Annons
Ur hästens mun

Spred ordet. Med häst och vagn tycks de första talarna av indoeuropeiska ha tagit sig vidare från stäppen norr om Svarta och Kaspiska haven.

Bild: 
Ola Nyberg

Ur hästens mun – vår språkfamilj föddes på stäppen

Den språkfamilj som svenskan tillhör omfattar nästan hela Europa och stora delar av Indien. Med "lingvistisk paleontologi" återskapas de indoeuropeiska urorden, som tycks ha sitt ursprung på stäpperna norr om Svarta och Kaspiska haven.

Svenska, engelska, tyska, latin, iriska, persiska, ryska, grekiska, sanskrit, tochariska, hettitiska och luviska – alla hör de till världens mest spridda språkfamilj, den indoeuropeiska.

Det var under sent 1700-tal som det stod klart att de flesta språken i Europa och norra Indien är så besläktade med varandra att de måste härstamma från en gemensam källa, det vi i dag kallar urindoeuropeiska eller protoindoeuropeiska.

Från början var indoeuropeiskan antagligen en ganska oansenlig anhopning av dialekter. Bit för bit har de sträckt sig ut och delats upp i undergrupper, som i sin tur splittrats i olika språk. Precis som latinet sönderföll i franska, italiens­ka, spanska, occitanska, så delade indoeuropeiskan upp sig i italiska, keltiska, germanska, baltoslaviska, anatoliska, tochariska och andra undergrupper.

När de indoeuropeiska språken först dyker upp i den skrivna historien är denna process redan långt gången: det första belagda indoeuropeiska språket är hettitiskan, talad i dagens Turkiet, som vi finner redan på 1800-talet f.Kr. Senare (kanske omkring 1500 f.Kr.) finner vi indoiranska språk, till exempel språket i den första indiska textsamlingen Rgveda. Redan här är avståndet mellan språken stort.

Språkförändringar följer lagar

Indoeuropeiska språk finns alltså belagda över stora delar av Europa och Sydasien redan mycket tidigt. Frågan är varifrån de kom – och när. Jakten på urhemmet har pågått sedan de indoeuropeiska språken identifierades, men den språkvetenskapliga metod som i dag är mest fruktbar är den som brukar kal-las lingvistisk paleontologi, vilket enkelt uttryckt är den historiska språkvetenskapens motsvarighet till arkeologi.

Att språkförändringar inte är slumpmässiga utan följer ljudlagar som är speciella för varje språk stod klart redan i mitten av 1800-talet. Ljuden i de olika språken motsvarar varandra på ett regelbundet sätt. Med kunskap om ljudlagarnas historiska utveckling kan man genom att "köra dem baklänges" få en aning om ordens ursprung i protoindoeuropeiskan. Så kan man ur svenskans "son", sanskritens och litauiskans s¯unus, gotiskans sunus och många andra ord rekonstruera urformen *suHnu- (asterisken betecknar att ordet är rekonstruerat och inte belagt i skrift). Ur svenskans äta, engels­kans eat, latinets edo, hettitiskans ed- och sanskrits ad- kan vi få fram det gamla indoeuropeiska verbet *h1ed-. Ur engelskans am, gotiskans im, latinets sum, grekiskans eimi, hettiskans esmi och sanskritens asmi får vi fram det protoindoeuropeiska *h1esmi, "jag är".

På det här sättet har man rekonstruerat hela basordförrådet i urspråket, inklusive ord som "jag", "du", "ljud", "sju" och andra centrala begrepp. Till och med böjningen av orden har gått i arv, även böjningssystem för verb, vilket visar oss ett morfologiskt invecklat språk med åtta olika kasus och mängder av verbformer.

I den lingvistiska paleontologin gäller det att veta vilka ord som säkert finns på många håll i den indoeuropeiska språkfamiljen och vars likheter inte kan förklaras som lånord. Vilken typ av samhälle beskriver de ord som är så gamla och konsekvent nedärvda att vi kan anta att de fanns redan under protoindoeuropeisk tid? Och finns det några arkeologiskt belagda kulturer som verkar motsvara detta samhälle?

Åsnan betydligt spretigare

I många fall är det enkelt: det gamla ordet "hund" finner vi till exempel i mängder av indoeuropeiska språk. Grekiskans kyon, sanskritens ´svan-, iriskans cú, armeniskans ?sown, latinets canis och hettitiskas kuwan- går liksom svenskans "hund" tillbaka på olika varianter av samma gamla indoeuropeiska ord, som var ungefär *´kuon-. Denna starka spridning av lagenligt förändrade ord visar oss att hunden var ett mycket närvarande djur i det protoindoeuropeiska samhället.

Svårare blir det med ordet för "åsna". Här finner vi en mycket större spretighet. Vårt eget ord är i slutändan lånat från latinets asinus. På grekiska heter "åsna" onos, och det är osäkert om det är besläktat med det latinska ordet. Allra längst bort i öster verkar vi finna ett gammalt gemensamt ord: på Indiens klassiska språk sanskrit har vi gardabha-, och på tochariska (två indoeuropeiska språk som talades i nuvarande västra Kina) finner vi ordet kercapo, som bokstav för bokstav motsvarar det indiska ordet. Ur dessa är det möjligt att rekonstruera ett urindoeuropeiskt ord *gordebho-, men att ordet bara finns i den allra östligaste delen av det indoeuropeiska språkområdet är suspekt.

Ordet skulle också kunna förklaras som ett extremt tidigt lån mellan indoiranska och tochariska språk, och därför är det osäkert om det verkligen går tillbaka till protoindoeuropeisk tid. Sådana problem stöter den lingvistiska paleontologin ständigt på – det gäller att skilja mellan vad som är ursprungliga, nedärvda ord och vad som är kulturbaserade lånord i ena eller andra riktningen.

Med häst och vagn

En ordgrupp som de flesta indoeuropeiska språkgrenar uppvisar är regelbundet nedärvda termer för hjul och vagnar. Det antyder att splittringen mellan de indoeuropeiska språken bör ha skett vid en tid då vagnar och hjul redan var uppfunna. Detta skedde inte längre tillbaka i tiden än 4000 f.Kr. Men även det argumentet kan vara besvärligt när det tas för sig: så saknas till exempel den ingående terminologin för vagnar och hjul i den tidigast belagda indoeuropeiska undergrenen, den anatoliska (dit hettitiskan hör).

Likaså har många indoeuropeiska grenar bevarat några ord för metaller, i synnerhet ett ord som verkar ha betecknat "koppar". Det antyder att koppararbete bör ha varit känt i den kultur från vilken de indoeuropeiska språken stammar.

Men ett ord som finns belagt i princip överallt är ordet för häst. Ur ord som latinets equus, grekiskans hippos, galliskans epo- och sanskrit a´sva- kan man rekonstruera ordet *h1e´kuo- för "häst". Detta ord finner vi också nedärvt bland de anatoliska språken – i formen azzuwa. Det finns bevarat i det anatoliska språket luviska, som talades under bronsåldern i södra delen av det som i dag är Turkiet. Detta ord är en reflex av *h1e´kuo, och det faktum att ordet är så extremt väl spritt i språkfamiljen antyder att djuret var centralt för talarna av urspråket.

De många orden för vagnar, liksom ord för tämjande, antyder ett samhälle där hästar och oxar var tämjda. Detta för oss tillbaka till samma tid som för uppkomsten av vagnar. Tämjandet av hästen tycks ha skett kring 4000 f.Kr, något som alldeles ny forskning har styrkt (se Äldsta hästgården, F&F 4/09).

Trakten där det skedde var enligt denna studie norra Kazakstan. Lingvistisk forskning har länge pekat mot stäpperna norr om Svarta och Kaspiska haven, i det som i dag är Ukraina, södra Ryssland och delar av Kazakstan. Där har arkeologerna under åren hittat många rester av kulturer som stämmer väl i både tid och kulturnivå med de rekonstruerade orden. Det rör sig ofta om halvnomadiska kulturer, som efter hand expanderat åt både väster och öster.

Dessutom ligger dessa områden mer eller mindre i mitten av det område som indoeuropeiskan i klassisk tid har spridit sig över. Folken på dessa stäpper är de mest sannolika talarna av protoindoeuropeiska och hästen och den oxdragna vagnen de medel med vilka de spred språket i olika riktningar.

Kanske var det poesin

Men den amerikanska antropologen David W. Anthony har förslag på ytterligare företeelser som förutom hästen och vagnen tilltalade de folk som de tidiga indoeuropéerna kom i kontakt med. Han framhåller deras invecklade ritualsystem, deras byte av tjänster och gentjänster som påminde om förhållandet mellan den beskyddande patronus och dennes klient i det gamla Rom samt, inte minst, deras poetiska och episka språk. Onekligen finner vi en liknande poetisk tradition av hjältesånger i många indoeuropeiska kulturer: antikens Grekland och det vediska Indien. Ett germanskt exempel är Beowulfkvädet. Det centrala begreppet tycks ha varit *´kleuos, "äran" eller "ryktet" (grekiskans kléos och sanskritens ´sravas). Tanken att poesi har bidragit till att sprida den språkfamilj som vi och nästan hela Europa talar är definitivt eggande – nästan lite romantisk – men naturligtvis ytterligt svår att belägga.

Tidigare tänkte man sig ofta att språket hade spridits genom invasioner: att indoeuropéerna besegrade andra befolkningar och tvingade på dem sitt språk med våld. Det låter dock mer sannolikt att språket har spridits tillsammans med sociala fördelar än att hela befolkningar skulle ha utplånats eller underkuvats.

Det har naturligtvis funnits många idéer om hur det gick till när indoeuropeiskan tog över. En känd teori som går på tvärs mot språkvetenskapens resultat lades på 1980-talet fram av den brittiska arkeologen Colin Renfrew. Han framkastade tanken att indoeuropéernas "spridningsmedel" i stället var jordbruket, som de skulle ha infört i Europa. Denna idé tvingade Renfrew att placera talarna av protospråket långt tidigare än vad språkvetenskapen antyder, så tidigt som 7000 f.Kr. i jordbrukssamhällena i dagens Turkiet. Där och då fanns dock knappt några hästar, och varken vagnar eller metallarbete. Inte heller motsvarar dessa kulturer det halvnomadiska liv som det bevarade ordförrådet antyder. Om jordbruk verkligen hade varit den centrala teknologiska fördel som spred indoeuropeiskan, borde jordbrukstermer rimligen också höra till det allra mest centrala i det rekonstruerbara ordförrådet, vilket inte är fallet.

Jakten på det indoeuropeiska urhemmet har haft många olika förtecken genom tiderna. Den har setts som ett sätt att söka ett slags mytiskt urtida ursprung för den västerländska civilisationen. Den har också speglat politiska ambitioner hos folk som ville exploatera det språkliga släktskapet, som vid britternas ockupation av Indien.

Båda synsätten är föråldrade. I dag har forskarna lämnat jakten på det mytiska urhemmet. Att söka efter protoindoeuropeiskan är ett vetenskapligt område som alla andra. Vi är i dag inget ryttarfolk från de eurasiska stäpperna – men våra ord bär fortfarande på arvet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

5

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Finns det ingen som har undersökt huruvida utbytet av produkterna som producerades fungerade som en länk för spridning av språken mellan grupperna eller stammarna. Det verkar vara en rimligare förklaring. KEG

Enligt artikeln kan man datera ganska noggrannt när spridningen av de indoeuropeiska språken över Europa skedde. Det betyder att man borde kunna koppla den till spridning av kulturer kända av arkeologer. Kom alltså vårt indoeuropeiska språk med båtyxekulturen? Byggandet av storhögar över hövdingar på bronsåldern var det en idé som kommit från stäppfolken i Ukraina? Det är anmärkningsvärt att de indoeuropeiska språken lyckades ersätta alla de tidigare europeiska språken utom möjligen baskiska och etruskiska. Innebar verkligen hästar och vagnar med ekrade hjul en så omfattande kulturomvälvning?

Det syns som om både tid, rum och attribut typ häst-vagn etc. för "Botai-kulturen" i norra Kazakstan stämmer precis med arkeologen Gimbautas teori om när-var-hur spridningen av det indoeuropeiska skedde. Hon förlägger det ju till trakter norr om Svarta Havet och Kaspiska dito för ca 5500 år sedan. Kurgan är en fyndort. - En undran dock: alpismannen "Ötzi" ca 5300 år gammal, är genetiskt närbesläktad med merparten av befolkningen i Tyskland och Nederländerna. Hade det indoeuropeiska nått ända in i Italiens innersta alpdalgångar redan då? Eller har nämnda befolkning intet att göra med de dåtida indoeuropéerna annat än språk och en del kultur?

Artikelförfattaren har tidigare skrivit en fin bok som heter "I döda språks sällskap". På bilden i artikeln står manx rödmarkerat som utdött. Just manx kan emellertid med fördel användas som diskussion om hur dött ett språk måste vara för att få det epitetet. Och vad som menas med "levande tradition" egentligen. Här är en himla rolig diskussion om den saken:

http://www.unilang.org/viewtopic.php?f=32&t=23676

Och vill man läsa många högst levande diskussioner på det möjligen döda språket manx så kan man göra det här:

http://www.unilang.org/viewforum.php?f=32

Att ett nytt språk erövrar stora områden behöver knappast betyda att ett nytt folkslag kommer att dominera etniskt. Det finns gott om exempel genom alla tider på hur ett språk har srpitts genom t ex handelsmönster, religion eller kulturförändringar utan att det handlat om invasioner av nya befolkningsmajoriteter

Lägg till kommentar