kachru. Han är av indiskt ursprung men har varit verksam i USA i flera decennier och framgångsrikt argumenterat för att till exempel indisk engelska med sina typiska drag ska anses vara lika mycket engelska som brittisk eller amerikansk engelska. I mitten av 1980-talet beskrev han den engelskspråkiga världen i en inre, en yttre och en växande cirkel. I den inre cirkeln fanns de länder där majoriteten har engelska som modersmål, i den yttre cirkeln befann sig många av de postkoloniala staterna som har engelska som andraspråk och i den växande cirkeln fanns alla vi som lär oss engelska som främmande språk. Nu menar också han att uppdelningen i modersmålstalare och andra har blivit ovidkommande.

Forskningen inom engelska språket har sedan dess kommit att handla mer och mer om de olika engels­ka varianterna. Frågan är hur deras förbättrade status kommer att påverka det som man uppfattar som standardengelska. Dennas starka ställning har gjort att inget land har sett sig föranlåtet att skydda den i lag. Där­emot har andra länder infört språklagar till skydd mot engelskans utbredning. Man är rädd för att viktiga användningsområden, så kallade domäner, till exempel inom vetenskapen går förlorade till engelskan. Sveriges riksdag ska i år ta ställning till ett språklagsförslag.

Hjälpspråk utmanar

Engelskan saknar följaktligen institutioner som Académie Française i Frankrike som övervakar språkriktigheten. I de länder som har engels­ka som förstaspråk finns däremot egna ordböcker som är utarbetade i samarbete med universiteten, dit man för övrigt kan vända sig om man behöver råd.

Den största utmaningen för standardengelskan är dock engelskan som internationellt hjälpspråk, ett lingua franca. Den brittiske lingvisten David Graddol har skrivit flera rapporter om engelskans framtid för British Councils räkning, en organisation som främjar internationella kontakter inom kultur och utbildning. I sin senaste rapport påpekar han att det faktum att engelska talas av så många som inte har det som modersmål kommer att förändra språket radikalt. Han förutspår visserligen en avmattning, eller kanske man kan kalla det mättnad, av engelskan i framtiden när maktens centrum flyttar till Asien och de stora språken mandarin och hindi-urdu växer till. Redan nu märks det att användningen av engelska minskar på internet, tvärt­emot vad många kanske tror. Internet tycks mer och mer användas för att kommunicera lokalt.

Men behovet av engelska som lingua franca är fortfarande enormt, och fler talar som sagt allt bättre engelska. Den sydostasiatiska motsvarigheten till EU, ASEAN, har till exempel anammat engelska som gemensamt språk. Detta trots eller kanske på grund av att inget av länderna har engelska som modersmål.

Engelska som lingua franca, ­globish eller panglish eller vad man nu vill kalla det är också ett hett forskningsämne. Jennifer Jenkins, professor i engelska vid University of South­ampton i Storbritannien, förklarar varför.

- Det handlar mindre om att exakt ta reda på vad engelska som lingua franca är, än om att få till stånd ett skifte i ideologi - att brittisk engelska inte ska uppfattas som det mest begripliga! Det är som om vi skulle ha monopol på engelskan. Men så kan det inte vara.

Förvirrade lärare

Varför ska brittisk engelska vara normen i Indien till exempel? frågar sig Jennifer Jenkins. Eller ens i Kina där man nu lär sig mer och mer engelska? Varför ska de anpassa sig till brittisk engelska när de skriver i internationella vetenskapliga tidskrifter?

- De flesta inser detta, utom möjligen lärarna runt om i världen. De är förvirrade. De vet inte vad de ska lära ut. Men de måste lära ut något som är lokalt gångbart, samtidigt som det kan översättas till internationella sammanhang.

I Wien finns en stor databas med inspelningar av personer som kommunicerar på engelska men som inte har det som modersmål. Den används av forskare för att försöka förstå vad som är nödvändigt för att personer som inte har engelska som modersmål ska förstå varandra och vad som inte är det. Ett paradexempel är läspljudet th i ord som the och them. Mycket tyder på att det går lika bra att säga d eller z, vilket många redan gör.

- Ska lärarna insistera på läspljudet när det inte gör någon skillnad? frågar sig Jennifer Jenkins.

Viktigt för begripligheten är där­emot längden på vokaler. Tänk på skillnaden mellan ship och sheep. Vissa konsonanter är också viktiga att skilja på, som p och b liksom konsonantkluster i början av ord till skillnad från i slutet. En del japaner säger till exempel sukuru direba för screw driver.

Infödda talare stör

Lingua franca-talarna rationaliserar och gör språket mer logiskt, säger Jennifer Jenkins och berättar att när hon själv befinner sig i lingua franca-situationer slutar hon liksom många som inte har engelska som modersmål att sätta s på verben i presens tredje person singularis - she sing i stället för she sings. Det faktum att många gör fel på det visar att det här s:et på sikt kan vara på väg ut ur engelskan.

- Det är den typen av språkliga undantag som bara infödda talare är fästa vid.

Det behövs mycket mer forskning om engelskan som lingua franca ­innan den kan ge någon vägledning för undervisningen i engelska världen över, betonar Jennifer Jenkins. Men det som framför allt krävs för att kunna tala lingua franca är att anpassa sig. Det är Philip Shaw och Jennifer Jenkins eniga om. Alla måste anpassa sig, inte minst infödda talare av olika härkomst. De får vakta sina ord, inte använda talesätt som är okända för icke-modersmålstalare.

Och viktigast av allt är att anpassa betoningen. Afrikanerna som säger develop med betoning på sista stavelsen måste anstränga sig för att betona den andra i stället. Men det tycks vara lättare sagt än gjort. Talare av de olika engelska varianterna har ju riktigt svårt att förstå varandra just på grund av olika betoning.

- Människor är duktiga på att anpassa sig och på att signalera när de inte förstår, menar Jennifer Jenkins. Alla är så inställda på att kommunicera och numera också medvetna om hur olika engelska kan låta.

Jennifer Jenkins berättar om sina egna erfarenheter av den forskargrupp inom EU som hon leder. Inom EU förespråkas användning av tolkar för att alla ska få uttrycka sig på sitt bästa språk.

- Jag tror att motståndet inom EU mot engelska som det gemensamma språket beror på att många tror att deras engelska inte duger och att de brittiska deltagarna kommer att korrigera dem.

Forskningen har också visat att människor med olika modersmål klarar sig utmärkt på engelska som lingua franca - så länge inga infödda talare är med!

- De stör kommunikationen, eftersom de inte anpassar sig, säger Jennifer Jenkins.

David Graddol ser i sin rapport för British Council de infödda talarna som förlorarna, något Jennifer Jenkins håller med honom om.

- De talar bara ett enda språk, de är dåliga på att anpassa sig och kan inte kodväxla.

Att kodväxla är att skifta mellan flera språk när man talar med någon som också behärskar de språken. Kodväxling tilltar som en följd av att fler är tvåspråkiga eller flerspråkiga.

Latinet ingen föregångare

Den givna historiska parallellen till engelskan som lingua franca är latinet. Det språket överlevde romerska imperiet som gav det makten i 2000 år och fortsatte att blomstra internationellt även efter att ha splittrats i franska, italienska, spanska och rumänska.

Engelskan fick sin styrka under 1800-talets kolonialism och spred sig explosionsartat med globaliseringen efter andra världskriget. Men precis som latinet har engelskan nu förlorat sin maktbas. Den ekonomiska och politiska makten avtar. I dag är det behovet av ett gemensamt språk som när det engelska språket.

Men parallellen mellan latinet och engelskan är inte fullständig. Forskarna tror inte att de engelska varianterna håller på att utveckla sig till egna språk i likhet med de dialekter av latinet som sedermera blev de romans­ka språken.

- Trots att variationerna är så pass stora så är tendensen snarare att engelskorna håller på att gå samman än isär, säger Philip Shaw.

Interaktionen är mycket större numera vilket talar för att språket håller samman. Vi lever i ett globaliserat kommunikationssamhälle.

Jennifer Jenkins brukade för sin del oroa sig för att engelskan helt skulle tas över av den amerikans­ka engels­kan. Det gör hon inte längre.

- Det har visat sig att de olika engelskorna behåller sitt ordförråd, sin grammatik och sin intonation. Jag tror att toleransen för skillnaderna blir mycket större i framtiden. Men vi vet faktiskt inte hur utvecklingen blir.

Hon säger att det är de unga som visar vägen. I hennes hemland Storbritannien kommer de inte att vilja lära sig den överklassiga RP, received pronunciation.

- Ingen vill låta så medelålders. Kanske att, med Barack Obama som ny president i USA, den afroamerikanska engelskan återigen blir populär för de unga. Inte för att han låter svart - han låter snarare vit - men han framhåller USA som en blandad stat. Accenter är alltid politiska.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Om man jämför engelska med spanska kan man konstatera att antalet talare med engelska som första språk är redan mindre än de som har spanska som modersmål. I USA finns idag fler spansktalare än i Spanien. Men medan engelska splittrats i allt fler varianter, håller spanskan enhetligt. Spanska var det första språket som reglerades efter latinet och att det finns en övervakande akademi med avdelningar i alla de officiellt spansktalande länder och även i USA, det gör att språket får en stark ställning. Engelska splittras allt mer.
Kinesiska anges som det verkligen största språket. Mandarinen är det rådande kinesiska språket. Frågan är hur många har det som första språk i Kina. Arabiskan har ett förenande språk som fortfarande kan uppfattas och brukas mellan deras länder.

Lägg till kommentar