Annons

Kina lärde av murens fall

För Kinas kommunistparti blev Berlinmurens fall en väckarklocka. Det kinesiska partiet lärde sig läxan av händelserna 1989–91 och sitter i dag säkert i sadeln.

De östeuropeiska socialistregimernas snabba och totala sönderfall utlöste en ytterst systematisk och grundlig forskningsinsats i Kina. Den läxa kineserna framför allt lärde var att ett säkert recept för kollaps var en förstenad partistat med dogmatisk ideologi, befästa eliter, halvt insomnade partiorganisationer, stagnerad ekonomi och isolering från omvärlden. Anpassning och flexibilitet har blivit ledstjärnor – utom när det gäller den yttersta frågan om partiets maktinnehav.

I stället för att bromsa förändringarna, som kommunistpartierna i Östeuropa gjorde, försöker det kinesiska partiet till och med gå i spetsen för dem.

Missförstod protesterna

De kinesiska ledarna var naturligtvis särskilt angelägna att förstå de nedbrytande processerna i enpartistaterna, eftersom de blivit chockade på hemmaplan av studenternas protester mot korruptionen och inflationen på våren 1989. Studenterna krävde också demokratiska reformer.

Chocken var framför allt att studenterna fick så starkt stöd av allmänheten. Den ålderstigne ledaren Deng Xiaoping, påeldad av premiärminister Li Peng, uppfattade felaktigt att de stod inför ett hot mot partiets maktinnehav. Närmast i panik beordrade Deng Xiaoping fram trupperna som anställde massakern på hundratals oskyldiga civila.

Bara några dagar efter massakern den 4 juni 1989 gjorde regimen kopplingen till Östeuropa, där väljarna i Polen samma dag röstat bort kommunistpartiet från makten. "Om vi hade gett efter [för studenternas krav] hade vi gått samma väg som Polen", sade politbyråmedlemmen Yao Yilin.

Förskansade bakom höga murar i sitt högkvarter i Peking, en del av det forna kejsarpalatset, följde de kinesiska ledarna på CNN den snabba utvecklingen i Östeuropa. Mest skrämmande för dem var att se vad som hände deras bundsförvant, den rumänske presidenten Nicolae Ceau¸sescu, att se hans blodiga kropp i snön efter att han blivit avrättad av sina egna trupper.

Lärde av andras fall

När den första chocken lagt sig beordrade partiledningen Institutet för studier av Sovjetunionen och Östeuropa vid Samhällsvetenskapliga akademin att sammanfatta händelserna. Institutet tog god tid på sig, och en första rapport sommaren 1990 listade orsakerna till de östeuropeiska kommunistpartiernas fall:

  1. Ekonomier körda i botten, låg levnadsstandard.
  2. Diktatoriska partier utan kontakt med befolkningen och med dåliga basorganisationer.
  3. Fackföreningar som inte fungerade som en brygga mellan partiet och arbetarklassen.
  4. Västerländskt stöd till oblodiga revolutioner.

Bilden var schematisk med tanke på skillnaderna mellan de olika länderna i Östeuropa. Men de fyra elementen från den första studien finns kvar än i dag i analysen.

När slutligen även det sovjetiska kommunistpartiet, leninismens själva ursprung, tappade greppet 1991 efter 74 års maktinnehav blev de kinesiska ledarna ännu mer angelägna att ta reda på orsakerna. De lade ut forskningsuppdrag på en rad akademiska institutioner och tankesmedjor.

Moderna härskare

Det viktigaste tillägget är utvärderingen av den sovjetiske reformledaren Michail Gorbatjovs insats. Till en början sympatiserade några av de högsta ledarna i Peking med hans försök att angripa stagnationen och dogmatismen från Leonid Brezjnevs era. Men den slutgiltiga domen i Peking blev att Gorbatjov gjorde fel i att steg för steg ge efter för reformtrycket i Östeuropa.

Sedan gick kineserna ännu längre och genomförde en analys av systemfelen i Sovjetunionen i stället för att bara hänga upp sig på Gorbatjovs roll. Denna låg till grund för centralkommitténs resolution 2004 om att "stärka partiets förmåga att styra". Slutsatserna gick bland annat ut på att fortsätta att prioritera ekonomin och öppna den för kontakter med omvärlden.

Kinas ledare försöker nu också vitalisera kommunistpartiet genom att regelbundet föryngra partitoppen, lita till krafter med hög utbildning och rekrytera bredare, till exempel även bland de nya privatföretagarna och bland intellektuella. Det är inte längre ett "avantgardeparti för arbetarklassen". Ledarna vidgar också dialogen inom partiet, prövar att göra de interna partivalen öppnare och förstärker basorganisationen.

Ideologin spelar allt mindre roll, och vi ser ett mönster av pragmatiska reformer och improvisationer efter dagsläget. Samtidigt sätter partiet upp långsiktiga konkreta mål som att fyrfaldiga BNP mellan 2000 och 2020. Men när det gäller att bevara enpartisystemet finns ingen flexibilitet.

En annan viktig slutsats är att göra partiets propaganda mer sofistikerad och anpassad till ett modernt medieklimat, med webben och flitigt bloggande som verktyg. På detta sätt har Kina använt den sovjetiska och östeuropeiska närhistorien som en öppen lärobok.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

5

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Ett parti med interna val som styr dynamiskt men har makten i sin hand. Det viktiga verkar vara att komma in i partiet, sedan kan man påverka.

En kort jämförelse med Sverige:

En riksdag med allmännaval. Alla partier i riksdagen verkar vara ense, utom i småsaker. Folket undervisas av myndigheter i det de inte från början velat, högertrafik, fartkameror, EU-medlemskap mm.

Riksdagspartierna varnar ivrigt för nya populistiska enfrågepartier, att hindra nya partier att komma in i riksdagen är viktigt.

Enpartistat - En-riksdagsstat olika namn för liknande maktkoncentration och maktbevarande vilja. Die name ist nur schall und rauch.

Det är inte för inte som de i Kina även studerar den svenska kombinationen av marknadsekonomi socialism.

Men det finns också många skillnader...

måtte det gå långsamt mycket långsamt med demokratiesringen av kina.

annars rullar våg efter våg av milijoner och åter milijoner kiner in över alla andra länder, det är inte bra när invandring till andra länder sker stor skala.
sådan skall gå med lagom fart så alla hinner att ställa om sej både de i nya landet och de gamla invånarna. omflyttningar måste ske men med måtta. annars blir mottagandet i det nya landet samma som det var i det gamla.

Regimen kommer finnas kvar i 60 år till, eftersom regimen har funnits i 60 år. Detta enl. den enklaste versionen av fysikern J. Richard Gotts "Copernicanska metod" för hur man finner det mest sannolika svaret för den typen av frågor.

Enl. Gotts metod, ska vi tänka oss att den nuvarande tidpunkten när vi ställer den här frågan är en slumpmässigt utvald tidpunkt under den tidsepok då Kina har en kommunistisk regim. Det är då 50 % chans att hamna i den tidigaste halvan och 50 % chans att hamna i den senare. M.a.o. borde en rätt så bra gissning vara att det är lika lång tid kvar som redan gått.

Finns också en lite mer sofistikerad variant av idén med konfidensintervall... T.ex. är det mindre än 10 % chans att helt slumpmässigt råka hamna i de första 10 %-en av tidsintervallet, varför det också är mindre än 10% chans för att Kinas regim ska finnas kvar i 540 år till (av 600 år totalt).

Är det här sant? Tja. Lite intessant i alla fall. Den som vill veta mer eller kolla upp kan googla på "J Richard Gott" och på "Copernican method".

Detta var första gången jag hörde talas om denna metod. Först tyckte jag att den verkade orimlig – upprepar man frågan vart tionde år får man hela tiden längre och längre prognoser. Men förklaringen var kort och elegant.

Jag gissar att det krävs några villkor för att metoden ska vara rimlig att tillämpa, men om man inte vet *något* om mekanismerna bakom det man vill tidsuppskatta verkar det vara vettigt.
(Men skulle det fungera även för att i genomsnitt förutsäga exempelvis sönderfallet hos instabila atomer? Jag tror inte det, men det kan vara värt att räkna på.)

Helt riktigt Johan, att ignorans är en av förutsättningarna. Fungerar alltså kanske inte för artikelförfattaren Göran Leijonhufvud som ju verkar rätt insatt. Å andra sidan kanske inte han heller är det egentligen när det gäller vad som till slut kommer fälla regimen. Kanske är som i finansvärlden, där ju en hel del av de stora kanonerna åker dit i finanskrascherna, trots all inside info de sitter på.

Är nog också lite som de flesta av oss tänker i vardagen när vi väntar på en buss eller en bekant eller något annat (och misstänker att ev. schema eller överenskommelse inte kommer hålla av någon anledning). Har man redan väntat 10 minuter, är det inte svårt att tänka sig att det blir 10 minuter till, osv. Gott har också testat metoden i flera verkliga fall, t.ex. hur länge olika pjäser ska fortsätta gå på Broadway. Fast mest skryter han om hur han förutsåg hur länge Berlinmuren skulle stå kvar.

Ang. instabila atomer har du nog en poäng. Hmm... Undrar hur Gott själv skulle svara på det?

Lägg till kommentar